Det värsta?

Det är speciellt en sak som stör mig i den diskussion och den debattkultur som råder idag när det handlar om homosexualitet och den kristna tron. Det ses som en självklarhet att det är de som påtalar det aviga och onaturliga i homosexualiteten som är orsak till det illamående som många homosexuella upplever. May Wikström ger uttryck för det i sin ledare i ämnet, så jag tänker mig att hennes text får fungera som åskådningsmaterial: "Däremot har kyrkorna haft svårt att erkänna att förkunnelsen och de egna representanternas retorik kring homosexualitet riskerar att slunga in en grupp människor i ett utanförskap likt det konvertiter möter i andra religioner. Allt för ofta har unga fått kämpa ensamma med en sexualitet som inte passat in i mönstret."

Det här är både oärligt och rent falskt. För att ta till ett ordspråk: Det här är att skjuta budbäraren. Jag tror att vi behöver vara betydligt tydligare här: Det är av omsorg om människan vi påtalar det skadliga i en homosexuell livsstil och homosexuella livsval. Det är inte för att på något sätt nedvärdera människan bakom denna livsstil och dessa livsval. Vi kan inte nog betona att det är skillnad på vad en människa är och vad en människa gör. Det världen, och en hel del som bär det kristna namnet, gör idag när de strävar efter att stöda människan genom att bekräfta inte bara människan utan också det hon gör är fruktansvärt skadligt i det långa loppet. Att detta dessutom görs på basen av en missriktad kärlek och omsorg gör det hela bara värre.

Inget blir bättre av att skjuta budbäraren. Det ändrar inte på fakta, helt enkelt. Men världen, och kristna som tappat bort Guds ord, tror att illamåendet försvinner om ingen säger/tillåts säga att roten till illamåendet är att den som mår illa här syndar mot både Gud, hans skapelseordning och mot naturen. Och i förlängningen försöker man straffa den som säger sanningen om roten till det illamående som de homosexuella upplever. Men inget blir som sagt bättre av att skjuta budbäraren. Illamåendet försvinner ingenstans för det.

Det är nämligen så att vi människor, på något plan, vet om när vi bryter mot Guds goda ordningar. Om inte förr så när följderna av vårt uppror blir synliga. Det går nämligen inte att använda t.ex. en mikrovågsugn som tvättmaskin – den säger förr eller senare ifrån på något sätt, vanligen genom att gå sönder. Om vi skulle ha brytt oss om att läsa instruktionsboken skulle vi ha sett att tillverkaren inte hade avsett mikrovågsugnen att användas som tvättmaskin. Men det brydde vi oss inte om att göra. På samma sätt med oss människor. Vi kan strunta i Skaparens instruktionsbok (Bibeln) och leva på ett sätt som skadar oss själva och andra (och det här gäller förstås på alla områden), men vi känner nog på oss att det här inte är rätt. Vi börjar må dåligt. Och det här gör vi oberoende av om någon påtalar det felaktiga i hur vi beter oss eller inte.

Lösningen på problemet är således inte att – om någon bryr sig tillräckligt mycket om oss för att ta på sig obehaget att säga att vi gör fel – beskylla den som påtalar detta för vårt illamående. Lösningen är att korrigera vårt beteende.

Det May Wikström, och många andra, gör idag är att de står och skäller vid fel träd (för att ta en annan bild). Att tysta de sista några rösterna som bryr sig tillräckligt om de homosexuella för att utsätta sig för obehaget som följer med att påtala det verkliga problemet kommer inte att leda till något gott. Tvärtom. Illamåendet kommer inte att försvinna någonstans när dessa röster tystas. Det kommer att finnas kvar, men orsakerna till det blir bara ännu svårare att få syn på när ingen längre får säga sanningen.

Det är mycket som är bakvänt i hela den här diskussionen. Det kanske värsta är att de som verkligen bryr sig om dessa människor framställs som onda och hatande, medan de som orsakar den värsta skadan framstår som om de bryr sig och älskar dessa homosexuella. Ja t.o.m. syns de vara mera kärleksfulla än Gud själv.