Om överheten, del 2

Världsmänniskans naturliga hållning är upproret. Ja, syndafallet är i själva verket "ursprungsupproret". Därför är världsmänniskans naturliga hållning upproret. Detta först och främst mot Gud, hans heliga ord och hans goda ordningar, men också i förhållande till den världsliga överheten. Att världsmänniskan inte vill – eller ens ser det som något alternativ att – underordna sig Skaparen och hans goda ordningar för Skaparens skull är väl i det närmaste en självklarhet. I många kretsar, idag och genom tiderna, har upproret mot Skaparen och hans goda ordningar till och med setts som något gott och eftersträvansvärt.  För den som läser Guds ord och där förmår se förklaringar till varför vi människor beter oss så som vi gör är detta förstås ingen överraskning.

Men upproret och upprorsandan begränsar sig inte bara till Skaparen, hans bud och hans ordningar. Denna hållning av uppror drabbar också de världsliga ordningarna och den världsliga överheten. Som även de, enligt Guds ord, är tillsatta och sanktionerade av Skaparen. I Guds ord talas det också om det svärd som överheten bär, och detta svärd gör förstås att de flesta ändå kommer att underordna sig överheten. Inte för överhetens skull, men för egen del, för att undvika att råka ut för överhetens svärd. Men upprorsandan finns förstås ändå där och jäser under den polerade ytan, och ibland kan upproret bryta igenom. Även för den vanliga, annars så välanpassade världsmänniskan. För att sedan inte tala om sådana som inte är så måna om att undvika svärdet. För en vecka sedan var det, till exempel, våldsamma upplopp i Hamburg i anslutning till G20-mötet som hölls där. Dessa upplopp är ett uttryck för denna upprorshållning som finns hos alla människor. Som sagt tyglar de flesta denna sin böjning till upproret, men alla gör det inte och vill det inte ens. Det är därför det blir dylika upplopp. 

Så långt om världsmänniskan. För Guds folk som lever här i världen är det annorlunda. Eller så borde det åtminstone vara. Det är en fullständig självklarhet att Gud, hans ord och hans goda ordningar är något som en kristen människa högaktar och värderar. Ja, inte bara det. En kristen underordnar sig och lyder Guds ord och hans goda ordningar och gör sitt yttersta för att försvara och vidmakthålla dessa. Detta inte av tvång, utan i och av kärlek till Herren. Tyvärr, och detta är synnerligen oroväckande, har världens uppror och världens upprorsanda/ande även spritt sig till och bland Guds folk och bland sådana som bär det kristna namnet. Detta är på längre sikt fullständigt förödande, och här kan vi erinra oss frågan Jesus ställer sig om han alls ska finna någon tro på jorden när han återvänder. Tron och underordnandet hör nämligen ihop. Om det senare försvinner kommer det samma att hända med det förra. För det är precis som jag har konstaterat på denna plats tidigare: Gud välsignar det ofullkomliga. Det finns det otaliga exempel på. Samma sak med den bristfälliga kunskapen. Men trotset och upproret välsignar han aldrig.

Denna potentiella katastrof börjar emellertid inte med uppror mot Gud, hans ord och hans goda ordningar. Nej, utan fröet här sås i upproret mot den världsliga överheten, och här får vi alla, utan undantag, vara på vår vakt. För upproret är som sagt något som faller sig naturligt för världsmänniskan, och som vi vet så kommer ingen av oss, hur länge vi än har vandrat med Herren, ifrån den gamle Adam. Han finns med i bilden så länge vi lever här på jorden, och för honom faller sig upproret så väldigt naturligt. Men han vet att det inte lönar sig att börja med att gå emot Gud och Guds ord. Nej, i stället börjar han med att uppmuntra oss till uppror mot den världsliga överheten. Detta förstås för att det här i världen finns mycket som det går att opponera sig mot. Även för en kristen människa. Ja, många gånger speciellt för en kristen människa.

