Om Turkiet och den stängda Nato-dörren

När Finland lämnade in Nato-ansökan ifrågasatte jag det att Finland ska vara med i en organisation som Nato tillsammans med ett land som Turkiet. Jag skrev: "Men vi behöver mycket noggrant notera att [Natos] artikel fem är som en svängdörr som går i två riktningar, inte bara i en. Den innebär ett löfte om skydd, ja, men den innebär också att vi lovar alla andra medlemsstater att vi ska hjälpa till i deras krig. Och observera noggrant att detta inte bara gäller i ett eventuellt försvarskrig ... hur blir det om t.ex. det sunnimuslimska Turkiet beslutar sig för att starta ett krig mot det shiitiska Irak eller Iran och väljer att i detta sammanhang aktivera paragraf fem? Eller ännu värre, om Turkiet skulle starta eller gå med i ett panarabiskt anfallskrig mot det judiska Israel?"

De senaste dagarna har det igen visat sig att Turkiet är allt annat än en pålitlig allierad. En muslimsk stat (som Turkiet av idag de facto är i praktiken, om än inte på pappret) kan aldrig vara en demokrati fullt ut. Det ser vi framför allt i hållningen till demokratiska principer, speciellt yttrandefriheten. I ett demokratiskt land kan i princip vilken galning som helst få tillstånd att ordna en demonstration och hänga en docka utanför en ambassad eller bränna en religions heliga skrifter. Detta är inget brott, och så ska det inte heller vara. Även om Sveriges statsminister har helt rätt när han konstaterar att allt som är lagligt inte alltid är lämpligt.

Dessa två demonstrationer har emellertid orsakat stora protester i Turkiet - och i resten av arabvärlden. Det är förvisso förståeligt att så sker eftersom Koranen har den ställning den har i den islamska världen, men detta visar det vanskliga i att bli allierad med ett land som Turkiet. En demokrati, som vill fortsätta att vara en demokrati, kan och får aldrig gå med på turkiska (eller överlag arabiska) krav på inskränkningar i yttrandefriheten. Vi kan välja att, av respekt och god vilja, låta bli att bete oss illa och öppet kränka islams heliga bok genom att bränna den. Men vi kan aldrig göra det olagligt att göra det. (Min rekommendation är att i stället lyfta fram de lögner och historiska falskheter boken innehåller - dessa finns i rikligt mått.) 

Som det nu ser ut har dessa provokationer lett till att dörren till Nato är stängd för Sverige (och därmed Finland). Detta i.o.m. att det turkiska nationalistiska MHP-partiet och dess ledare - vars stöd Erdogan lutar sig mot i det turkiska parlamentet - definitivt har sagt nej till en ratificering av Sveriges Natomedlemskap. Devlet Bahceli, som leder MHP, konstaterar att "Det är stötande att överhuvudtaget ha politiska och diplomatiska förbindelser med länder som är fientliga mot våra nationella och moraliska värderingar, och då kan det inte komma i fråga att sätta sig i samma Nato-allians som dem. Den muslimska turkiska nationen kommer inte att tolerera detta och kommer inte att bli lurad av olika utspel." Han tillägger dessutom att "denna bedömning nu ligger fast."

Jag håller med honom, om än jag får byta ut några ord i hans utsaga. Det är störande att ha politiska förbindelser med länder som är fientligt inställda till demokratiska spelregler.

Vi får kanske vara tacksamma att Nato-ansökan nu ser ut att, slutgiltigt, ha stött på patrull. 

 

Kärnvapenkriget närmar sig?

Kriget i Ukraina fortsätter, och detta elände börjar allt mer se ut som ett proxykrig mellan Nato och Ryssland. Som jag tidigare har påtalat har väst gradvis vridit upp temperaturen och med små steg blivit allt mer involverat i Ukrainas försvar. De senaste dagarnas nyhetsrapportering från kriget har handlat om huruvida väst (och framför allt Tyskland) ska sända moderna stridsvagnar till Ukraina. Detta är förstås ett logiskt följande steg i upptrappningen, men frågan är var Ryssland drar gränsen för vad de tål i form av västlig inblandning och när de anser att Natoländerna har gått över gränsen. 

