Om avfallets anatomi

När Leif Nummelas anförande i kyrkomötets diskussion kring det samkönade äktenskapet avbröts av ärkebiskopen med motiveringen att det som sades kunde tänkas såra någon av de närvarande avslöjades en grundläggande funktion i avfallets anatomi. Denna kunde formuleras som följande: I en av folket styrd folkkyrka är det alltid de som har gått längst i avfallet från Gud och hans ord som anger agendan.

Så här har det alltid varit i vår kyrka. Eller åtminstone så långt tillbaka som mitt perspektiv sträcker sig, och detta perspektiv går inte längre tillbaka än till ämbetsfrågan. Tanken om kvinnas rätt till prästämbetet har väl alltid funnits. Den radikala pietismen i Finland (under 1700-talets första hälft) hävdade denna rätt, och säkert var de inte först med detta. Men när tanken hade spridit sig i bredare befolkningsskikt och det blivit möjligt att skriva ut sig ur kyrkan (och därmed sluta betala kyrkoskatt) blev det viktigt att ta hänsyn till denna växande grupp. De som hade avfallit från Guds ord i denna fråga blev de som angav både takt och ton. Den minoritet som ville hålla sig till Guds ord också i denna fråga fick först en samvetsklausul, men tiden avskaffade denna så småningom. (Det är annars oerhört intressant att se hur detta gick till! Först skedde en omtolkning som bäddade för att man kunde strunta i klausulen och sedan har samexistensen blivit ett klart uttalat förbud mot den bibliska hållningen.) De som gått först och längst i avfallet från Guds ord har således varit de som har angett agendan och dragit upp gränserna.

På 1980-talet började det skapas opinion för att homosexualiteten skulle ses som något normalt. Det började med några böcker som först kanske inte mottogs så bra hos allmänheten, men så småningom, framför allt genom att media kom med i kampanjen, fick denna sak framgång. Först i samhället och samhällsdebatten, men så småningom också i kyrkan. Åsikterna vände(s), opinionen svängde(s) och allt flera anammade det nya. Strörösterna i kyrkan blev också allt flera. Idag är dessa så många att det inte längre går att nonchalera dem – speciellt om man alltså tillämpar principen om att se till att inte riskera att såra någon som har avfallit från Guds ord och vilja.

Debatten i kyrkomötet för en dryg vecka sedan visade med all önskvärd tydlighet just detta. I kyrkomötet fanns det, av allt att döma, alltså några sådana medlemmar som antingen de själva eller deras familjemedlemmar lever i synd i denna fråga. Dessa medlemmar behövde skyddas från fakta, eller så ansåg alltså ärkebiskopen. Således angav alltså de som gått längst i avfallet agendan för diskussionen och deras avfall drog upp ramarna vad som fick sägas i debatten. Det är inte alls långsökt att anta att det samma kommer att gälla för många av kyrkomötesmedlemmarna också när det blir dags för omröstning i denna fråga. Alltså att hänsynen till dem som gått längst i avfallet får styra röstningsbeteendet. Eller så den stora massan – som lurats att anamma detta nya – och deras kyrkoskattepengar. Detta är också ett hänsyn som man inte kan bortse ifrån i denna fråga. Heller.

När man låter det vara på detta sätt kommer vår kyrka alltid att vara gisslan hos de radikala krafter som nästlat, och nästlar, sig in i kyrkan. Oberoende av vilken fråga det gäller kommer alltid omhuldandet av de avfallna och deras samveten (och kyrkoskattepengar) att tillåtas styra diskussionen och ange agendan och riktningen för utvecklingen. De som har gått längst i avfallet från Gud och hans ord får ange agendan. Och de politiskt korrekta i kyrkans ledning ser till att detta vidmakthålls. För att inte såra dessa som gått bort från Guds vilja och ord. Och/eller för att kyrkan inte förlorar de stora, vilseledda, massornas skattepengar. Se där den grundläggande funktionen i avfallets anatomi!

Vilket skulle då alltså alternativet vara? Alternativet är att våga vara kyrka. Uttryckligen en luthersk kyrka. En kyrka som låter Guds ord ange agendan, riktningen och färdhastigheten. Utan att i sitt beslutsfattande ta hänsyn till dessa som avfallit och avfaller från Guds ord. En kyrka som, i kärlek till syndaren, inte låter synden bestämma agendan utan som uppmanar syndaren till omvändelse. Det är alternativet. Obekvämt? Visst! Politiskt inkorrekt? Givetvis! Dyrt med avseende på förlorade medlemmar och skatteintäkter? Säkert. Välsignat? Helt säkert.