Om överheten, del 1

Jag lyssnade för en tid sedan till ett bibelstudium på nätet som jag, vid en första genomlyssning, inte alls gillade. Studiet handlade om överheten och om att vi som kristna alltid bör underordna oss den världsliga överhet vi har över oss. Jag gillade som sagt inte det här. Det bor nämligen i mig, liksom i alla andra människor i tiden efter syndafallet, en liten (eller större) upprorsmakare. Vi kan kalla denna vurm för revolt för både det ena och det andra. Ibland får det heta vad det är – en vilja att revoltera och göra uppror – andra gånger får det heta något mycket vackrare som "rättspatos" eller "vrede över världens orättvisor", eller något liknande. Men gemensamt för detta är denna vilja att revoltera mot en, som man tycker, orättfärdig överhet som missbrukar sin makt. I studiet talades det också om att det idag är vanligt, bland både kristna och bland liberaler, att se överheten, samhällsfunktionerna – ja, hela samhället – som något ont. Ser man på! Där kände jag igen mig själv. Och nu menade alltså bibelstudiehållaren att denna hållning är felaktig. Ja, till och med obiblisk. Jag gillade alltså inte det jag hörde.   

Men det var ändå något med detta studium som gjorde att jag ville lyssna en gång till, och när jag gjorde det insåg jag att det ändå fanns något i mig som bejakade det som sades. När jag, så småningom, valde att acceptera det jag hörde hände något mycket intressant. Mitt synsätt i frågan svängde på en gång! Jag hade råkat ut för ett paradigmskifte. Ett sådant kan, som denna gång, vara till och med en riktigt svindlande upplevelse. I det samma insåg jag också varför jag hade ogillat budskapet första gången jag hörde det: Det var den gamla människan i mig och hennes vilja till revolt och uppror som hade fått komma till tals. Som hade fått bestämma hur jag såg på dessa saker.

När jag insåg hur det låg till med detta fick jag bekänna denna upprorsbenägenhet som den synd den är, och när jag gjorde det infann sig en härlig frid. En sådan frid som kommer av att man har återvänt till den rätta, bibliska, vägen från sina egna irrvägar. Paradigmskiften som är så här omfattande är, vill jag tro, rätt så ovanliga i min ålder. Det är ju nämligen så att när man gått över de fyrtio har man långt stelnat i sina former och det är väldigt sällan man på detta sätt får uppleva några dylika paradigmskiften, med tillhörande omvändelse i tanken. För den som vill dela denna upplevelse, eller åtminstone de resultat den ledde till, kommer jag i det följande att teckna ner de tankar som jag mötte i detta bibelstudium samt de funderingar dessa tankar gav upphov till hos mig. Det blir, antar jag, en ganska lång text, varför jag finner det bäst att dela upp den i flera delar. Så om du läser detta kan du med fördel börja med denna första del (som vi kunde kalla prolog), och sedan ta delarna i ordningsföljd. Jag planerar att sätta upp en del av denna (långa) text per dag under de närmaste dagarna.

Om du läser dessa texter får du gärna berätta om du, liksom jag, upplever den gamle Adams motstånd mot det jag skrivit. Eller, och ännu viktigare, om du har något att invända utifrån Guds ord. Sådana invändningar tar jag också mycket gärna emot!

Dålig vetenskap?

Jag har många gånger, både när jag har talat till ungdomar men också när jag talat om media, varit inne på den "Värt att vänta på"-kampanj som genomfördes inom vår kyrka på 90-talet. Jag har konstaterat att det skulle bli ett enormt hallå ifall någon skulle försöka sig på en dylik sak idag. Nå, nu vet jag inte hur bred denna kampanj är, men av allt att döma finns det, på finskt håll i Finland, en "Tosi rakkaus odottaa"-rörelse som drivs av främst Folkmissionen. Gott så! Men reaktionerna låter förstås inte vänta på sig. I gårdagens Iltalehti får en Kirsi-Marja Isotalo komma till tals. Hon har skrivit en avhandling pro gradu i ämnet, och hennes inställning är synnerligen kritisk. Det finns mycket man kunde säga om denna artikel, och uppenbarligen också om hennes avhandling (som bygger på 23 av allt att döma negativa enkätsvar) men jag begränsar mig till en sak.

