Om sanktionerna och om att samla godhetspoäng

Enligt Eurobarometern finns det ett kraftigt stöd för sanktionerna mot Ryssland bland Europas folk. Men detta bara så länge följderna av sanktionerna inte drabbar en själv. När räkningen kommer i form av högre energi- och matpriser minskar stödet ordentligt. Detta enligt en nyhet som bl.a. Yles Text-TV publicerar nu på morgonen. 

Det här är förstås inget att förundras över. När t.ex. Ursula van der Leyen i början av kriget steg upp och talade om att "vi" behöver ta den smäll som sanktionerna innebär också för oss applåderades hennes uttalande av i princip alla som kan komma till tals, men när detta "vi" verkligen visade sig vara "vi" som i oss alla, då tystnade nog långt applåderna. Sedan dess har det också visat sig att detta "vi" inte alls betyder "vi" i bred mening, utan att vissa branscher och länder drabbas mycket hårdare än andra. När så skedde i samband med pandemibekämpningen var det viktigt att stöda de länder som drabbades hårdast genom en massiv medelförflyttning till speciellt Italien, men nu när det är andra länder (t.ex. Finland) som drabbas hårdare än andra lyser samma solidaritet med sin frånvaro. Är någon förvånad? 

Dessutom är det tyvärr svårt att se att de hårda sanktionerna verkligen skulle få önskat resultat. Vi tvingas betala extremt höga bränslepriser (som dock bara till en del beror på sanktionerna, men dock) som ett resultat av importförbudet mot rysk råolja. Men lider de ryska oljeproducenterna av detta? Nej, det gör de uppenbarligen inte eftersom länder som Kina och Indien nu passar på att fylla alla sina lager med billigare rysk olja. Så i slutändan är det således vi och vår ekonomi som lider av oljesanktionerna, inte Ryssland. Men vi får ju många "godhetspoäng", åtminstone i vår egen bokföring. Låt vara att dessa sedan inte har någon betydelse i någon annan bokföring. 

Tyvärr är det ofta så här det fungerar i dagens mediadrivna samhälle. Det som utmålas som något gott - låt sedan vara att det kanske inte alls ger den effekt som det sägs ge - satsas det på. Till vilket pris som helst. Det samma gäller långt också för klimatinsatserna i allmänhet och vindkraften i synnerhet. Vi skjuter oss själva i foten och tvingas lida av följderna av dåliga beslut, men det viktiga är ju att vi samlar många godhetspoäng! 

Dags att vakna?

Det är ännu länge till vintern, men redan nu kan vi se hur stora problem elmarknaden står inför. Under helgen låg spot-priset på el på några få cent per kWh (orsak: det blåste mycket), men nu när vinden har avtagit har priset rusat till runt 25 cent per kWh. NU. När elbehovet är lågt. Hur situationen kommer att se ut sedan i vinter när elbehovet är högt kan man bara drömma mardrömmar om. 

Tyskland har indikerat att de kommer att göra det enda förnuftiga i den här situationen och ersätta gasbortfallet med att bränna kol. Detta kan underlätta situationen en del, men vi borde senast nu vakna upp och inse att det inte går att bygga en stabil elmarknad på vindkraft. Vindkraften kan fungera som komplement, ja, men vi kan inte och får inte bygga ut och förlita oss mer på vindkraft än vad hittills har gjorts. Av allt att döma har vi redan gått för långt. 

Frågan är om vi är beredda att vakna ur vår godhetsslummer? Eller föredrar vi att tro att vi gör oss (och klimatet) en tjänst genom att försätta det ordnade samhället i fara? För faktum är att det är just vad vi håller på med nu.

Fungerande propaganda

En av gårdagens mer braskande nyheter var att många Pride-evenemang i Finland har råkat ut för trakasserier och vandalism. Rubriken är uppseendeväckande, men när man läser själva nyheten ser man att det igen handlar om regnbågspropaganda. Det visar sig nämligen att det hela bygger på en enkät i vilken arrangörerna har tillfrågats om vad de har upplevt. I några fall handlar det om verkliga olägenheter (en gasattack, en del stulna regnbågsflaggor), men huvuddelen av dessa "trakasserier" handlar om skriverier på sociala medier. Påstått kränkande sådana.

