De första åren jag studerade på TF i Åbo var ännu Bill Widén professor i kyrkohistoria. Han hade en hel del historier som han delade med oss studeranden – bäst har den om grundandet av Lappo stift fastnat i mitt minne. När det blev klart att Lappo skulle bli stiftsstad hade någon kyrklig dignitär uttryckt sitt ogillande med orden: ”Var är det meningen att domkapitlet ska samlas – i en lada?” Underförstått var det under domkapitlets värdighet att samlas i en ”landsortsstad” utan anor och gamla stenbyggnader.
Jag minns att jag reagerade starkt på detta. Kristi kyrka handlar inte om ”värdighet” och klass utan om kärlek och tjänande. Om biskop och domkapitel är sådana stroppar, tänkte jag, att de inte kan samlas i Lappo, ja, då har nog något gått allvarligt snett.
Nu reagerar jag igen på samma sätt när jag läser i senaste numret av kp om Esbo domkyrkas nya (och extremt dyra) orgel. Den gamla var ”spelbar och såldes till...”, men den ”helt enkelt inte höll måttet”. ”Då (1967, när orgeln byggdes) var Esbo en landsortsförsamling och kyrkan var på sätt och vis en bykyrka. Nu har den blivit en domkyrka och kraven har höjts.”
Kyrkans ekonomi är skäligen ansträngd idag. Men domkapitel, biskopar och domkyrkor ska absolut ha sitt. Värdighet och klass, var det. Vart tog förnöjsamheten och tjänandet vägen?
När jag läser dylika nyheter kan jag inte undertrycka en (elak) önskan om att kyrkan så fort som möjligt ska göra konkurs. Det är kanske vad som krävs för att återställa ödmjukheten. Bland annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar