Pingst och det kristna arvet

I morgon är det pingst. Kyrkans födelsedag. Eller kanske rättare, den kristna församlingens födelsedag. I snart 2000 år har Evangeliet förkunnats, Anden skapat tro och Guds rikes gränser flyttats fram. Kyrkan/församlingen har varit, och kommer alltid att vara, bärare av den kristna traditionen. (Om vi vill kalla det så. Ytterst handlar det ju om evangelieförkunnelsen.) För tydlighetens skull: Nu talar jag om kyrkan med stort K.

I samband med valet av biskop i Skara stift i Sverige i vintras kom jag att se på ett intrevjutillfälle som fanns upplagt på SvK:s webbportal. Jag tittade inte på hela programmet – alla sju eller åtta kandidater intervjuades varpå följde en paneldiskussion. Egentligen minns jag inte så mycket av vad någon av kandidaterna sade, och jag vet faktiskt inte heller vem av dem som sedan blev vald, men jag minns mycket tydligt känslan (eller vad det nu var) jag fick när jag såg detta program. ”Detta är inte Kristus. Här har inte Guds Ande något att säga till om.” Det var tragiskt. Alla attribut fanns där. Man betedde sig någorlunda som om det var fråga om Kristi kyrka. Men Kristus fick inte vara med. Guds ord hade ingen plats i detta program. Ingen auktoritet.

De fråga som jag har funderat på den senaste tiden är om våra nordiska folkkyrkor längre är bärare av det kristna arvet i våra länder. Missförstå mig inte. Det kristna arvet finns i våra kyrkor. Både här och där. Men är kyrkan, som sådan, längre den som bär detta arv i våra länder? Biskopskandidaterna i Skara stift, som tyvärr torde vara goda repressentanter för tjänstemän på denna nivå i allmänhet i SvK (och även delvis här på denna sida viken) var inte intresserade av att bära det kristna arvet. Det kristna namnet, kanske, men inte arvet.

Jag måste säga att jag bävar för svaret på frågan. Eller rättare sagt för följderna av detta svar. Svaret i sig är kanske inte så dramatiskt. Ett svagt och försynt nej. Men följderna. FÖLJDERNA. Vad innebär detta nej? Att det kristna arvet på sikt kommer att försvinna? Eller att vi som vill hålla oss till ”den tro som en gång för alla har meddelats åt de heliga” på allvar måste börja ta ansvar för att bära det kristna arvet och för att det ska föras vidare?

Det hör väl ihop, detta. Om vi inte tar vårt ansvar så kommer det kristna arvet att försvinna. Om inte Gud i sin godhet och nåd väljer att göra det på annat sätt, vill säga. Men situationen är allvarlig. Ytterst allvarlig. Och i morgon är det pingst.