Israel, del 3

När vi läser i Guds ord, speciellt då i Uppenbarelseboken, så ser vi att Israel, det gamla förbundets folk, och de på Jesus troende, det nya förbundets folk, båda i de sista tiderna långt kommer att råka ut för liknande förföljelse/likadana öden. (Se t.ex. Upp. 12) Själafienden, draken, denna världens furste (vad vi nu väljer att kalla honom) gillar lika lite det gamla förbundets gudsfolk som det nya förbundets gudsfolk. Han, tillsammans med sina lydiga tjänare, kommer att förfölja och försöka förgöra alla dem som kallar sig Guds folk. Alla som vill bekänna sig till Levande Gud. På det sättet är Israels och vår egen framtid långt sammanlänkade – vare sig vi gillar det eller inte.

För en tid sedan fick jag låna en cd med undervisning av en Leo Meller. Föredraget hade rubriken ”Kirkko, seurakunta ja Baabel”, och det var synnerligen intressant. I ett, av de många, sidospåren i hans föredrag kommer han in på en sedan länge död förkunnare, Ensio Lehtonen (1906-1971), och en syn denne fick en tid (ca ett och ett halvt år) innan sin död. Denna syn gick ut på att det kommer att komma en tid när de Kristustrogna i Finland hamnar i liknande svårigheter och betryck som landet Israel.

Lehtonen såg att Israel kommer att lämnas helt ensamt bland folken. Ingen kommer att träda upp till dess försvar och alla vänder sig emot landet. Gamla vänskapsband kommer att brista och landet kommer att drivas ut från folkens gemenskap. På samma sätt kommer det vid denna tid att ske med det nya förbundets folk här i Finland – så framt man vill hålla fast vid den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga. Vi kommer att få se våra relationer brytas åt alla håll. Höga och låga kommer att ta avstånd ifrån oss. Visserligen har vi som kristna alltid varit gäster och främlingar, men det nya i denna situation kommer att vara det att även där man nämner Guds namn, där man sjunger psalmer till Kristus och där man ber – även där kommer man att ta avstånd ifrån oss. Även här kommer man att vilja driva ut oss från gemenskapen.

Meller sade sedan att ända sedan denna syn blev offentlig har han och hans vänner försökt se på tidens tecken och jämföra med denna syn och se om tiden som beskrevs nu kunde tänkas vara för handen. Hittills har de dock fått konstatera att: Inte ännu. MEN. Nu, år 2011 (cd:n blev inspelad på hösten 2011), NU är vi där.

Så långt Leo Meller och hans undervisning.

Det nya förbundets folk, de Kristustrogna, och det gamla förbundets folk, judarna (och den judiska staten) är sammanlänkade med ett starkt band. Som jag skrev ovan, var sig vi gillar det eller inte. Våra framtida öden här i tiden kommer också långt att påverkas av samma krafter. Därför är det så väldigt angeläget för oss att ”se på fikonträdet”. (Lk. 21:29f) För det kommer, snart, en tid när Israel igen kommer att vara i fokus, både för Guds handlande och för denna världens furstes intressen.       

Israel, del 2

Jag försöker regelbundet läsa Anders Brogrens hemsida (www.brogren.nu) – där får man ofta läsa viktiga nyheter som kanske inte når över nyhetströskeln, men som kan ha stor betydelse för oss kristna. Nu märkte jag att han lagt upp ett böneupprop från Israels premiärminister Benjamin Netanjahu. Detta upprop har kommit via en Israelvän i Norge, och Netanjahu vill gärna att det ska spridas till så många som möjligt. Härmed drar jag mitt strå till denna stack.

Jag kopierar ur e-posten som Brogren publicerade:

”Han (Netanjahu) har tidligere sagt at de beste støttespillere Israel har i dag over hele verden er de "Evangeliske kristne". De tror på Bibelen og løftene som Gud har gitt til sitt eiendomsfolk jødene. Netanjahu sa for noen uker siden: Hvorfor er Europa og Vesten så imot Israel? Jeg vet svaret, la han til: De kjenner ikke Bibelen med de mange løfter til landet, folket og byen Jerusalem.

Israel følger spent med på hva som skjer i Syria hvor president Assad har våpenarsenal som kan teppelegge hele Israel. Egypt har flyttet sine tropper opp mot Sinaigrensen. Hamas har rustet opp på Gasa, Hizbollah i Libanon har fått langdistanseraketter som når Tel Aviv. Iran har snart atombomber klar. Og mye av verdens media gir ikke sann situasjonsbeskrivelse av dette lille folket og dette lille landet Israel.

Midt i dette så står løftene fast: Han sover ikke og slumrer ikke, Israels vokter!

Da står vi sammen i bønn for ham og for Israel. Må Herrens beskyttelse hvile over folket og landet,.
Ta gjerne denne bønneoppfordring med til møter og grupper hvor det kan bes sammen.

