Biskopsmötet går till attack

Enligt både Iltalehti och Kyrkpressen kräver biskopsmötet att Finska Evangeliföreningen förklarar sig inför biskopsmötet angående en prästvigning i Kenya i vilken en av föreningens teologer fått vigning till tjänst i Finland. Enligt KP kräver biskopsmötet en "rättning" av denna åtgärd. Vad nu sedan detta kan tänkas betyda och innebära. Enligt biskopsmötet har SLEY låtit en av sina anställda prästvigas av en "lokal" kyrka som inte godkänner kvinnliga präster – något som strider mot ämbetssynen i den lutherska kyrkan. Handlingen bryter också, enligt biskopsmötet, mot missionsorganisationernas gemensamma avtal med den lutherska kyrkan i Finland.

Var ska jag börja? Den här lilla notisen i Iltalehti och KP är så oerhört avslöjande och innehåller så många fel (teologiska och andra) att jag faktiskt inte riktigt vet var man borde börja. Men kanske jag ska börja så här: Jag försökte i vårvintras få in en insändare i KP där jag efterfråga Björn Vikströms ansvar för att alla församlingsmedlemmar ska kunna känna hemortsrätt i vår kyrka. I detta ingår givetvis, som en mycket central del, det att det prästvigs sådana präster som man kan ha förtroende för. Således: Vad har det blivit av biskopens ansvar för oss som vill ha präster som har den gamla, fortfarande renläriga (enligt kyrkans beslut) ämbetssynen? Denna insändare blev förstås refuserad. Man får nämligen inte ställa obekväma frågor i vår kyrka idag.

Biskopsmötets agerande i denna fråga sätter just denna fråga i strålkastarljuset. Om och när biskoparna vägrar meddela vigning har vi ett ansvar för kyrkans medlemmar som innebär att vi ser till att det blir präster vigda som församlingsmedlemmarna kan ha förtroende för. Jag föreslog för en tid sedan en handlingsplan som bekännelseskrifterna ger möjlighet till. En annan, och hittills bekvämare väg, har varit att göra just som SLEY här har gjort och som biskopsmötet nu alltså vill stänga till.  Detta är också bara början – det finns nämligen inte bara en präst i vår kyrka som fått sin vigning på detta sätt. Så det kan vi vara säkra på: Det kommer mera ifall detta första fall inte får en bra lösning. Omsorgen om alla församlingsmedlemmar är uppenbarligen ingen sak som biskopsmötet anser sig behöva sätta någon vikt vid.

Enligt biskopsmötet strider detta förfaringssätt mot vår kyrkas ämbetssyn. Märk mycket noggrant detta ordval! Som jag konstaterade ovan har den gamla ämbetssynen inte hittills betraktats som heretisk utan åtminstone i teorin (om än det på det praktiska planet har skett en gradvis förändring) har vår kyrka haft två ämbetssyner. Nu vill biskopsmötet tydligen frångå detta också i teorin. Och märk väl: Utan teologisk reflektion (åtminstone vad vi utomstående betraktare kan bedöma). Detta är nog så allvarligt – och synnerligen symptomatiskt. Det är helt tydligt andra hänsyn som väger tyngre än de teologiska. Och framför allt än de bibliska.

Sedan kunde man säga hur mycket som helst om hänvisningen till missionsorganisationernas avtal med kyrkan. Jag var, som dåvarande styrelsemedlem, med och godkände detta för SLEF:s del. Jag påpekade att detta avtal kan komma att användas på just detta sätt. Motargumentet var att vi inte ska skaka båten vi sitter i, det kan leda till ett ännu sämre avtal. Nå, det gick bra i närmare tio år, och gott så. Nu går det uppenbarligen inte längre. Är det kanske dags att säga upp detta avtal på bred front?

Summan av denna kardemumma blir, så som jag ser det, att biskoparna och kyrkans ledning tycker sig ha rätt och möjlighet att ytterligare klämma åt oss gammaltroende i kyrkan. Och de tror uppenbarligen att det går att göra detta eftersom "de ändå alltid kommer att stanna kvar i kyrkan". När man idag ser på vem som går ut talar dessa uträdelsesiffror dock ett annat språk. Om kyrkans ledning dessutom skulle veta hur många av oss som står och väger så tror jag att de nog skulle svettas en aning.

Nu måste SLEY stå på sig. Om de inte gör det nu kommer kyrkans ledning att ytterligare flytta fram positionerna och ytterligare minimera vårt manöverutrymme. Dessutom måste vi, på allvar, börja diskutera också andra alternativ för att få nya präster. Vi kunde kanske börja med att läsa bekännelseskrifterna?