Om vår frihet att välja

Jag hör till den lilla minoritet som INTE finns på facebook. Det är en principsak, tror jag, men också en bekvämlighetssak. Jag skulle helt enkelt inte riktigt orka börja engagera mig i att ”samla vänner”. Dessutom misstänker jag att facebook är en tidstjuv. Men visst inser jag också att det skulle finnas goda sidor med att vara med på ansiktsboken. Det finns grupper som delar information jag gärna skulle få del av, och dessutom blossar det nu som då, har jag förstått, upp intressanta diskussioner där.

Min hustru är emellertid med på facebook, och allt som oftast har jag tillfälle att ”tjuvläsa” olika intressanta saker och få intressanta länktips. Som sedan blir till en bloggtext. Eller en intressant fundering bara så där annars. Idag hittade jag en länk till en ledare på Aftonbladet där skribenten, uppenbarligen på fullt allvar, hävdar att det var rätt av Höglandssjukhuset att sparka barnmorskan Ellinor Grimmark när sjukhusledningen blev på det klara med att hon vägrar utföra aborter. Aftonbladet, som nog annars gärna vill framstå som en liberal tidning, anser alltså att det är rätt och riktigt att diskriminera sådana som har ”fel” åsikter. Åsiktsfriheten gäller tydligen bara i en riktning.

Men det blir inte med det. I ledaren får läsaren sig också serverat den fullkomligt horribla (i detta sammanhang) synpunkten att ”kvinnan har rätt till sin egen kropp”. Ledarskribenten späder dessutom på med ord som ”patientens behov” (av en abort, alltså), ”rätten till sina egna livmödrar” och ”kvinnors rätt till sina egna liv”.

Nu hoppas jag att alla inser att detta handlar om språkets makt över tanken. Det som sägs låter bestickande och bra, men det är inget annat än en schimär. Det ledarskribenten (medvetet) bortser ifrån är att det – när det går så långt att en ”patient har behov av en abort” - inte längre bara handlar om ett liv, utan att det nu är frågan om två liv. Därför kan man helt enkelt inte använda sig av dessa argument som hon, och andra, gör. Men jag är faktiskt också pro-choise. Jag anser också att kvinnan HAR rätten att välja. Kvinnan HAR rätten till sin egen kropp – och jag anser att denna rätt är absolut. En kvinna har alltid rätten att vägra ha sex. MEN. Om och när hon väljer att ha sex, då KAN resultatet bli att ett nytt liv uppstår inne i hennes livmoder. Och när så sker har hon passerat den punkt där hon längre har rätten att välja. Så enkelt är det.

Låt inte någon, vem det än vara må – om det så skulle vara en ledarskribent på Aftonbladet – inbilla dig något annat: Vi människor har frihet att välja. Detta gäller både kvinnor och män. Men våra val får konsekvenser, och dessa konsekvenser får vi lov att leva med. Därför kan det vara bra att tänka efter före.

Med dagens abortlagstiftning har vi försökt komma undan detta, men även det är en schimär. Den som begår en abort och därigenom låter mörda sitt eget barn kan kanske försöka inbilla sig att det bara handlar om ”kvinnans rätt till sin egen kropp och till sitt eget liv”, men faktum är som sagt att det här handlar om två liv. Ett liv som avslutas och ett liv som får fortsätta. Propagandisterna låter gärna förstå att det sedan, för den som får fortsätta sitt liv, bara är att gå vidare som om inget hänt, men det är inget annat än en ren och skär lögn. Våra val får konsekvenser. Alltid. Och den som väljer att göra illa värre genom en abort blir nog förr eller senare upphunnen av verkligheten.

Tycker du att detta låter hårt? Visst gör det. Men det är så här det fungerar - om du inte tror mig kan du ju alltid försöka fråga någon som har begått en abort om skulden och skuldkänslorna och om hur verkligheten bakom  - och efter - en abort ser ut. I ljuset av den verkligheten framstår det som sägs i ledaren jag länkade till ovan som det skitprat det i sanning är.