Alltså: Låt oss fortsätta att be för Israel och för det judiska folket – och även för premiärminister Netanjahu – och med att önska Jerusalem frid!   

Israel, del 1

De senaste veckorna, och speciellt de senaste dagarna, har jag haft nöd för Israel och det judiska folket. Det började någon dag före jul när jag lyssnade till Radio Vega och hörde en gammal (1968) inbandning – ”Jerusalem” med Carola Standertskjöld. (Alltså, vilken röst! Varför har jag inte hört denna dam förr?)

Nåja. Nöd var det alltså. Nu vet jag förstås inte om detta är från Herren, eller om det är egen inbillning, men ett obestridligt faktum är att vi som kristna – som det nya förbundets Israel, Guds folk i kraft av det uppfyllda löftet och den Guds nåd som denna uppfyllelse har gett – är kallade att be för det gamla förbundets Israel, Guds folk i kraft av det ursprungliga löftet. Detta löfte som Gud inte har ångrat och aldrig kan ta tillbaka. Detta judiska folk är alltjämt Guds folk, Guds löftesfolk. Och vi, som har fått nåd att tro på löftets uppfyllelse, behöver be för det gamla förbundets löftesfolk - om beskydd och framför allt om öppnade ögon. Så att de skulle kunna se ”den som de har genomborrat” (Sak. 12:10) – och kunna tro på Guds Messias. Så att det ”skall bli en hjord och en herde”. (Joh. 10:16)

Jag var inte med 1948 när den nya staten Israel uppstod, och jag var inte heller med 1967 när den unga statens framtid låg i vågskålen. Men jag har läst om dessa händelser och det är nog svårt att förneka /klara av att inte se Guds hand bakom det som hände. Nu är igen Israels framtid hotad. Hur allvarligt hotet är vet vi inte exakt, men att det är allvarligt är helt klart. Den ”arabiska våren” (som garanterat aldrig blir någon sommar!) med islamistiska regimer uppstående här och där, Irans kärnvapenprogram, Syriens militärmakt osv är alla hot mot Israels framtid. Men det kanske största hotet är kanske ändå västvärldens tystnad inför dessa hot, eller ännu värre, västs motstånd mot Israels planer på att försvara sig själva.

Jag har skrivit det tidigare, och det tål att upprepas: Detta är INTE fråga om politiska överväganden i första hand. Nej, utan det som det till syvende og sidst handlar om är en andligt betingad blindhet som gör det omöjligt för ledande politiker (liksom för folkets breda lager) att se sanningen om läget i mellanöstern. Denna blindhet har fått oss att tro att Israel på något sätt skulle vara ett hot – och så ser vi inte vad detta hot egentligen består i, och vem som i verkligheten är utsatt för det. För att illustrera detta, låt mig förete ett litet tankeexperiment i form av en kort fråga: Vad skulle hända ifall de muslimska länderna omkring Israel (och palestinierna inom Israels gränser) skulle låta Israel (och judarna) vara i fred?

Läget i mellanöstern är allvarligt. Israel och det judiska folket är idag utsatt för en stor fara. Kanske större än vi just nu anar. Låt oss be för Israel och önska Jerusalem frid!   

Mellanbokslut och bibelläsning

Jag tror att det är viktigt att nu som då sätta sig ner och fundera lite över sina prioriteringar och sina livsmål. Vad är det som driver mig? Vad är det jag lever för? Vad är det som är viktigast i mitt liv? Ett nyår kan vara ett bra tillfälle för detta.

Det är så väldigt lätt hänt att vi, trots att vi är kristna och ska vara ”jordens salt”, helgade och annorlunda, börjar flyta med i världens takt, och vad värre är, börjar dela världens värderingar och tankemönster. Det är nu kanske främst pengarna jag tänker på. För det är ju så, att när man diskuterar med helt vettiga ”världsmänniskor” märker man att det är pengarna som är deras motiv och drivkraft. Och mina pengar, de är mina. Redan tanken på att någon ger t.ex. tionde är dem fullständigt främmande. ”Ska du ge bort av dina pengar?!?

Men hur är det med oss? Med mig? Har också jag drabbats av denna samma sjuka? Är det mina pengar, och vad jag kan få för dem, som driver mig? Är detta vad jag lever för? ”NEJ!” svarar jag förstås genast. Det är det inte. Men det är lätt att prata – i stället behöver vi se på hur vi lever. Hur jag lever. Är det ändå pengarna, och ägodelarna, som intar första platsen i mitt liv?

Det är inte alldeles roligt att utföra detta tankens mellanbokslut. Men det kan vara ack så nyttigt.

Så har vi detta med tiden, och vår tidsanvändning. Hur ofta säger vi inte att ”jag har inte tid”. Min farmors kusin brukar replikera åt mig (när han frågar om jag hinner komma och spela tennis och jag säger att jag tyvärr inte har tid...) att: Visst har du tid! Alla har 24 timmar i dygnet – det handlar bara om hur vi prioriterar! (Sedan förstår och accepterar han förstås att det är lättare för en pensionär än för en som jobbar att komma loss två timmar en förmiddag inne i veckan.)

