ÖT-kolumn 12/5

Vårt land har den senaste tiden sett flera djupa tragedier. Skolskjutningarna i Jokela och Kauhajoki är ännu i färskt minne, och bara under det senaste året har fyra familjemord inträffat. I tisdags (1/5) körde en ung man ihjäl sig själv och en mötande familjefar efter vad som har beskrivits som ett kärleksdrama, och senaste veckas onsdag (25/4) överföll en man en för honom helt främmande flicka på öppen gata och knivhögg henne till döds. Motivet var, enligt mannen, att han ville bli intagen på mentalsjukhus och komma bort från samhället.

Det råder en relativt stor konsensus om att det är de hela tiden ökande kraven och den allt mer uppskruvade takten i samhället som gör att människorna inte längre orkar och som därigenom ger upphov till dylika tragedier. Detta är säkert sant, men frågan är om det är hela sanningen? Kan det också vara så att dagens moderna människa helt enkelt saknar redskapen att handskas med de motgångar och de misslyckanden som oundvikligen hör till det mänskliga livet?

Evolutionismen är den idag totalt dominerande filosofin i västerlandet. Den är, driven till sin spets, en hopplöshetens och meningslöshetens filosofi. I denna världsåskådning finns inget hopp som ser längre än till detta livet, och den reducerar livets mening till jakten på lycka här och nu. Vad händer då med en människa, som lever utifrån dessa premisser, när hon upplever att hon i detta livet har misslyckats med det som var målet, nämligen att bli lycklig? Vad händer när stressen och alla kraven kväver människans möjligheter att uppleva lycka? 

Om, och när, människan har reducerats till en slumpmässigt ihopsatt cellklump på resa genom tomheten från ett ingenting till ett ingenting – vad har då människan att leva för?

Kan det vara så att när evolutionismen på detta sätt begränsar vårt perspektiv till det strikt inomvärldsliga, då berövas människan på samma gång de redskap hon tidigare har haft och som har hjälpt henne att handskas med det tunga och svåra i livet? Förr kunde de flesta, åtminstone i princip, stämma in i sångens ord om att ”Hemma, hemma får vi vila” - om den frid och glädje som vi har att hoppas på i evigheten. Idag saknas långt detta perspektiv, liksom även vilan här och nu. 

Detta att vilan saknas är förstås inget nytt. Människolivet har alltid varit tungt och svårt, även om det idag på många sätt ser annorlunda ut än vad det gjorde för t.ex. 100 år sedan. Men när hoppet om en framtida – och evig – vila tas ifrån oss människor, och när jakten på mening med livet reduceras till något helt inomvärldsligt, då tycks det vara bäddat för katastrof. Evolutionismen är en hopplöshetens och meningslöshetens filosofi – och i förlängningen en dödens filosofi. Risken finns att vi har många otrevliga frukter kvar att skörda av denna filosofi.