En inte så alldeles läsvärd insändare

I söndagens ÖT, och i KP 4/2014, får den som orkade läsa ta del av ett starkt försenat ställningstagande från Ungdomens Kyrkodagar 2013. Mari Puska, Jona Granlund, Erika Forsblom och Marco Harju talar i UK2013:s namn om för oss att vi ska sluta tala om kvinnopräster. De ska helt enkelt heta ”präster”, får vi veta. Vi upplyses om att det som finns mellan benen på en präst inte är avgörande för huruvida denna kan fungera som präst – könet har överhuvudtaget inget att göra med huruvida en person passar som präst eller inte.

Nå, nu träffar detta visserligen inte mig eftersom jag aldrig har talat eller skrivit om några ”kvinnopräster”. Jag brukar använda den språkligt mera korrekta benämningen ”kvinnliga präster”. Men likväl misstänker jag att jag är en av dem som kan tänkas vara i skottgluggen för denna insändare. Ordvalet till trots. Så därför ska jag göra de fyra till viljes och reagera. För det var väl det som var tanken med denna insändare – att någon skulle reagera?

För det första kan jag konstatera att de fyra har fel. Könet HAR att göra med huruvida en person kan vara präst eller inte. Åtminstone i den lutherska kyrka som i sin kyrkoordnings kungsparagraf säger att all lära och allt liv ska bedömas utifrån bibelordet. Detta samma bibelord som gör alldeles tillräckligt klart att en församlingsledare, och en som förkunnar Guds ord, ska vara en man. Om de fyra skulle kunna visa att KO §1 inte längre gäller, eller att de bibelord som vi har i vår bibel inte längre gäller – då skulle saken vara annorlunda, men tills så sker har de fel.

Sedan kan jag inte låta bli att kommentera det något vulgära påståendet att det som finns mellan benen på en präst inte har någon betydelse. Hur det helt konkret är med den saken lämnar jag kanske åt andra att fundera på, men det som är intressant här är att de fyra av allt att döma har gått på genustrixarnas argument om att kön endast är något yttre och att det inte finns några andra skillnader mellan en man och en kvinna än de yttre attributen. Inget kunde dock vara mera felaktigt, och för detta påstående kan faktiskt just prästämbetet och den förändring som prästämbetet har genomgått under de senaste decennierna anföras.

Prästämbetet handlar om förkunnelse och sakramentsförvaltning. Om att vara ”herde och lärare”, alltså om att leda och att undervisa. En herde leder, men inte bara det, utan en herde ska också försvara hjorden mot vilda djur och andra faror. Utifrån detta kunde vi säga att en präst ska undervisa klart och tydligt utifrån Guds ord, se till att inga villoläror kan komma in och förföra församlingens medlemmar samt se till att alla hålls med på den rätta vägen.

Så var det alltså tänkt, och för denna uppgift ansåg uppenbarligen Herren att mannen passade bäst. Givetvis inte alla män, men mannen överlag. Därav de ord om detta vi har i vår Bibel. Men här höll inte tidsandan, politikerna och den allmänna opinionen med, och så öppnades prästämbetet för kvinnan. Här i vårt land skedde detta 1986. Men märk väl – inte för att Bibeln skulle ha ändrat, eller för att kyrkoordningens första paragraf skulle ha ändrat och sannerligen inte för att Guds vilja i denna sak skulle ha ändrat. Men för att folket ville det. Idag ser vi spåren av detta beslut. Inte bara prästkåren utan själva prästämbetet har feminiserats och i stället för att vara en herde som ser till att hjorden hålls på den rätta vägen genom grundlig och bibelcentrerad undervisning (och kyrkotukt) har prästen idag blivit främst kvinnligt vårdande, överslätande, snäll och i total avsaknad av allt som till äventyrs kunde uppfattas som anstötligt i människors ögon. Prästen är inte längre herde och lärare, inte längre profetisk, inte evangeliserande, inte apostolisk. Men så oerhört snäll och allt och alla inkluderande.