Det vi har konstaterat många gånger här på denna blogg är att detta med "kränkningar" är synnerligen subjektivt. I dagens klimat kan man överhuvudtaget inte skriva något, förutsatt att man inte skriver om vädret (och kanske inte ens då), som inte någon, någonstans, kan tänkas uppfattas som kränkande. Jag menar, t.o.m. det jag skriver här på denna blogg har vid upprepade tillfällen föreslagits vara "kränkande". Trots att det givetvis är allt annat.

Som sagt är denna nyhet uppseendeväckande, och det är förstås också avsikten. Regnbågsfolket behöver utmålas som mål för trakasserier och vandalism för att ytterligare skifta folkopinionen. Och det fungerar bevisligen. Men som sagt är grunden för detta synnerligen skakig. Men det är förstås av ingen betydelse. Ändamålet helgar nämligen medlen. Men för den som har ögon och öron som fungerar visar detta, ännu en gång, att vår vänsterliberala media inte är att lita på. 

Administrativ inavel

Idag sammanträder domkapitlet i Borgå stift.  Eller rättare sagt: Domkapitlets kollegium sammanträder. (Kollegiet är domkapitlets beslutande organ.) Från Pedersöre församlings horisont finns det två viktiga frågor på agendan. Dels ska det tas beslut om huruvida Dennis Svenfelt fortsätter som präst eller om han avkragas permanent. I en artikel i Hbl inför detta möte berättade direktören vid Kyrkans central för det svenskspråkiga arbetet Sixten Ekstrand att detta är en mycket sällsynt disciplinär åtgärd som kan komma i fråga om någon "undervisar och lär på ett sätt som står i rak motsats till det som kyrkan står för ... eller blivit dömd för ett synnerligen graverande brott".

Som jag skrev tidigare är frågan om kvinnliga präster idag något av ett lackmus-test. Guds ord är alldeles tillräckligt klart och tydligt i denna fråga, och därmed är det också tydligt att vår kyrka har gått tvärt emot sin egen bekännelse till Guds ord när prästämbetet öppnades för kvinnor. För att inte tala om när sådana manliga präster som vill hålla sig till Guds ord förvägras prästvigning eller, som nu i detta fall, riskerar avkragning av samma orsak. Kan en kyrka, eller i detta fall ett stift, räkna med någon välsignelse för sitt arbete när man beter sig på detta sätt? Jag ställer frågan. Men notera också att ifall Svenfelt verkligen blir avkragad är budskapet mycket tydligt: Han står då för något som är i rak motsats till det som kyrkan lär. Trots att han håller sig till Guds ord. Ergo: Vår kyrka står i rak motsats till Guds vilja så som den finns uttryckt i Bibeln. Notera också att den bibliska hållningen i ämbetsfrågan ALDRIG har förklarats vara heretisk. Om Svensfelt nu avkragas kommer domkapitlet mycket nära att göra just detta. 

Vidare kommer domkapitlet att utse den nye stiftsdekanen. Det är närmast chockerande hur media inför detta val har lyft fram en kandidat (Mia Anderssen-Löf) på så gott som total bekostnad av de övriga sökanden. Detta är i sig något som skulle förtjäna en närmare undersökning, och vad jag förstår kommer så också att ske. Vi får bara ge oss till tåls lite. Men det kanske mest chockerande i denna sak är något som ingen ännu har lyft fram och som jag blev uppmärksamgjord på bara för någon dag sedan. Det är alltså domkapitlet som ska välja stiftsdekan. Och stiftsdekanen sitter med i ... Just det. I domkapitlet. Som en av sju medlemmar. Domkapitlet väljer alltså vem som sitter i domkapitlet! Så här kan det ju bara inte få fungera. All förvaltning, på vilken nivå som helst, bygger på att ett beslutande organ väljs av en instans inför vilket detta organ sedan är ansvarigt. Att en instans, här domkapitlet, väljer sina egna medlemmar är således något alldeles oerhört. Detta, om något, skulle vara något för media att bubbla i. Förhoppningsvis kommer så också att ske, och när det sker ska det bli mycket intressant att höra hur domkapitlet och biskopen försöker slingra sig ur det. Lägg därtill givetvis då också det att det i så här små sammanhang alltid finns en viss "bästa broder"-mentalitet så har vi här en dubbel administrativ inavel som luktar mycket illa.

