Om media och bubbeljornalistik

Det är intressant hur media fungerar, och det hela blir ännu intressantare när man betänker att mediefältet under de några senaste åren har genomgått en väldigt grundläggande förändring. För tio år sedan fanns det knappast någon som visste vad sociala medier var för något. Idag är detta fenomen legio och den plattform där de flesta människor får sina nyheter. Främst om lokala företeelser, men också när det gäller de stora händelserna. Problemet är förstås att det inte, på sociala medier, finns någon liknande kvalitetskontroll och källkritik som de traditionella medierna har. "Fakenews" är ett ord som ingen hade hört för två år sedan. Nu vet alla vad det är för något.

Men detta kan också bli ett omvänt problem, vilket Kennet Mynttis ledare i gårdagens ÖT visar på. De flesta vet att ta det man läser på sociala medier med en stor nypa salt. Eller det hoppas jag åtminstone. Samtidigt vet alla att de traditionella medierna är fria från fakenews, och det är här vi får ett problem. För saken är förstås den att så inte alls är fallet. Myntti skriver, om de sociala medierna, att "Framför allt har internet och de sociala medierna bidragit till att folk inte längre vet vad de ska tro på. Olika kategorier av människor lever i olika filterbubblor som matas med styrd information som betjänar ett smalt intresse."

Detta med "filterbubblorna" gäller nämligen också för traditionell media. Det stora problemet är att, i motsats till när det gäller sociala medier, detta är något som de flesta inte är medvetna om. Och detta samma gäller i lika hög grad för de som jobbar inom media som för oss mediekonsumenter. En nyhetsredaktion, där det tenderar att samlas personer med liknande värderingar och samhällssyn, blir lätt till en bubbla. En bubbla där vissa åsikter och synsätt överbetonas medan andra värderingar och synsätt, lätt nedvärderas och underbetonas. Detta återspeglar sig sedan givetvis på det material som publiceras. Jag har vid ett flertal tillfällen på denna plats ondgjort mig över den överexponering som t.ex. hbt-frågor får i våra medier. Vad är detta annat än just ett resultat av en dylik bubbel-journalistik?

Mynttis ledare innehåller också andra problem. Läs den gärna och ta del av det som Roger Pettersson skriver i kommentarfältet angående den journalistiska populismen. Hans resonemang är mitt i prick och avslöjar ännu en dimension av de problem som våra traditionella medier brottas med i dag – och som de inte tycks vara medvetna om.

Om man vill hitta ett ord som beskriver det som Myntti påstår så tror jag att detta ord skulle vara "förenkling". Situationen på mediefältet är bra mycket mera komplex och mångfacetterad än vad Myntti låter oss förstå. Förenkling är bra, till en viss gräns, men om man drar det för långt blir den bild vi får allt för beskuren. Och en beskuren sanning blir fort till det motsatta.