Steget att ta till kärnvapen är, tack och lov, ändå väldigt stort och förhoppningsvis kommer inte, när väst slutligen beslutar sig för att sända stridsvagnar (för det kommer de att göra), Ryssland att betrakta detta som ett så stort steg att de tar till kärnvapen mot Nato-länderna. Följande steg, efter stridsvagnarna, är eventuellt stridsflyg, och detta har redan också diskuterats en del. Dessa flygplan, och en eventuell flygförbudszon för ryska plan över Ukraina, kan dock vara tillräckligt för att provocera Ryssland att gå över gränsen för att ta till kärnvapen. Speciellt om detta skulle leda till direkta stridigheter i luften över Ukraina mellan Nato-ländernas flygvapen och Ryssland. 

Hittills har olika ryska talespersoner förvisso viftat med kärnvapenkortet, men detta har (för det mesta) varit förknippat med talet om att detta blir aktuellt endast om själva Ryssland blir hotat eller attackerat. Den öppning som USA:s president Biden uppenbarligen har kommit med för en tid sedan om att USA eventuellt kan tänka sig att hjälpa Ukraina att slå till mot Krim är därför mycket oroande. Ryssland betraktar idag Krim som en del av "moderlandet", och en attack, ukrainsk eller amerikansk, mot Krim skulle därför kunna vara den gnista som störtar världen in i ett regelrätt kärnvapenkrig. 

Ryssland har som sagt ännu inte reagerat nämnvärt på det hela tiden, och med små steg, upptrappade proxykriget mellan Nato och Ryssland. Men det finns helt säkert en gräns för vad Ryssland kan och kommer att acceptera här. Vi får verkligen hoppas att västs ledare är tillräckligt lyhörda så att de inte trampar över denna gräns. T.ex. har Tyskland kritiserats för oviljan att tillåta att Leopard II-pansarvagnar sänds till Ukraina. Trots att dessa pansarvagnar skulle vara viktiga för Ukraina är det säkert en vis hållning att vara försiktig i detta. Tyskland har uttryckligen motiverat sin försiktighet med att de inte vill orsaka en eskalering av kriget. Denna försiktighet, även om den möter kritik, kan visa sig vara det som räddar världen från ett kärnvapenkrig. 

Bedrövligt på ÖT

Jag vet att jag borde vara inställd på att en ledare på ÖT kan innehålla i princip hur mycket skräp som helst, men ändå blir jag ibland överraskad. Inte sällan är det nyblivna Topelius-pristagaren Sofie Stara (lika prisar lika!) som överraskar, men nu lyckades Dan Ekholm faktiskt överträffa henne. Han skriver i en ledare om förnyelsen av translagen att:

Behandlingen av translagen i riksdagen liknar väktarvåldet. I huvudstadsregionen har ju väktare åkt fast för att de i grupp har misshandlat tågpassagerare vid tågstationerna. Små själar misshandlar andra i en underordnad position – för att de kan det. Translagen rör få centerpartister och sannfinländska politiker, men trots det har de haft ett behov att förtrycka en liten utsatt grupp människor – för att politikerna kan förtrycka dem. Det är småaktigt och motbjudande.

Om något är motbjudande är det Ekholms sätt att argumentera. Han vet, men låtsas vara ovetande, att de som är invalda i riksdagen oftast stiftar lagar i frågor som inte berör dem själva. De är liksom valda att göra just detta. Att stifta lagar. Och väldigt sällan berör dessa lagar dem själva personligen. Men Ekholm låtsas som att han inte vet eller begriper detta och försöker på detta sätt skapa ett argument mot att nämnda centerpartister och sannfinländare röstade som de gjorde. 

Sällan har jag sett något mer motbjudande sätt att försöka underbygga sin egen ståndpunkt - och sällan har jag sett en så total brist på argument att man måste ta till ett dylikt, ytterst smutsigt, knep. 

Saken är den att den förnyade translagen - om den går igenom - är människofientlig. Och ännu värre (gällande framför allt åldersgränserna) skulle den ha varit ifall initiativtagarna skulle ha fått igenom alla sina krav. Hela denna samhällsdebatt och denna förändringsvilja gällande så kallade transpersoners situation (som inte är riktiga transpersoner, men det är kanske en annan diskussion) genomsyras av en ytterst skadlig könsnihilism som redan har ställt till med mycket elände och som, om den understöds av lagstiftarna på detta sätt, kommer att skörda många offer. 