I artikeln hävdas följande: "Evankelisluterilainen kirkko on jo vuosia sitten sanoutunut irti neitsyyslupauksesta ja Tosi rakkaus odottaa -kampanjasta. Se ei kuitenkaan tarkoita, ettei seurakunnan toiminnassa mukana oleva nuori törmäisi kampanjahenkiseen ajatteluun.

Ideaa voi hänelle tarjota vaikkapa joku seurakunnan työntekijöistä kahdenkeskisessä keskustelussa, koska monissa paikallisseurakunnissa on herätysliikkeen parissa kasvaneita työntekijöitä. Tällainen kokemus on osalla Isotalon tutkimukseen osallistuneista.

- Kirkon ei pitäisi olla hiljaa tästä, Isotalo sanoo

Hän pitää tärkeänä yhtenäistä ja avointa linjaa kirkon opetuksessa. Silloin kenelläkään työntekijöistä ei olisi mahdollisuutta tarjota oman vakaumuksensa mukaisia oppeja nuorille vastoin kirkon kantaa."

Isotalo hävdar alltså att det finns kyrkliga arbetare, med väckelsebakgrund, som ger ungdomar undervisning i frågor rörande föräktenskapligt sex baserat på den egna övertygelsen i stället för att hålla sig till kyrkans linje.

Nu vet jag inte om Isotalo ljuger avsiktligt, eller om hon bara är dåligt informerad. Kyrkans linje i fråga om föräktenskapligt sex är och har alltid varit att sexualitetens plats är i äktenskapet mellan en man och en kvinna. Den lutherska kyrkan förbinder sig dessutom i sin kyrkoordning till Bibeln, och Bibelns budskap här är klart och tydligt. Sex före äktenskapet kallas otukt och sex utanför äktenskapet benämns äktenskapsbrott, och bådadera är ett brott mot Guds vilja. Alltså en synd.

Om det här är fråga om ett försök att, så att säga "köksvägen" förändra kyrkans praxis och i förlängningen kyrkans linje är det synnerligen osmakligt. Och Iltalehti spelar förstås gärna med här. Som sagt: Jag vet förstås inte om Isotalo ljuger avsiktligt eller om hon bara är dåligt informerad, men det synnerligen tunna samplet hon baserar sin avhandling på kan tyda på bådadera. Den fråga som borde ställas när denna avhandling ska godkännas är att har hon gallrat bland svaren och valt ut bara negativa svar, samt hur har insamlingen av materialet gått till? Jag hoppas verkligen att dessa frågor ställs och att avhandlingen underkänns om det visar sig att det här är fråga om dålig vetenskap. Jag misstänker skarpt att så är fallet. Saken är nämligen den att vi är många som avgav ett dylikt löfte då på 90-talet och som är mycket nöjda med utfallet. Men några sådana fall får tydligen inte komma till tals. Åtminstone inte enligt artikeln i Iltalehti. Så dålig journalistik är det åtminstone fråga om.

   

Varför finns det flugsnappare?

Jag har inte riktigt hunnit läsa några tidningar den senaste tiden eftersom arbetet har tagit så mycket av min tid. Men igår bläddrade jag i några gamla nummer av ÖT och hittade en märklig kolumn från en vecka tillbaka skriven av Lars Sund. Han inleder med att skriva om otrohet i fågelvärlden och kommer sedan in på den stora dödlighet som finns bland de unga flugsnapparna. Sedan avlutar han med vad som tydligen avses vara ett knockout-slag i riktning mot kreationism och ID. "Naturen präglas av ett enormt resursslöseri. Och det är, tycker jag, ett förbisett argument i de debatter om naturligt urval kontra kreationism som allt emellanåt fortfarande poppar upp. Hade det funnits en intelligent designer borde skapelsen ha varit betydligt mindre slösaktig och värnat om livet betydligt bättre än nu."

Eftersom detta var Lars Sunds slutkläm får man anta att kolumnen, om den inte bara var ett allmänt orerande avsedd att fylla ett antal spaltmillimetrar, faktiskt i sin helhet var riktad mot kreationsm (och ID – som Sund här sorglöst blandar samman). Sund gör sig emellertid skyldig till ett klassiskt argumentationsfel emedan han, när han slår sitt förmodade knockout-slag, gör detta med slutna ögon (utan att se efter var motståndaren befinner sig) och därmed bara slår ett stort hål i luften. Dessutom ter det sig synnerligen komiskt att Sund, som så många andra kristendomskritiker före honom, anser sig kunna och behöva diktera vad Skaparen får eller inte får göra och anse. Men detta går jag här inte närmare in på. Hans slag i luften är betydligt intressantare att kommentera i detta sammanhang.

