Nej till församlingsfusion!

ÖT publicerade en viktig artikel på nätet i förrgår – och troligtvis i den tryckta versionen igår. Under rubriken "Färre medlemmar – mindre i kassan", talar ett par representanter för den kyrkliga samfälligheten sig varma för en församlingsfusion mellan de fyra svenskspråkiga församlingarna i Jakobstad och Pedersöre. För en fusion talar, enligt de intervjuade, de ekonomiska frågorna medan det bara är känslorna som talar när församlingsmedlemmarna är emot en fusion. "Jag tror det handlar om känslor, inte fakta. Folk är rädda för hur det ska bli", säger gemensamma kyrkofullmäktiges ordförande Rainer Karvonen.

Givetvis är ekonomin en viktig sak, det kommer vi inte ifrån. En större flexibilitet när det gäller personalen och framför allt möjligheter för t.ex. prästerna i de mindre församlingarna att få ut sina ledigheter skulle också vara ett plus. Men faktum är ju nog att dagens stelbenthet i personalpolitiken inte är ett problem som enbart kan lösas med hjälp av en fusion. Skulle det finnas en vilja att ta tag i detta problem skulle det nog gå att lösa. Men när viljan och solidariteten de anställda emellan saknas blir det förstås svårt.

När det ankommer på ekonomin är det stora problemet inte att pengarna minskar, utan det stora problemet är att våra församlingar har blivit alltför personaldrivna. Mycket av det arbete som idag görs med anställd personal har tidigare gjorts på frivillig basis. Givetvis är också jag medveten om att samhället har förändrats och att församlingsmedlemmarnas vardag idag ser annorlunda ut än vad den gjorde för t.ex. trettio år sedan. Men församlingen och församlingsverksamheten bygger på delaktighet, och att inte ens försöka engagera församlingsmedlemmarna utan i stället anställa bort detta faktum är direkt ansvarslöst. Ja, det är t.o.m. obibliskt. Dessutom gäller här samma sak som inom den kommunala förvaltningen: Större enheter förtar vi-känslan och när denna försvinner försvinner också viljan och beredskapen att engagera sig. Vilket i sin tur leder till ett högre tryck att anställa mera folk. Så större enheter leder inte automatiskt till inbesparingar, utan i längden snarare till ett ökat personalbehov. Och då har jag inte ens kommit in på detta med chefer och överchefer – som det ju behövs i en större organisation... Även här gäller alltså samma sak som inom det kommunala: Talet om ekonomiska inbesparingar är bara förhoppningar. Förhoppningar som dessutom många gånger kommer på skam.

Sedan har vi ännu de teologiska frågorna. I Esse har vi en stark väckelserörelseframtoning på församlingen. Med denna följer en betoning av Bibeln som rättesnöre för både liv och lära. I Jakobstad finns inte denna framtoning alls på samma sätt, och där har man därför också gått bort från Guds ord t.ex. i ämbetsfrågan. Lägg därtill också det faktum att kyrkoherden i Jakobstads församling (och den troliga kyrkoherden i den nya församlingen) är en av undertecknarna till kyrkomötesinitiativet om samkönad vigsel. Det här går givetvis inte ihop. Tänk om en av de kvinnliga prästerna skulle tvingas vikariera i t.ex. Esse? (Enligt gällande bestämmelser får predikoturerna inte anpassas enligt kön.) Det skulle bli ett stort bekymmer både för henne och för församlingen. Sedan finns det säkert många, inte minst jag, som har stora svårigheter redan med tanken på Bo-Göran Åstrand som kyrkoherde. Det är mycket möjligt, ja snarast sannolikt, att en sådan sak skulle leda till en del utskrivningar och en ytterligare minskning av skatteintäkterna. Om vi ännu alltså ska prata ekonomi.

Således handlar det inte alls bara om känslor, utan om hårda fakta om och när vi motsätter oss en församlingsfusion. Såväl ekonomiska som framför allt teologiska och rent praktiska. Jag hoppas att fusionsplanerna begravs så fort som möjligt. Eller åtminstone att vi i framtiden slipper detta tal om att motståndet bara handlar om känslor.