Kampen för den tro...

”Mina älskade, fastän jag är mycket ivrig att skriva till er om vår gemensamma frälsning, finner jag det nödvändigt att skriva till er och uppmana er att fortsätta kampen för den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga.” (Jud. v. 3)

Det är tre saker jag vill lyfta fram ur den här versen.

För det första: ”Uppmana er att fortsätta kampen för tron”. Det här är ett ord som vi helst skulle hoppa över idag. Alltså detta med kampen. Det skulle ju vara trevligast och mest bekvämt om vi alla skulle kunna komma överens. Om vi beroende av våra olika läror och att vi har olika teologi skulle kunna vara tillsammans, t.ex. vid nattvarden som det brukar heta från vissa håll. Så egentligen skulle vi vilja strunta i det här med kampen. Men aposteln säger att det här är så viktigt, det här att uppmana till kamp för tron, att han till och med låter det inkräkta på förkunnelsen av frälsningens evangelium i sitt brev. I vers fyra berättar han varför det är så viktigt, detta med kampen. ”Ty hos er har det nästlat sig in vissa personer”, skriver han. Villolärare. Sådana som förvanskar evangeliet, som förvanskar nåden till försvar för ett liv i uppror och synd. Är de här orden aktuella idag? Det brukar sägas, på skämt, att vi som lever idag har det bra eftersom vi får leva i en tid när det inte finns några villolärare. Men det här är som sagt ett skämt. Vi pratar inte om dem, eftersom vi vill hoppa över detta med kampen. Men inte desto mindre finns de, och de kan idag sitta på till och med riktigt höga poster. Till och med inom kyrkan. Detta för att vi har försummat kampen. Därför är det så oerhört viktigt också idag, detta med kampen. Kanske till och med speciellt idag. Det är inte roligt, det är inte bekvämt och det är inte något som vi skulle vilja göra. Men likväl är det något som vi måste göra. Varför? Jo, då kommer vi över på de två övriga sakerna jag vill lyfta fram.

För det andra: ”...en gång för alla...” Tron har överlämnats en gång för alla. Den är färdig. Trons innehåll var färdigt när det överlämnades. Det är inte vår sak att gå in och försöka förbättra eller tidsanpassa för att dagens människor inte ska ta anstöt. Det är detta som dagens villolärare så gärna ägnar sig åt. Att gå in och klippa och riva i trons innehåll. I den tro som EN GÅNG FÖR ALLA har överlämnats. Men då blir det fel, så fel. För Herren Gud den samme idag, igår och i all evighet. Han ändrar inte, och det gör inte heller hans vilja som han i sin stora kärlek har uppenbarat för oss människor för att vi ska kunna veta. Kunna veta det vi behöver veta om honom, om oss själva, om synden och vår situation inför Gud samt framför allt om den frälsning Kristus har vunnit åt oss i sitt golgataverk. Detta är inget som vi bör, kan eller ens får gå och försöka förbättra eller tidsanpassa. Helt enkelt för att trons innehåll var klart när det en gång för alla överlämnades.

Och så för det tredje: ”Överlämnades åt de heliga”. Vet ni, ”de heliga”, det är vi det. Vi som lever i tron på Herren Jesus Kristus. Vi är inte heliga i oss själva, det vet vi alla allt för väl. Men i honom är vi heliga, rena och rättfärdiga. I hans nåd. Så det är oss det talas om här. Det är åt oss som tron har överlämnats. Vet ni, tron har lämnats från hand till hand genom århundradena, ja till och med årtusendena. Trons innehåll är vad det är, och denna tro och detta trosinnehåll har getts vidare från en hand till nästa. De är många som har gått före oss och som har fått flytta hem till Herren på denna tro som de har fått förvalta under de några år de fick leva här. Nu, idag, är det vi som är i tjänst på Sions murar. Idag är det vi som är anförtrodda denna gåva. Det är på vårt ansvar att den åt oss överlämnade tron dels får sås ut och bära frukt, dels att den ska bevaras åt kommande släktled så som den har överlämnats åt oss. För en dag kommer vi som idag är anförtrodda förvaltandet av denna tro att få ge stafettpinnen vidare. Tänk vilket ansvar Herren har gett oss! Att få förvalta denna heliga tro som har gått som en stafettpinne genom historien! Detta ansvar är inte att ta lätt på! En dag ska vi som sagt ge detta ansvar vidare, och en dag, kanske ganska snart, kommer Herren att komma tillbaka och ta emot den budkavle som han en gång, för länge sedan, satte i rörelse. Men just nu är ansvaret vårt – och därför också kampen.