Lars Sund slår alltså ett slag i luften. Hur så, kanske någon frågar? Jo helt enkelt för att han inte, innan han kommer med sin kritik, har tagit reda på vad Bibeln och skapelsetron faktiskt säger. Han missar helt enkelt en synnerligen viktig ingrediens i hela det bibliska konceptet, nämligen syndafallet. Se, skapelsen var inte sådan som den nu är när Skaparen var klar med den. Före vårt syndafall fanns det nämligen ingen död. Det "resursslöseri" som Sund beskyller Skaparen för (eller snarare : Tar som bevis för att Skaparen inte finns) är inte Skaparens verk. Syndens och döden kom in och förstörde Skaparens verk. Resursslöseriet är således vårt fel. Inte Skaparens.

I stället borde Lars Sund inse att det faktum att det överhuvudtaget finns flugsnappare, trots att "omkring 80 procent av de flugsnapparungar som kläcks kommer inte att hinna uppleva sin ettårsdag" snarare är ett bevis FÖR att det finns en Skapare. Hur så? Ja, Sunds kolumn förde genast mina tankar till en klassisk diskussion som fördes i det gamla Sovjetunionen. En av kommunistpartiets "evangelister" var på missionsresa på den ryska landsbygden och predikade evolutionismens evangelium med avsikt att utrota den sista återstoden av den kristna tron som fanns. Efter det brinnande föredraget fanns det tillfälle till frågor, varpå en man reser sig och säger: "Får får ett lamm per år. Får är långsamma, har trubbiga tänder och äter gräs. Vargar får fem ungar per år, de är snabba och har vassa tänder. Vargar äter får. Om det är så som kamraten har berättat att livet handlar om den starkes överlevnad och fåren och vargarna har funnit här i miljoner år: Varför finns det får?" Svaret på frågan blev, enligt historien, fem år i Gulag.

Nu kunde man, för att använda sig av Sunds flugsnappare, ge det bibliska svaret på den ryske mannens fråga – ett svar som, i mitt tycke, är ett starkt argument för att det finns en Skapare som, trots syndafallet och människans ovilja att ha med honom att göra, bär omsorg om sin skapelse.

"Säljs inte två sparvar för ett kopparmynt ? Ändå faller inte en enda av dem till marken utan er Faders vilja. Och på er är till och med alla hårstrån räknade. Var alltså inte rädda. Ni är mer värda än många sparvar." (Matt. 10:29-31)
    

Parodi

Axel B Svensson, Gustav Adolf Danell och Jan-Åke Karlsson. Är det någon som kan säga vad dessa tre namn representerar, och denna (korta) lista på namn, är för något? Jag kan ge en liten ledtråd: Dessa tre namn täcker en nästan 100-årig epok. Någon som vet eller vill gissa?

Orsaken till att jag kom att tänka på denna lista av namn – som förstås kan sägas representera flera saker – är den nyhet som nådde oss igår. Jan-Åke Karlsson har blivit avskedad från sin prästtjänst efter att ha skrivit en insändare i tidningen Bohusläningen i vilken han gav uttryck för vad som på denna plats inte kan anses som något annat än en biblisk syn på sexualitet och äktenskap. I sin insändare (läs den gärna, jag skriver under på allt som sägs i den!) varnar Karlsson för RFSL:s hets mot oliktänkare – också inom svenska kyrkan. Insändarens rubrik är "Tvinga inte präster att viga samkönade par", och Karlsson påpekar att det finns starka krafter som vill införa ett vigseltvång inom svenska kyrkan.

Denna insändare ledde förstås till starka reaktioner. Karlsson biskop, Lars Eckerdahl, kom ut och kritiserade sin präst offentligt. I stället för att, som en biskop borde göra, försvara den bibliska äktenskapssynen och de homosexuella som valt att i kärlek till Herren och i sann gudsfruktan leva rent och på ett sätt som behagar Herren försvarade han sedeslösheten och fiendskapen mot Herren och hans ord. Och nu har alltså Jan-Åke Karlsson fått sparken.

