I Slaget efter tolv i tisdags (29/5) diskuterades de tragiska händelserna i Hyvinge - och ungdomarnas illamående i allmänhet. Även om de tre debattörerna hade mycket att säga hade de, som väntat, väldigt lite matnyttigt att komma med. En av dem konstaterade dock att dagens ungdomar (och andra – jag minns inte riktigt vad som sades och hur det sades...) saknar redskap att handskas med sina motgångar. Så långt helt riktigt, men de lösningar som erbjöds i diskussionen var nog bara av uppehållande karaktär.
Det som jag emellertid fastnade på var programledarens (Rikhard Husu) undran om att hur ungdomarna kan må så dåligt idag när det mesta idag ändå går i rätt riktning. (Igen: Detta är inget direkt citat!) Jag måste, trots det synnerligen allvarliga ämnet, skratta för mig själv. Det var inget glädjeskratt, snarare då den uppgivnes skratt inför den blindhet som exponerades i detta uttalande. Ni vet, som det brukar heta: ”Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta...” Jag valde det förra.
Kan det nämligen vara så att det mesta INTE går i riktning mot det bättre? Kan det vara så att samhället av idag och de värderingar som styr utvecklingens riktning är sådant/sådana att ungdomarna (och alla andra) far illa av det? Att vi mår dåligt p.g.a. utvecklingen, och inte trots den. Som redaktören tycktes mena.
Ockams rakkniv säger att den enklaste förklaringen med största sannolikhet är den riktiga. Så torde det vara även här. Sedan är det förstås en helt annan sak om man inte vill, vågar eller klarar av att inse detta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar