Ännu om bön

Jag träffade för en tid sedan en äldre kristen broder när jag var och handlade i Jakobstad. Vi pratade lite, och så kom vi in på bönen och bönetjänst. Han berättade för mig att han, som är pensionär, har för vana att så gott som varje dag gå på bönepromenader. Alltså att han går runt i stan och ber för människor han möter, situationer, byggnader och annat som han ser. Han menade att speciellt bönerna för människorna kan vara viktigare än vi tror – vi vet inte hur nära Herren en människa är och vilken betydelse en kort bön kan ha för denna människas väg till Herren.

Jag tror att mannen jag träffade har helt rätt. Dessutom kan det tilläggas, det som undersökningen jag nämnde i den senaste texten om bön visade på, att vi kristna ber alldeles för lite. Bönepromenader kunde vara en del av lösningen på detta problem. En sådan promenad står helt klart i samklang med det som sägs i Guds ord om att vi ska "be ständigt". I Esse talade vi, när jag deltog i ungdomsarbetet, om två sorts bön. "Konversationsbön" och "koncentrationsbön". Orden säger vad det handlar om, och bönepromenader hamnar förstås under rubriken "konversationsbön". Alltså att vi går omkring och pratar med Herren och lyfter fram människor, situationer och saker inför honom. "Koncentrationsbönen" igen handlar om det som Jesus talade om när han sade att vi ska gå in i vår kammare och be. Där, i vår kammare där inget distraherar oss och vi inte behöver vara uppmärksamma på t.ex. trafiken runtomkring oss, kan vi helt och fullt koncentrera oss på vår bön. Konversation å ena sida och koncentration å andra sidan.

Världen går mot totalt kaos, människorna avfaller från Herren och förleds till olika mer eller mindre guds- och människofientliga värderingar och livsstilar. Varför? Säkert till stor del för att de kristtrogna har slutat be. Eller för att de ber alldeles för lite. Här finns det rum för ett uppvaknande och en förändring. Var och en får börja med sig själv. Jag också.