Inget ljus i mörkret?

Jag läste en intressant, fast givetvis otrevlig, rubrik i dagens ÖT. "Det finns inget ljus i mörkret", löd den. Min första tanke var att artikeln handlade om ekonomin, men sedan slog det mig att rubriken skulle passa bäst över en artikel som behandlar den sekulariserade världsmänniskans situation. "Inget ljus i mörkret", låter inte det ganska passande? "Utan hopp och utan Gud i världen", som Guds ord beskriver det (Ef. 2:12). Eller för att gå till visa ord ur Gamla Testamentet: "Men de ogudaktigas väg är som djupaste mörker, de märker inte det som vållar deras fall" (Ords. 4:19) eller "De vet inget och förstår inget, de vandrar i mörker. Jordens alla grundvalar vacklar" (Ps. 82:5).

Vi tror oss vara så  oerhört visa när vi äntligen lyckats skaka av oss bojorna, när vi äntligen blivit myndiga och förmått avskaffa Gud - när vi lyckats få bort honom ur livets ekvation. Men med detta följer också att vi blir blinda, vi människor. Blinda för livets allvar, blinda för att detta jordeliv egentligen bara är en kort parentes, ja rättare sagt endast ett kort preludium och att det verkliga, riktiga och sanna livet följer på detta jordelivs vedermödor och födslovåndor. Ja, vi beter oss som det lilla barnet som ligger i sin mammas mage och resonerar som så att det här livet, här i magen, det är det enda liv som finns. Det är detta liv som vi är skapade för, det är här vi ska leva. Sedan, när de nio månaderna är över, då är det slut. Det är först när det riktiga livet har börjat som vi inser hur idiotiskt det var att tänka på det viset - och det samma gäller också vår situation när vi lever vårt korta jordeliv och menar att detta livet, det är allt som finns.

Men så resonerar ändå de flesta människorna i dagens västerland. Med det resultatet att livet blir meningslöst och hopplöst. Nu kanske någon vill försöka protestera och hävda att livet inte alls är så meningslöst även om vi kapar bort Gud och evigheten ur vårt livs ekvation. Men se bara på all statistik som talar om hur vi, och speciellt då unga flickor, mår idag. "Det finns inget ljus i mörkret" var alltså rubriken, och precis så är det. Vi kan kanske försöka lura oss och inbilla oss att allt ändå är bra, men då ägnar vi oss åt ett ihåligt självbedrägeri. En av de ledande nya ateisterna, Lawrence Krauss, har beskrivit den ateistiska världsmänniskans situation på ett väldigt träffande sätt när han sade att "Allt har uppstått av en slump. Vi är på väg från ett ingenting till ett ingenting. Tillvaron är helt meningslös. Vi människor är mycket obetydligare än vi någonsin har kunnat föreställa oss".

Var finns ljuset i detta självvalda mörker? Svar: Ingenstans. Åtminstone ifall vi inte lyfter blicken och vänder oss till honom som själv är ljuset. "Men det skall inte vara nattsvart mörker där ångest nu råder. I gången tid lät han Sebulons och Naftalis land vara föraktat, men i kommande dagar skall han ge ära åt trakten utmed havsvägen, landet på andra sidan Jordan, hednafolkens Galileen. Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus, över dem som bor i dödsskuggans land skall ljuset stråla fram." (Jes. 9: 1-2)

Detta ljuset har kommit, men vi försöker med all makt att inte se det. Vi går genom livet med tillslutna ögon och fingrarna i öronen för att inte riskera få syn på det enda som kunde ge vårt meningslösa liv mening och vår hopplöshet hopp. Hur dumt är inte det?

Ja, och vad handlade artikeln i ÖT om? Givetvis om de finländska framgångarna i Skid-VM i Falun. Analysen var glasklar och slutsatserna riktiga. Men egentligen är det ju en icke-fråga jämfört med det som verkligen betyder något.