Eutanasi

Det är mycket på gång just nu. Gröna förbundet hade just sin partikongress och där beslöts det att partiet ska arbeta för en legalisering av eutanasi i Finland. Kd:s ordförande Päivi Räsänen (och Sannf.:s Timo Soini) har efter detta gått ut och kraftigt tagit avstånd från legaliserad eutanasi, och deras ställningstaganden har sedan i sin tur fått hård kritik av bl.a. förre riksdagsmannen Esko Seppänen (v) och tidigare finansministern Iiro Viinanen (saml) som båda lider av Parkinsons.

Intressant nog lyckades (för en gångs skull) radio Vegas ”Svängrum” ligga rätt i tiden genom att ta upp just eutanasi i det program som sändes i söndags. Som vanligt lyckades reportrarna inte dölja sina egna åsikter (det är kanske meningen att dessa ska framkomma, men det ger hur som helst ett något oseriöst intryck...), men denna gång fick åtminstone båda sidor i diskussionen komma till tals. Arkiater Risto Pelkonen fick föra ordet mot en legalisering, och av de många goda åsikterna han framförde var det sista han sade något som borde stämma till allvarlig eftertanke. Han sade att dagens politiker söker efter sparobjekt överallt, och i denna fråga är det definitivt så att ”döden är billigare än livet”. Detta särskilt som många av de patienter som ligger på sitt yttersta ofta befinner sig i den dyrare änden av vårdapparaten.

PC Jersild - läkaren, författaren och en av Sveriges mest prominenta eutanasikämpar – menade i sin taltur i programmet att eutanasin förstås ska vara frivillig och att den ska basera sig på ett "frivilligt kontrakt”. Om man bortser från de etiska problemen (vilket jag gör nu, dock endast undantagsvis!) kan ju detta som han säger låta någorlunda bra. Men problemet, särskilt i kombination med det som Risto Pelkonen sade, är ju att det många gånger har visat sig att gränserna tenderar börja flyta i dylika frågor. När man en gång har avlägsnat den första spärren, vill säga. Det handlar helt enkelt om det sluttande planet.  

Dessutom måste vi komma ihåg att när det handlar om frågan om eutanasi och ett ”frivilligt kontrakt” så kommer också frågan om patientens mentala tillstånd in i bilden. Och här har vi att göra med en ofta gammal, trött och (alltid) sjuk människa. En sådan människa kan, om spärren en gång har avlägsnats och samhället har deklarerat att en sjuk människa kan avlivas om hon så vill, komma att känna ett tryck (inbillat eller verkligt) på att ta eutanasibeslutet. Speciellt som hon upplever att hon ligger samhället och kanske också sina närmaste till last. I dessa fall blir frivilligheten i det hela nog lätt något annat.

Till syvende och sidst handlar denna fråga om människovärdet - och om hurudant samhälle vi vill ha. I dag är det många som beklagar sig över att samhället och samhällsklimatet har blivit så kallt. Tro mig: Det vi nu ser är inget i jämförelse med vad som kommer om vi öppnar denna ”Pandoras ask”.