Bra spelöga

Svenska Yle rapporterade för några dagar sedan att det skett ett genombrott i den amerikanska senaten i och med att 20 senatorer (10 demokrater och 10 republikaner) nått en preliminär överenskommelse om att gå in för att rösta för strängare vapenlagar. Denna överenskommelse skulle innebära strängare bakgrundskontroll gällande personer under 21 år som vill köpa ett vapen. 

Det stora problemet i USA är ju mängden vapen som finns i samhället. Den nu aktuella överenskommelsen skulle därför få marginell betydelse, men den kommer, om den går igenom, att slå vapnen ur händerna på demokraterna inför höstens valrörelse. Vi har redans ett hur Joe Biden har försökt plocka alla möjliga politiska poäng på den senaste tidens masskjutningar - vilket i sig förstås är skamligt, men fullt förståeligt i den närmast hopplösa situation hans parti står i inför valet. De tio republikanska senatorerna som nu tar en medveten personlig risk i.o.m. denna överenskommelse tar bort denna möjlighet inför valrörelsen, och det indikerar ett mycket bra politiskt spelöga. 

Det är för övrigt intressant att - igen - se hur vår media helt okritiskt kopierar det vänstermedia i USA skriver. Det måste vara lätt att vara USA-korrespondent i dessa tider!  

Farlig nyhet

ÖT publicerade idag en intressant nyhet som säger att FN:s generalsekreterare António Guterres "varnar för att det finns en "farlig" skillnad mellan vad medborgare kräver för att bromsa klimatförändringarna och vad regeringar faktiskt gör åt saken".

Vad denna "farliga skillnad" består i sägs däremot inte. Inte heller sägs det något om varför det finns en skillnad här, något som tidningen faktiskt skulle ha kunnat göra. Det är nämligen självklart att världens olika regeringar, som har ett helhetsansvar för ekonomin och samhällsfunktionerna, inte kan gå in för de mest radikala klimatsatsningar som vissa klimathetsare föreslår. Problemet är sedan att vår vänsterliberala media idag lyfter fram dessa som om de skulle vara realistiska och nödvändiga för att stävja klimatförändringen. Men saken är den att klimathetsare som t.ex. Greta Thunberg inte klarar av att se hela bilden. Vi får hoppas att våra regeringar även i fortsättningen tar det helhetsansvar för samhället som sådana som Thunberg inte behöver ta. Och inte heller Antonio Guterres.

Gott mit uns?

Det var reformatorn Johan Calvin som på 1500-talet skrev om oss människor att vi alla har en avgudafabrik på våra axlar. Med det avsåg han givetvis vårt huvud. Och så rätt han hade! Vårt mänskliga tänkande är, om vi inte ges något yttre korrektiv, oerhört bra på att skapa avgudar. Alltså falska gudsbilder. Falska gudar. Falska "Jesusar".

Rubriken på detta inlägg syftar på den inskription de tyska nazisterna hade på sitt bältespänne. "Gud med oss!" Det kunde de förstås gravera in på sina bältespännen, men det betyder inte att Gud skulle ha varit med dem för det. Åtminstone inte den Gud som finns. Den gud de hade med sig i sitt företag var en avgud. Alltså en gud som de hade skapat åt sig själva, en gud som var sådan de ville att han skulle vara.

Samma fara lurpassar på oss alla. Detta eftersom vi alla har denna avgudafabrik på våra axlar. Vi har alla en tendens, och en vilja, att forma om Gud (eller rättare: gud) efter våra önskemål och i grund och botten efter oss själva. På så sätt får vi en gud som inte ställer andra krav på oss än de vi vill att ska ställas på oss. På så sätt får vi en gud som inte utmanar oss och inte uppmanar oss att lägga bort synden. På så sätt får vi en gud som inte blir oss till anstöt på något sätt. En gud som ställer ribban på överkomlig höjd. En "Jesus" som passar in. Som passar oss. Och framför allt: En gud som inte går på tvären med världen och tidsandan.

Men det är inte den Gud som finns. Och det är inte den Jesus som finns. Den Jesus som finns utmanar oss. Han ställer ribban på en sådan höjd att vi kommer till korta. Alla, utan undantag. Den Jesus som finns gör det klart för oss att vi är syndare. Syndare som misslyckas med att vara Gud behaglig. Detta å ena sidan. Men å andra sidan också en Jesus som klarar av att frälsa alla som kommer till honom. En Jesus som har förbarmande med oss syndare. En Jesus som älskar oss alla förbehållslöst.

