Flum, högmod och svärmeri i Kyrkomötet

En av de verkligt stora nyheterna på det kyrkliga området de senaste dagarna har varit det som har skett i kyrkomötet. KM har behandlat ett initiativ angående kyrkan och samkönade äktenskap, och den stora skrällen handlade inte om vad som sades i debatten, utan om att en kyrkomötesdelegats yttranderätt begränsades, och detta på helt galna grunder. Leif Nummelas anförande avbröts två gånger när han kom in på barnens rätt till både en far och en mor, och den andra gången beordrade ordföranden (ärkebiskopen, vars åsikter i frågan är väl kända) honom att sluta prata om denna sak. Detta oerhörda övertramp har behandlats på andra ställen (se t.ex. Henrik Perrets facebook-sidor och seurakuntalainen.fi), varför jag inte går in desto mera på det här. Men jag konstaterar bara att, med detta i minnet, det kanske inte var så konstigt att riksdagen inte gjorde någon barnkonsekvensbedömning när äktenskapsfrågan (och adoptionsfrågan) avgjordes. Det tycks nämligen vara viktigare att inga tår blir trampade på (eller att man ens kommer nära att göra det) än att barnen inte far illa. Det säger allt som behöver sägas om hur illa det är ställt med såväl yttrandefriheten som viljan att göra det rätta i det här landet idag. Det jag skrev om det nya frälset för ett par år sedan är fortfarande brinnande aktuellt, och detta på ständigt nya områden tycks det som.

Men det jag vill reagera på här är en annan taltur som hölls i samma debatt i fredags. I debatten sades mycket galet, och jag orkade inte lyssna på allt, men ett (föredömligt kort) anförande av Patrik Hagman behöver absolut kommenteras. Det han sade låter, vid en första anblick, som om vore det både ödmjukt och gränsöverskridande, men när man analyserar det närmare framstår det som oerhört arrogant (von oben), högmodigt och flummigt. 1500-talets svärmare skulle ha känt igen sig och gillat detta, vill jag påstå! Se här vad Patrik Hagman påstår:

"Vi har två vägar att välja här, och det är alltså inte för eller emot initiativet. Antingen utgår vi från att vi alla här vet vad som är rätt, och så slåss vi och ser vem som är starkast. Och så vinner någon. Det är den ena vägen. Det andra är att vi beter oss som en kyrka och utgår från att vi vet inte vad som är vägen vidare här och tror på att det är Gud som leder sin kyrka och att det är vår uppgift att lyssna efter Guds röst. Vart det leder oss, det vet ingen av oss. Vi måste välja."  

Som sagt, det här kan låta ödmjukt och bra. Men låt dig inte luras! Detta uttalande är i själva verket något av det mest högmodiga jag har hört/läst på väldigt länge. Att säga att vi inte vet låter som sagt ödmjukt. Problemet är bara det att vi faktiskt vet. Att vi faktiskt kan höra Guds röst, och att han har talat så att alla som vill veta vad han har sagt kan veta det. I just denna fråga. Klart och tydligt. I Guds ord. Att i en sådan situation hävda att vi inte vet och inte kan veta är höjden av arrogans och högmod. Det är att utmana Gud själv och förkasta uppenbarelsen. Så kan vi inte göra om vi vill bära det kristna namnet.

Patrik Hagman har av många, också av konservativa kristna, betraktats som en seriös teolog. Det är bara några få ströröster som har lyckats genomskåda honom. En röst kallade honom en flummare redan för flera år sedan. Nå, nu avslöjar han sig så alla kan se vad han står för. Det är sorgligt när så sker, men samtidigt nödvändigt att svärmarna avslöjas för vad de är.