Denna process har inte skett över en natt, och inte heller enbart efter år 1986. Men 1986 markerar den brytpunkt när denna utveckling gavs full legitimitet och fick ordentlig fart. 1986 markerar i Finlands kyrkohistoria den brytpunkt när kyrkan gick in för att vara något annat än den var tänkt att vara. När kyrkan blev snäll i stället för att vara sann. Och spåren förskräcker. Verkligen.

Så jag kommer nog, de fyra får ursäkta!, att fortsätta att tala om kvinnliga präster. Helt enkelt för att vi som kristna inte kan ha överseende med det avsteg från Guds vilja som skedde när beslutet att öppna prästämbetet för kvinnan togs. Helt enkelt därför att det ännu finns en rest kvar bland Finlands kristna som menar att detta var ett felaktigt beslut och att vi inte kan låta fel vara rätt och krokigt vara rakt. För att det ännu finns kristna människor i Finland som menar att kyrkan håller på att spela ut sin roll på den väg man slog in på genom att låta feminisera prästämbetet. För, och där har de fyra kanske ändå åtminstone lite rätt i vad de skriver, det hänger inte på var prästen har mellan benen. Men mycket hänger på vad kyrkan är, och mycket av vad kyrkan är har att göra med hur dess herdar fungerar. Och en feminiserad herdekår fungerar inte så som den bör fungera för att kyrkan ska kunna vara kyrka. Så, därför kommer jag att fortsätta tala om kvinnliga präster.

Underhållning till döds

Det är numera ganska sällan jag ser på TV. När vi flyttade hit till vårt hus blev det bara så att vi under flera års tid inte löste någon TV-licens och inte heller hade någon digibox, varför vi inte kunde se på de TV-sändningar som kom. I stället såg vi filmer och TV-serier på DVD. Detta inte heller så mycket, men alltid nu som då.

Nu har vi igen, med förnyelsen av TV-licenssystemet, ändå köpt en digibox. (När vi, som i år, tvingas betala nästan 2000 euro i Yle-skatt tyckte jag att vi ändå behöver få något i gengäld...) När vi så igen började bläddra i TV-tablåerna slogs jag av den enorma förändring som skett i TV-utbudet på bara några få år. Dokusåpor kvällarna igenom, den ena värre än den andra. Lägg sedan till en massa mord, misshandel, våldtäkter och annat elände som visas så kan man bara konstatera: Det kommer ju bara skräp på TV! Underhållning kallas det visst.

Varför? Varför ska vi matas med detta elände? Varför kan de som producerar och köper in program inte satsa på kvalitets-TV i stället för detta elände? Har vi, som folk, blivit så fördummade att detta är det enda vi vill se? Eller är det så att vi genom detta programutbud skolas till att bli dumma i huvudet? Detta förväntas vi sedan till råga på allt också betala för att få se! Eller rättare sagt. För att kunna serveras detta bestjäls vi av statsmakten. Yle-skatten är ju inte precis frivillig. Nå, nu häver jag upp min röst: JAG VILL INTE BETALA FÖR DETTA SKRÄP!

Men givetvis hjälper det inte att ropa om det - staten har beslutat att jag måste betala, och då blir det förstås på det sättet. Men ingen kan hindra mig från att försöka göra en liten analys. (Som jag lånar delar av från en god vän.) Jag frågade redan varför vi förväntas se på detta skräp vi serveras, och säkert är det så att det faktiskt finns sådana som vill se dylika program. Annars skulle ingen i rimlighetens namn producera dem. Men om vi går ännu djupare: Varför vill vi se på dess program? Varför sätter vi vår (många gånger sällsynta) fritid på att stirra in i dumburken när det ändå inte kommer något sådant på den som egentligen är värt att se på?