Nåja. Slutresultatet av mitt mellanbokslut blev att jag ska försöka ta mera tid för bibelläsning och bön. Jag HAR tid. Det handlar bara om att prioritera rätt. För faktum är att jag har fuskat lite med bibelläsningen de senaste månaderna. Kalla nu detta sedan ett nyårslöfte den som vill, men jag har fått en bra start, och det är alltid fruktbart att umgås med Herren i ordet och i bön.

Sedan har vi ännu detta med att berätta om Jesus för dem som ännu inte känner honom – och dessa människor har vi ju inpå oss varje dag. Vi behöver inte gå ut till Afrika eller Stockholm för att kunna utföra vår del av missionsbefallningen. Och det är ju, som jag skrev i den senaste texten, just för detta som vi finns här: För att sprida evangeliet. Men mera m detta senare...

Nödraketer till nyår?

Så har vi då igen en gång bytt år. Här i Ytteresse sker detta nuförtiden alltid ackompanjerat av en massa smällare och raketer – det börjar (lagvidrigt) redan några dagar före nyårsafton och håller sedan på nästan hela nyårsnatten. Nåja, så länge ingen skadar sig så må barnen och ungdomarna ha sitt lilla roliga. Säger jag som inte har någon hund.

Jag stod och såg på fyrverkerierna genom vardagsrumsfönstret en liten stund efter tolvslaget i natt, och då såg jag en märklig raket – den lyste röd, och den for högre och högre utan att explodera. Den bara lyste, och till sist försvann den. Först trodde jag att det var något flygtyg (himlen var röd i väster, så detta kunde ju ha orsakat det röda skimret...), men sedan slog det mig att det var någon som hade avfyrat en nödraket. Kl 00:10 på nyårsnatten. Visst kan det ha varit någon som hade råkat illa ut, men snarare var det fråga om någon som (av någon våt orsak) hade mist omdömet och som passade på att göra sig av med en gammal nödraket.

Men så slog det mig att, i överförd bemärkelse, det finns många som avfyrar – eller som kanske borde avfyra – nödraketer så här vid årsskiftet. Ett årsskifte är ju en tid när vi gärna ser bakåt och summerar och framåt och planerar – och i båda fallen kan vi lätt drabbas av nöd. Vi ser vad vi har gjort under det gångna året och inser att vi inte har levat så som vi hade velat eller som vi vet att vi borde ha levat. Kanske har vi sårat våra nära och kära, kanske har vi, uppsåtligt eller ouppsåtligt, skadat någon medmänniska och orsakat henne smärta.

Så ser vi också framåt in i ett okänt år som kan föra med sig både det ena och det andra. Speciellt nu, i dessa ekonomiskt osäkra tider, är det många som bävar inför vad det nya året kan komma att föra med sig. Och hur blir det med hälsan? Får jag och alla mina nära och kära vara friska? Och på längre sikt – jag kommer att åldras, om ett år är jag ett år äldre – om jag får leva – och med åren kommer alla möjliga ”ålderstillägg”. Och sedan? Är det enda jag har att se fram emot att åldras, bli mera och mera begränsad, kanske sjuk, och sedan dö?

Ett årsskifte med sina tillbakablickar och sin ”ettårsplanering” är nog för många absolut ett läge att sända upp en nödraket. En människa som lever utan gemenskap med Livets Herre och i den nåd och förlåtelse som Han skänker oss – hur orkar hon se på de spår hon har lämnat efter sig? Hur orkar hon se framåt utan att tröttna, när det enda som väntar henne (i ett lite längre perspektiv) är sjukdom, lidande och död? ”Utan framtid och utan hopp” säger oss Guds ord. Dagens tongivande filosofi i västerlandet är ju en dödens och hopplöshetens filosofi – och denna hopplöshetens filosofi är det alltför många människor som lever på och av idag.

Som kristna som lever idag har vi en stor uppgift: Att sprida nådens evangelium till en värld som våndas över sina tillkortakommanden och som fruktar för framtiden och som har blivit liknöjda av hopplöshet. Keith Green, den amerikanske sångaren/evangelisten, sade en gång att ”Dagens kristna är ansvariga för de själar som lever på jorden idag”. Även om det naturligtvis finns en hel del att tillägga till detta, så visar det, menar jag, på hur vi mera borde se på oss själva och vår uppgift idag. Vi är inte här på jorden för att ha det bra och vänta på himlen. Vi är här för att rädda människor. Människor som, i de flesta fall ovetandes, håller på att drunkna på livets hav. De som inser sin belägenhet kanske sänder upp en nödraket, de allra flesta gör det inte. Men de borde kanske göra det. Vad gör vi när vi ser dessa nödraketer?