Denna Gud som finns uppenbarar sig för oss i Bibeln. Han har valt detta sätt, alltså en skriven bok (eller rättare sagt 66 böcker), för att kommunicera med oss människor. Han kunde ha gjort det på andra sätt, men han valde detta. I Bibeln berättar han sanningen om vem han är, om vem vi är och om hurudan vår situation är inför honom. Därför är det så oerhört viktigt att vi, som kristna, LÄSER Bibeln, TROR Bibeln och LYDER Bibeln. Om vi inte gör det kommer den avgudafabrik vi har på våra axlar att ta över och ge oss en falsk bild av Gud. Och inte bara av Gud, utan också av oss själva och av världen runtomkring oss.

De tyska nazisterna hade fel. Den Gud som finns var inte med dem. Men de trodde det, och det var säkert en bidragande orsak till att de ställde till med så oerhört mycket elände och lidande. Men som sagt lurpassar precis samma villfarelse på oss alla. Avgudafabrikerna vilar nämligen inte och tar inga pauser.

När vi ser runt omkring oss idag ser vi liknande galenskaper spridas under det kristna namnet. Kanske inte med samma fruktansvärda följder som nazisternas villfarelse fick, men ändå. Alltid när vi skapar oss en avgud som vi formar efter våra egna önskemål blir det fel. Idag är den kanske största frestelsen att skapa oss en avgud som säger samma sak som världen säger. På detta sätt blir han, och i förlängningen vi kristna, inte till anstöt för världen. På detta sätt får vi vara med i denna världens fina salar.

Men priset för detta är fruktansvärt. Vi byter ut den Gud som finns mot en avgud. Vi struntar i det den Gud som finns har uppenbarat för oss. Åtminstone allt det som kan riskera bli till anstöt i världen. Allt det som gör oss obekväma och som kan leda till att vi möter motstånd.

En av de saker där världen idag far fruktansvärt fel är synen på manligt och kvinnligt. På mannen och kvinnan. (Vilket leder till mycket lidande.) Här skulle kyrkan ha en stor uppgift att fungera som salt i världen – salt förhindrar som bekant förruttnelse. Men i stället för att stå upp för den av Skaparen givna ordningen har vår kyrka, för att undvika motstånd och hån, valt att strunta i det den Gud som finns säger. Och därmed i själva den Gud som finns. Man har i stället skapat sig en avgud som säger det man vill att han ska säga.

Det kan te sig som ett fruktlöst företag att vara mot kvinnliga präster i dagens situation. Men det är i själva verket allt annat. Just denna fråga har, så som utvecklingen har gått, blivit något av ett lackmustest: Håller vi oss till det Gud har sagt, och i förlängningen till den Gud som finns och som talar till oss genom Bibeln, eller väljer vi att skapa oss en avgud som säger det samma som världen säger? En avgud som säger det vi vill höra och vars ord inte gör att vi hamnar på kant med världen?

I 1 Kor. 14, alltså där det talas om ordningen i den kristna församlingen och i den kristna gudstjänsten, får Paulus förmedla något som vid en första anblick låter helt fel. Han skriver att "Den som inte erkänner detta (alltså att predikoämbetet är förbehållet mannen) ska inte heller bli erkänd (underförstått av Gud själv)". Det här låter helt enkelt för hårt, och i många översättningar har översättarna därför försökt mildra ordens innebörd. Men detta är vad som sägs: Den som inte erkänner detta blir inte heller erkänd.

Nu kan vi fråga oss: Är denna fråga (om kvinnliga präster) faktiskt av sådan magnitud att den påverkar själva frälsningen? För det är ju vad ordet "erkänd" här innebär. Men sätt det hela i relation till det jag skrev ovan! Kan det vara så att ifall vi skapar oss en avgud som säger annat än det den Gud som finns säger, då har vi i själva verket inte längre någon relation med den Gud som finns, utan vår relation kommer då att vara med den avgud vi själva har skapat åt oss? Om vi inte erkänner den Gud som finns – och det han har sagt – blir inte heller vi erkända. Då står vi, hur hemskt det än låter, utanför frälsningen. Detta låter fortfarande hårt, men som jag ser det är detta en rimlig förklaring på det Paulus skriver.

För det vet vi: En falsk Jesus, en falsk gud, kan inte frälsa någon. Så här har vi alla all orsak att ta oss till vara.