Jag blev ledd på rätt spår vad gäller svaret på denna fråga när jag såg finalmatchen i Finlands cup i volleyboll mellan Tiikerit och VaLePa. (Nåja, inte kommer det ju ändå BARA skräp på TV...) Matchen höll väldigt hög klass, och kommentatorn konstaterade att ”med sådan här volleyboll på TV får man nog lördagseftermiddagen att gå ganska bra”. (Min översättning.) Det handlar givetvis om att få tiden att gå! Att ha något att göra så man inte får tid över. Tid över för vad då? Jo, tid för att fundera på de stora frågorna. Varifrån, varför, vart och hur. Vi roar och underhåller oss så att vi inte ska behöva eller ens hinna fundera på varifrån vi kommer, vart vi är på väg och varför vi finns här. Hellre Voice of Finland än Skaparens milda och kallande stämma! Helt enkelt för att det är så vi vill ha det. Vi vill fylla all ledig tid med underhållning, bra eller dålig, för att vi inte ska behöva tänka. För att vi inte ska hinna tänka. För att vi inte ska komma på att bekymra oss över de stora frågorna.

Vi roar oss livet igenom så att vi till sist har roat oss bort från Livet. Är det ingen annan än jag som finner detta bekymmersamt?      

Helande?

En av de största stötestenarna i den kristna tron för en agnostiker eller en ateist tycks vara talet om helande. Det att vi tror att Gud kan hela en människa – och att han också har gjort och gör det – är något av ett rött skynke för dessa människor. Ofta får vi uppmaningen att lägga fram ovedersägliga bevis för att helanden har skett, och lika ofta (eller oftare) mer eller mindre idiotförklaras vi för att vi tror på helandets möjlighet.

Det är två saker jag vill lyfta fram när det gäller denna sak. För det första handlar helande inte alltid, ja t.o.m. ganska sällan, om fysiskt helande; ben som växer ut, cancer som försvinner, sneda ryggar som blir raka, benbrott som läks på ett ögonblick. Dessa saker sker, men det är ovanligt – åtminstone i vår del av världen. Men det innebär också ett helande när en alkoholist blir fri från sitt beroende (eller någon annan typ av beroende bryts), när söndriga människorelationer blir hela, och framför allt när en trasig gudsrelation blir hel igen. Sådant sker faktiskt ganska ofta, även om det inte sker med buller och bång och kraftiga trumpetfanfarer. Jag tror och är fullständigt övertygad om att denna typ av helande många gånger (alltid när det gäller den sista typen!) är viktigare än det rent fysiska helandet. Så, helanden förekommer, och de är t.o.m. ganska vanliga!

Men det är ju det fysiska helandet som är det spektakulära. Det a/a-människorna samtidigt både efterlyser bevis på och avskyr som pesten. Jag skrev ovan att det också sker rent fysiska helanden, även om de inte är så vanliga. Detta speciellt då i de kretsar där jag rör mig. På rak arm kommer jag på två tydliga och klara fall av helande av denna typ (i båda fallen från cancer) som jag har fått vara med och be om (tillsammans med många andra) och även sedan bevittna (genom att se de sjuka vara friska). Så jag VET att det sker helanden. I Jesu namn och som ett resultat av bön.

Med detta kommer vi in på det andra jag gärna skulle vilja lyfta fram när det gäller helande. Som jag också skrev så tror jag att vi överlag både kunde och borde vara mera frimodiga när det gäller att både be om och tala om fysiskt helande. Jag vet egentligen inte varför vi är så försiktiga när det gäller detta. Kanske för att vi upplever att vi rör oss på ett område där vi inte har full (eller ens någon!) kontroll, kanske för att vi är rädda för att bli besvikna om Gud sedan inte helar. Men vi vet ju att Gud kan hela, om han vill. Och vi vet också att han har den fulla kontrollen. (Så den är i bättre händer än när den är i våra händer!) Så varför inte försöka våga vara lite mera frimodiga i detta? Detta bara som en liten undran...   

