"Dragqueens på Dramaten attackerade av högerextremist". Visst låter det fruktansvärt, eller hur? Detta är en rubrik från Aftonbladets nätplats över en artikel som publicerades igår. Men hoppsan! När man läser texten under rubriken, vad hittar man? Man kunde kanske förvänta sig en beskrivning av de vapen/det vapen som användes, kanske? Men något sådant finns inte i texten. Det som däremot finns är indignerade kommentarer av en minister (Johan Pehrson, lib.) som var på plats och såg vad som hände när "högerextremisten gick till attack".
Den som orkar läsa till slutet av artikeln, förbi rubriken och de hårda och braskande orden, får veta vad som egentligen hände. Dramatens presschef Lena Törner säger, sedan det konstaterats att "inga hot ska ha tagits emot inför föreställningen", att "Inga hot, några få negativa, men flest positiva kommentarer i våra kanaler. Det var en man i publiken som började filma Lillan och Tjorven och ställa frågor till dem efter visningen. Jag bad honom sluta. Det var en tråkig incident."
Attacken bestod alltså i att en journalist (som det visade sig vara) ställde frågor och filmade. Alltså sådant som journalister gör. Problemet är att journalisten i fråga har fel åsikter och jobbar för fel publikation - och att han ställde kritiska frågor. Då är det alltså, enligt Aftonbladet, fråga om en "attack". Som var både "obehaglig" och "hatisk".
Så här långt har det alltså gått idag i Sverige. Fel personer som representerar fel sorts åsikter får inte ställa kritiska frågor om ett fenomen som är ytterst kontroversiellt. Eller som åtminstone borde vara det. När man läser t.ex. Sofie Staras ledare i gårdagens ÖT ser man att det finns mediala krafter som vill driva utvecklingen i samma riktning (och lika långt) även här hos oss.
Skuldsättningen, arbetskraftsbristen, klimatförändringen osv, osv. Jämfört med detta enorma demokrati- och yttrandefrihetsproblem förbleknar de alla. DETTA är vårt störta problem idag i väst. Det är nämligen INTE hatiskt att ställa kritiska frågor. Inte ens om dessa ställs till transpersoner och andra som arbetar på att omkullkasta fungerande och välbeprövade normer och föra krig mot familjeinstitutionen - vilket det som försiggick på Dramaten och i alla andra liknande "familjevänliga sagostunder" ytterst handlar om.
Om det att ställa kritiska frågor - även om dessa frågor ifrågasätter dagens mest omhuldade och upphaussade fenomen - om detta stämplas som "attacker" och "hat" och t.o.m. jagas med hjälp av rättsväsendet, då är vår demokrati och vår yttrandefrihet på allvar hotade. Och det kanske värsta är att medias banérförare inte tycks ha en susning om hur allvarligt detta är. Ja, i vissa fall går de t.o.m. i täten för denna urholkning av demokrati och yttrandefrihet - och tror att de gör något gott.
Du borde väl ändå veta hur det står till med Aftonbladet, Kristian?
SvaraRadera- Liberalernas utförsåkning bara bekräftas av Pehrssons agerande.
Anonym1
Anonym1. Ja, jag vet nog. Men de speglar och skapar! samtiden, på sitt sätt, och det är det som är så oroande.
RaderaNär det blir slut på informationsflödet som vi känner det så kommer var och en människa som varit utsatt för mycket information att liksom genom livet bli tillfrågad hur ställde ni er då när ni visste att ni inte kan föda er tillräckligt länge utan ett ordnat samhälle. Då är det inte mera frågan om demokrati eller inte demokrati det är frågan om överlevnad och då vill alla tro sig ha velat vara vän med alla andra på jorden må ni tro. Jag anspelar nu på en sång som vi sjöng i lågstadiet: Vi sätter oss i ringen och tar varann i hand, vi är en massa syskon som tycker om varann och Gud är allas Fader och jorden är vårt bo och vi är vän med alla på jorden må ni tro. Så gick man ut på rasterna och fann att ibland måste man hånas ibland måste man slåss så till slut var man lika sekulär som andra . Men t e x 1973 forstod jag i bönehuset vad full trygghet och förlåtelse är men jag var för hämmad att predika som ett gudsbarn om Jesu Namn och blod då. Och jag lockades in till en skolkamrat påhemvägen och sammantaget fick jag där en spruta peratsin i ryggen m, tror jag för när jag gick hemåt orkade jag plötsligt liksom inte kunna gå. Det var sådant som man gav åt ingenjörsbarnen för att hålla dem tillbaka tills finland hade samma flygstöd som andra nationer i den teknoindustriella världens härskareländer. Men jag har förstått varför lillebror valter och jag förbannades så gruvligt en kväll 1968 när kalla kriget var som hetast och vintern rådde i finland och alla kallades till kyrkan för att ta Guds ord och Nattvarden om de förstod den. Det var den grymmaste plan man kunde tänka sig vi hölls inne hela vintern nästa och på våren när vi kom ut såg jag det första flygplanet som såg vitt ut. Det kallades kronobykråkan sedan medan flygkumturen lockade allt flera ut till flygs till lands till sjöss utan att ta med sig något av tron när man for som vanlig. Men när maskinuppfinnarna började förstå att oskyldiga människor med änglahjälp var nyttiga för att locka ut världsmakterna t ex västerlandet med sina skrytare och österlandet mdd sina brytare så smickrade man oss tills vi skulle begära vård för minsta lilla skada. Men Livets Vägens och Sanningens Kristus står kvar överallt och varnar från att utge sig vara någon anna än man är och då börjar man jaga de små som bengan jagade mig sedan han velat på rådhusgatan i jakobstad först raka min obefintliga mustasch och seda ville han raka mitt obefintliga könshår men då ropade ja Nej och tog mig ut. Och den dåren som ma sedan lät arbeta på stadsträdgårde sprang efter mig med en träkäpp beklädd med ett stålrör och han slog mig i huvudet så ofta han hann. Först vid prästgården på bonäsvägen gav han upp och då har jag ännu inte talat om ateisten med sin rattfylleridom som tidigare än detta drämt mig i huvudet med en cementspade. Jag vet inte annat än att jag lever och minns allt mera hur polariserat lilla jakobstad var reda då. Å å å Jesus Kristus Ääääää hääää ingen vill minnas. Ulrik
SvaraRadera