Svenska kyrkan har blivit en parodi på kristen tro. En synnerligen dålig sådan dessutom.   

Ett svar på en fråga

Jag fick en fråga idag som lydde: Varför hände det ingen storolycka efter att vi här i Finland införde samkönade äktenskap? Det här är en svår fråga, på många sätt, och man bör vara försiktig när man svarar på den. Av åtminstone två orsaker. Dels för att vi inte ser så tydligt vad som gäller angående orsak och verkan, dels för att det i dylika frågor tenderar att finns en diskrepans mellan vad som sägs och vad som hörs. Men med detta sagt vill jag ändå försöka svara på frågan.

Jag skulle gärna börja med att konstatera att vi inte vet när måttet för ett lands missgärningar är fyllt. Guds tålamod och barmhärtighet är av sådan sort, och av sådan storlek, att vi människor inte kan begripa det.  Det är en stor och underbar nåd att vi, var och en av oss, får leva och ha hälsa och välstånd.  Dessutom, och det skulle jag kanske fortsätta med, är en storolycka inte är det värsta som kan drabba ett land och ett folk. Det absolut värsta som kan hända ett folk som vänder Gud och hans goda ordningar ryggen och därmed fyller sina missgärningars mått är att Gud utelämnar människorna åt sig själva. Detta skulle först och främst innebära att Guds helige Ande troligen inte  längre skulle dra människornas hjärtan till Herren Jesus. Alla som vet hur viktigt detta dragande är (Se Luthers förklaring till den tredje trosartikeln!) inser vilken oerhörd katastrof detta skulle vara. Sedan kunde förstås detta utelämnande också innebära att Guds välsignelse och Guds beskydd över folket och landet skulle avta eller helt försvinna. Hur det skulle arta sig kan vi knappast mera än spekulera i.

Det hände ingen storolycka efter att Finlands riksdag (två gånger) valde att strunta i och gå emot Guds goda ordningar när det gäller äktenskapet. Det får vi tacka Herren för, och samtidigt be att det ännu värre inte hände och inte heller kommer att hända. Helt enkelt för att detta skulle vara en så oerhörd katastrof att ingen av oss klarar av att ens föreställa oss hur bedrövligt detta skulle vara.

Sedan, och det är också viktigt att poängtera, kan vi förstås inte med säkerhet veta att den olycka som idag drabbade Tyskland faktiskt är en följd av att landet valde att deformera äktenskapsinstitutionen. Det är möjligt, ja kanske t.o.m. troligt, men vi vet inte med säkerhet. Denna olycka kunde ju faktiskt ha hänt oberoende av det beslut som förbundsdagen fattade i slutet av förra veckan. Som sagt så ser vi inte alltid så alldeles tydligt vad som gäller angående orsak och verkan.

Till sist, och detta är mycket viktigt att säga klart och tydligt: Om och när dylika storolyckor händer så drabbar dessa blint. De som drabbas är inte på något sätt mera skyldiga än sådana som inte drabbas. Detta ser vi klart och tydligt i Jesu undervisning i Luk. 13. De 18 som dog när tornet i Siloam rasade var inte mera skyldiga än de andra som bodde i Jerusalem, säger han. Men observera det som Jesus säger efter att han konstaterat detta: "Nej, säger jag er. Men om ni inte omvänder er, går ni alla under på samma sätt."

Dessa ord från Jesu egen mun är allvarsamma ord som vi alla behöver tänka på och begrunda i en stund som denna.  

