Kjell Herberts har skrivit en bok om de Österbottniska bönehusen, 250 stycken närmare bestämt. Det låter som en mycket intressant bok. I dagens ÖT presenteras boken i en intervju med författaren. Det finns några saker i artikeln/intervjun som jag noterade speciellt.
I rubriken sägs att författaren inte tror att alla kristna kommer att gilla hans bok. Orsaken är inte hans något negativa (men säkerligen realistiska) spåning att 30-40 bönehus i Österbotten kommer att dö ut inom en överskådlig framtid. Nej, utan orsaken är att bönehusen "samlas inom två pärmar". Alla samfund gillar inte att på detta sätt paras ihop med andra religiösa grupper eftersom de menar att de och endast de har den enda rätta tron. Detta alltså enligt Herberts.
Detta stämmer säkert till en del, men situationen har till viss del ändrat under de senaste åren. Den utveckling vi ser idag i de inomkyrkliga väckelserörelserna där ett ökat samförstånd och en vilja att samarbeta har lett till att webbplatsen "Kirkkokansa - Kyrkfolket" har startats inleddes faktiskt just här i Österbotten. Då tänker jag givetvis på Kyrkhelgen som ordnats i Karleby sedan år 2008 som ett samarbetsprojekt mellan flera av våra inomkyrkliga väckelserörelser (på svenskt håll). Notera alldeles speciellt det som sägs klart och tydligt på sidan: "Yhdessä eteenpäin - framåt tillsammans".
Det är förstås ett beklagligt faktum att många av Österbottens 250 bönehus inte längre finns och att ytterligare bönehus inom de närmaste åren kommer att läggas ner och säljas bort. Men inte heller på det andliga området är någonting statiskt. Åtminstone inte om vi ser på hur intensiteten på väckelsen varierar. Det vi i detta sammanhang behöver komma ihåg är att väckelserörelsernas modus operandi alltid har varit att de har försökt erbjuda det som kyrkan inte erbjuder. Under långa tider var detta något ungdomsverksamheten, men så småningom insåg man också inom kyrkan betydelsen av att ha ett fungerande ungdomsarbete. En annan sak som har varit viktigt för väckelserörelserna är kolportörsverksamheten, alltså det att producera och sälja god kristen litteratur. Sedan har vi förstås mötesverksamheten som långa tider har varit viktig för väckelserörelserna. Allt detta har utvecklats och införts eftersom kyrkan inte har haft denna typ av verksamhet.
Idag ser vi ett stort trendbrott just på detta område. Det som församlingarna på många håll tyvärr inte längre erbjuder - och som väckelserörelserna därför allt mer har börjat ordna - är mässor där "ordet rätt förkunnas och sakramenten (nattvarden) rätt förvaltas". Vi är här i vårt land lite efter i utvecklingen, men t.ex. i Norge har flera väckelserörelser övergått nästan helt från traditionell bönehusverksamhet (möten) till att erbjuda gudstjänstgemenskaper där nattvardsgemenskapen är central.
Våra bönehus må (åtminstone på sina håll) ha levt ut sin tid som platser där Guds folk samlas till "gammaldags" möten, men de kommer absolut - i takt med att vår kyrka irrar iväg allt längre bort från Guds ord - att ha en funktion att fylla. Den nattvardsfirande församlingen kommer nämligen att behöva någonstans att fira sina mässor. Där kommer våra bönehus igen att kunna svara mot ett behov.
Kristian, det är inte som du skriver i början att bönehusen "dör ut" genom något slags naturlag.
SvaraRaderaDet är föreningarna och de aktiva som låter dem stå tomma, säljer dem eller låter riva dem. Orsaken till att detta sker är likgiltighet och ljumhet hos föreningarna och de aktiva.
Pengar finns i överflöd idag. De uppfördes under betydligt sämre tider.
"Ska ni själva bo i välpanelerade hus medan detta hus ligger i ruiner?" (Haggai 1:4)
J L
J L. Det är verksamheten som är det centrala. Om ingen längre kommer på möten och ingen längre orkar/finns kvar som kan arrangera möten och kalla predikanter på en ort - varför ska man då ha kvar ett bönehus där? Om ingen sköter det förfaller det och blir till sist helt värdelöst. Då är det kanske ändå bättre att sälja bort det.
RaderaSedan berättade han denna liknelse: "En man hade ett fikonträd planterat i sin vingård. Han kom och letade efter frukt på det, men han fann ingen. Då sade han till trädgårdsmästaren: I tre år har jag nu kommit och letat efter frukt på det här fikonträdet, men jag hittar ingen. Hugg bort det! Varför ska det få suga ut jorden?
RaderaMen trädgårdsmästaren svarade: Herre, låt det stå kvar även i år, tills jag har grävt runt det och gödslat. Kanske bär det frukt nästa år? Om inte, kan du hugga bort det." (Luk. 13:8-9)
Anonym 10 januari 2026 kl. 19:12, alldeles riktigt ! Men nu till viktiga frågor, i fall där det inte längre finns någon "trädgårdsmästare" ? "Kräv inte av andra vad du själv kunde ha gjort" ! Handen på hjärtat, har du själv försökt "rädda" något bönehus, kallat talare/predikanter, bjudit in åhörare ?
RaderaNu kan man ju också se det som att Herren själv är "trädgårdsmästaren", "Tålmodig och sen till vrede".... ! Varen uthålliga i tron, lyder ett viktigt bud ! Herren själv besluter var Han låter sin "Ljusstake" lysa, där Han vill, lyser den !
RaderaNär Slef for till Kenya och byggde missionen i Atemo, fanns där då medlemmar på plats innan? Varför bygger man inte missionsstationer i sekulariserade bygder i Svenskfinland?
RaderaAnonym 22:07, ja, det har jag verkligen! Som jag tidigare berättat här i spalterna, under mina vädjanden i tre års tid har ingen (t.ex. i Slef, inte heller t.ex. i St Johannes församling i Vasa) varit villig att besöka orten, ingen har brytt sig om att hålla mötestillfällen, ingen har brytt sig om dem som frågat efter sjukkommunion.
RaderaDe har blivit utan nattvarden.
Men i spalterna och på sina hemsidor talar de alla stora ord om hur alla är välkomna till gemenskapen.
J L
Anonym 19.12. Och när nådeåret har gått, vad göra då?
SvaraRaderaDet är inte frågan om 365 dagar, vi vet inte hur långt nådeåret är. Men vi vet när det tar slut - vid domen.
SvaraRaderaVi kan tänka på tre strategiska och för finlandssvenskar viktiga platser på landsorten i söder: Borgå, Esbo och Raseborg.
SvaraRaderaHur många bönehus eller lägerområden eller lokaliteter har Slef här? Hur många predikanter, präster eller andra anställda? Hur många predikoplatser?
Svaret är: ingen. Inte en enda.
Borgå är av särskild betydelse (Upp. 2:13), nära "lilla Österbotten", Sibbo församling.
Raseborg har haft bönehus, lägerområde, missionskrets - allt är borta.
Esbo är en tillväxtkommun med fem olika centra, unga finlandssvenska familjer och tvåspråkiga familjer söker sig dit. Särskilt i Alberga borde Slef vara på plats.
Mormonerna hade råd att i Karabacka, alldeles intill Alberga, uppföra ett väldigt tempel. Muslimerna har flera möteslokaler. Jehovas Vittnens lokaler växer upp som svampar efter regn.
Måste man verkligen ha paneler på sitt eget hus?