Det enda alternativet

I en kommentar till nyheten jag skrev om i den senaste bloggtexten säger Seppo Rissanen, verksamhetsledare i FMS, att de organisationer som nu vill säga upp samarbetet med FMS tänker att FMS borde gå emot de lösningar (i homofrågan) som vår kyrka har gått in för. ”Något sådant är naturligtvis inte möjligt för FMS”, avslutar Rissanen.

Detta är en oerhört problematisk hållning. För en kristen kyrka och en kristen organisation finns det faktiskt ett annat alternativ sådana gånger när någon (i detta falla Finlands evangelisk-lutherska kyrka) går tvärt emot vad Gud säger i sitt ord, nämligen att ändå lyda sin Herre. Ja, i själva verket är detta faktiskt det enda alternativet. Så har det alltid varit, och så kommer det alltid att vara – oberoende av kostnaden. Hur Seppo Rissanen tänker vet jag inte, men fel, det har han.

Den avgörande frågan

Österbottens Tidning rapporterar om att Finska Missionssällskapets beslut att sända ut ett manligt missionärspar till Kambodja nu börjar få kännbara följder. Nu är det ”Nordiska missionärsförbund” och deras israeliska samarbetspartners som har protesterat och inte godkänner FMS:s vägval. Enligt tidningen Seurakuntalainen anser israeliska aktörer att det handlar om ett principbeslut som stämplar FMS:s verksamhet också i Israel.

De nordiska missionsförbundens koalition Joint Mission to Israel (JMI) har kontaktat Finska missionssällskapet och kräver att det lämnar samarbetet, och en del av Finska missionssällskapets missionärer i Israel har sagt upp sig i protest mot beslutet att skicka iväg par med samma kön på missionsuppdrag. Så långt nyheten på ÖT.

Detta är givetvis inget överraskande. Att det skulle gå på detta sätt var säkert något som alla som var med och tog beslutet på FMS:s årsmöte medvetna om. Inte desto mindre är det oerhört tragiskt att missionssamarbetet på detta sätt slås sönder. Men det finns tyvärr inget alternativ. Här står nu valet mellan att ta avstånd eller att stå samman med FMS - och så drabbas av samma dom som FMS kommer att drabbas av. Att det sedan finns sådana som ropar ”diskriminering” och som säger sig sluta stöda missionen för att den är ”diskriminerande” betyder inget i sammanhanget. Det som har betydelse, både när det gäller missionsarbetet och även när det gäller det kristna arbetet i allmänhet, är om vi är trogna mot honom som gav oss uppdraget att gå ut och göra lärjungar.

Gunnar Andersson skriver i en ledare i ”Kyrka och Folk” (28/2 2013) om, den av samma fråga orsakade, söndringen mellan SvK och den etiopiska Mekane Jesu-kyrkan att ”den avgörande frågan är till slut vilken förkunnelse och lära som den helige Ande bekänner sig till”. Pengar är viktiga för missionsarbetet, liksom goda och fungerande relationer med andra organisationer. Men det allt avgörande, för missionen och för den kristna kyrkan överhuvudtaget, är att den helige Ande bekänner sig till det arbete som görs. Om så inte sker, ja då kan inga pengar i världen rädda oss och vårt arbete. FMS har gett sig in på en väg som, om ingen omsvängning görs, kommer att sluta med en stor katastrof.  

Fåren och getterna

Vi hade igår i vår husandakt kommit fram till Matt. 25. Jag, som alltid har varit intresserad av parusin (Jesu återkomst), tidens slut och domen, har ofta läst avsnittet om fåren och getterna. Vid ett tillfälle skrev jag också en uppsats kring just denna text, vilket gjorde att jag arbetade en hel del med olika översättningar och kommentarer. ”Problemet” i denna text är ju att domen tycks basera sig på vad vi människor har gjort – att det är våra gärningar som avgör på vilken sida om Jesus vi hamnar, om vi är ”får” eller ”getter”. Om vi bara läser denna text som underlag för vår lära om domen och om himmel och helvete, ja då får vi nog revidera läran om Guds frälsande nåd. Men nu talar ju resten av Nya Testamentet om just Guds nåd i Kristus som den enda grunden för människans frälsning, och när vi vet att Guds ord inte säger emot sig själv så bara måste ju denna text egentligen säga något annat än vad den synes säga när vi läser den skilt för sig. Eller hur?