Bubbelteologi

Jag har fått två kommentarer de två senaste dygnen i vilka det har påståtts att jag lever i en bubbla. Som svar på den ena, som kom under texten om media, konstaterade jag att jag, i motsats till mediefolket som dessutom tar betalt för sina alster,  är medveten om att så är fallet. I den andra kommentaren, som kom under texten om svenska Yles propaganda, ställs frågan om min "tro är så svag att den inte klarar av att höra andra åsikter än de innanför din bubbla". Denne anonyme kommentator har tydligen inte läst vad jag skrivit om denna sak så många gånger redan. Nåväl. Vi tar det en gång till: Detta handlar inte om mig, om min tro och om mina värderingar. De håller nog. Men min oro handlar dels om det uppväxande släktet, dels om samhället – och de kristna – i stort. Jag lyssnade igår på en pod från USA där två pastorer diskuterade problemet att evangelikala kristna i USA håller på att bedras och förföras av den massiva hbt-propagandan och att det idag inte längre alls är självklart att kristna förstår varför samkönade äktenskap är fel. Detta är ytterst alarmerande, och något som vi borde ta på största allvar!

Men det var inte detta som denna text skulle handla om. Eller så gör den ändå det, på sitt sätt. Som kristna ska vi leva, som det brukar heta, "i världen men inte av världen". Detta är ett konststycke i sig. Den värld vi lever i är, som Guds ord säger oss, "helt i den ondes våld". Det märker vi speciellt när denna världens furste har någon kampanj på gång, som just nu när alla ska förföras med hbt-ideologin. När alla världens nyttiga idioter (speciellt inom media) ställer upp och drar sitt strå till stacken är det verkligen inte lätt för oss kristna att bevaras vid den sunda läran när vi lever i denna världen. Men det är livsviktigt! Hur gör vi då detta? Hur kan vi bevaras? Svaret är att det handlar om ordet, och om Ordet.

Vi behöver helt enkelt leva i en bubbla där denna världens furste inte kommer åt oss med sina förförelsetoner. Eller, kanske rättare sagt, med jämna mellanrum, tillräckligt ofta och tillräckligt länge, få ta vår tillflykt till en sådan bubbla. Denna bubbla, eller kanske rättare: denna kuvös, heter Guds ord. Vi behöver andas in, leva i och leva av Guds ord. Vi behöver omslutas av Guds ord. Om vi försöker leva i denna fientligt sinnade värld utan Guds ord och Guds ords beskydd runtomkring oss och vårta tankar så kommer vi förr eller senare att förgiftas av världens tankar och synsätt. Vi har redan sett allt för många exempel på hur detta fungerar. Vi har redan sett allt för många som varit kristna och som ännu kanske bär det kristna namnet men som har blivit förförda och bortförda som krigsbyte. Dessa tankar och synsätt som rör sig i världen har nämligen inte sitt ursprung i Gud och hans goda vilja utan i denna världens furste och hans vilja att förföra, slakta och döda.

"Så mycket fastare står nu det profetiska ordet för oss, och ni gör rätt i att hålla er till det som till ett ljus som lyser på en dyster plats tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i era hjärtan." 2 Petr. 1:19.

Dessutom får vi, av aposteln Johannes, en annan bild som blir aktuell i detta sammanhang, och då handlar det om ordet med stort O. Bilden Johannes målar upp för oss (eller är det fråga om något mera handgripligt än om en bild?) talar om att vi som kristna lever I Kristus. Hur kan vi som kristna bevaras i denna onda värld? Jo, om vi lever i Kristus. Så ser vi att vi faktiskt ska leva i en "bubbla" (eller kuvös): I ordet och i Ordet. Annars kommer vi inte att kunna bevaras. Så ser vi att det finns dåliga bubblor, bubblor där vi blir inskränkta och där vårt perspektiv förminskas och blir snedvridet, och så finns det bra bubblor, bubblor där vi får andas frisk, livgivande luft och där vårt tänkande, vårt perspektiv och själva våra liv blir frigjorda och upplyfta så att vi kan tänka Guds tankar. Som kristna ska vi noga akta oss för denna världens giftbubblor, men likaså vara noggranna med att leva i den bubbla, den kuvös, som Gud har gett oss. Gud vare tack för ordet, och framför allt för Ordet!

"Vi vet att vi är av Gud och att hela världen är i den ondes våld. Men vi vet att Guds Son har kommit och gett oss förstånd så att vi känner den Sanne, och vi är i den Sanne, i hans Son Jesus Kristus. Han är den sanne Guden och det eviga livet. Kära barn, var på er vakt mot avgudarna." 1 Joh. 5:19-21