Det finns många försök och förståelsemodeller man har försökt presentera som harmoniserar denna text med resten av NT:s lära om frälsningen. Vissa bättre, andra kanske inte så alldeles bra. Jag har alltid fokuserat på de ord (exakt likadana!) som de båda grupperna säger åt Jesus sedan han åt den ena gruppen gett ord av beröm för vad de gjort ”mot en av dessa mina minsta bröder” och åt den andra gruppen ord av klander för vad den inte har gjort mot dessa samma ”mina mista bröder”. ”Herre, när?” Båda grupperna var överraskade – fåren över när Herren hade sett dem göra dessa gärningar, getterna över när han hade sett dem försumma att göra dem. Jag har alltid tänkt att eftersom fåren är frälsta av nåd så har de inte räknat sina goda gärningar – eftersom dessa är onödiga för frälsningen – och därför blir de överraskade när dessa gärningar nu ändå tycks ha betydelse. Getterna igen HAR räknat sina goda gärningar och varit noggranna med dem, och nu blir de överraskade av att lära att de ändå inte har gjort tillräckligt. Detta tycker jag är en bra förklaring, både så att den driver Guds nåd i Kristus och så att den är går att s.a.s. ”få in” i texten utan att göra våld på den.

Igår kväll lade jag ändå märke till en annan sak som jag faktiskt inte sett tidigare. (Det är intressant och underbart hur Herren ständigt kan uppenbara nya saker i Guds ord för oss!) Detta handlar om vad som står i verserna 40 och 45. Åt fåren, de frälsta, säger Jesus i vers 40: ”Amen säger jag er: Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig.” Getterna, de fördömda, får i stället höra i vers 45. ”Amen säger jag er: Allt vad ni inte har gjort för en av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.”

Märker du vad som sker här? De frälsta får kredit för vad de gjort mot EN ENDA av ”dessa mina minsta bröder”, medan de fördömda döms för vad de försummat att göra mot EN ENDA av ”dessa mina minsta bröder”. Getternas uppgift var ju fullständigt omöjlig! För att duga inför denna prövning borde de ha besökt ALLA som var i fängelse, klätt ALLA som var nakna, gett mat åt ALLA som var hungriga osv. Om de missat redan i ett enda fall, ja, då var det kört. Detta samtidigt som fåren blir frälsta genom en enda god gärning. Nu vill vi utbrista: DETTA ÄR JU INTE RÄTTVIST! Men så ska det inte vara heller – för det är inte gärningarna det hänger på! Grunden för frälsningen är alltså en annan än dessa goda gärningar. Vilken då? Jo givetvis Guds nåd i Kristus. När, och endast när, nåden är grunden för frälsningen kan det vara så att fåren blir frälsta genom en enda god gärning, medan getterna blir fördömda trots att de har hjälpt hela världen – förutom den enda de glömde den där gången för länge sedan.

Sedan är det givetvis en helt annan sak att vi som frälsta syndare, frälsta av nåd allena för Jesu Kristi skull, också ska göra gott mot våra medmänniskor. Detta är något vi inte kan försumma! Inte för att vi därigenom går miste om frälsningen, men för att Kristi kärlek driver oss. Om vi har mötts av nåd och kärlek från Gud i Kristus, ja, då vill vi också göra gott. Men inte för att duga inför domen, inte för att förtjäna Guds välbehag och Guds nåd. Nej, men för att världen och människorna i den lider nöd och behöver vår hjälp.