De som röstade mot lagen, och som kommer att göra det samma i plenumbehandlingen, gör detta för att de bryr sig om människornas välmående. Inte för att de vill "misshandla" människor. Misshandeln är det nog andra sidan som står för. Ivrigt påhejade av medias representanter. Dan Ekholm ställer sig med sin ledartext i främsta ledet här.

Höjden av inkonsekvens

Jag hade svårt att välja vilken rubrik jag skulle sätta på detta inlägg. Det finns nämligen så många som skulle fungera. "Toleransens intolerans" eller "regnbågsfascismens intolerans" är bara två av möjligheterna som fanns. Nåväl. Det fick bli den du ser ovan. 

Det hela handlar om den ryske ishockeybacken Ivan Provorov. som, under uppvärmningen inför tisdagskvällens ( I USA) match mellan Flyers och Ducks vägrade dra på sig en regnbågsfärgad tröja och spela med regnbågsfärgad klubbtejpning. Matchen i fråga var utannonserad som en "LGBTQ+ Pride Night", och alla spelare förväntades "böja knä inför guldkalven". Provorov vägrade göra detta, och det med hänvisning till sin tro. 

NHL, Flyers och hans tränare John Tortorella accepterade detta (dock med aningen långa tänder, får man anta - kanske med undantag av Tortorella), men media och olika regnbågsorganisationer har inte varit nådiga i sin kritik. Kurt Weaver från organisationen "You Can Play" (som NHL samarbetar med gällande social aktivism) har, vad jag har sett, gått längst i sin kritik, och det är också han som får äran av att ligga bakom den valda rubriken för detta inlägg. Han konstaterar att Provorov "negatively impacted Pride Night" genom sitt ställningstagande, och han går senare så långt att han ifrågasätter om Provorov alls borde ha fått spela matchen efter att han gjorde som han gjorde. "The concept of 'team' can mean a lot of things. I think more coaches have to ask what that cohesion of a team means to them. At what point does a decision like this that a player wants to make cross over into basically not showing up for your job?"

Ironiskt nog ingår hela LGTBQ+ Pride Night i ett initiativ som går under namnet "Everyone Can Play". Men tydligen gäller detta, enligt Weaver, alltså bara sådana som väljer att bära en regnbågsfärgad tröja. Bara de ingår i hans "everyone". Höjden av inkonsekvens var det alltså!

Jag har flera gånger påpekat att regnbågsflaggan idag inte står för inkluderande, lika värde, mångfald och mänskliga rättigheter (vilket påstås), utan i själva verket står den för likriktning, inskränkning av yttrandefrihet och religionsfrihet samt mobbning av sådana som vågar tänka själva och inte flyter med strömmen. Vidare står regnbågsflaggan för uppror mot Skaparens goda ordningar, mot traditionella och fungerande könsnormer, mot traditionell sexualetik och även mot kärnfamiljen. Så vilken sunt tänkande människa skulle välja att stå upp för den, för att inte tala om att bära den?

Ivan Provorov är det senaste exemplet av många som har råkat illa ut för att han eller hon har tänkt själv. Han kom lyckligtvis lindrigt undan eftersom han inte förlorade jobbet eller ens en del av sin (hutlöst höga) lön. Han får löpa gatlopp i media och ishockeysupporters hetsas att bua genast han rör pucken, men i övrigt har han (hittills) klarat sig. Men han är tyvärr ett undantag. Jaelene Hinckle spelar damfotboll och var, när damernas VM avgjordes 2019, USA:s bästa vänsterback. Men hon fick inte vara med i laget eftersom hon gjorde som Provorov och valde att inte bära en regnbågsfärgad spelskjorta. Jag har skrivit om Brendan Eich och Aki Ruotsala som båda förlorade jobbet för att de vågat vara av annan åsikt och, i Eichs fall, stödde sådana som var det. Listan är lång och blir hela tiden längre. 

Jag tror att vi behöver inse att vi idag lever i en mediokrati (i ordets bägge betydelser) och att åsikts- och yttrandefriheten, för att inte tala om religionsfriheten, har offrats på ett altare med en regnbågsfärgad altarduk.

Om tro på magi och pyramidspel

Det är mycket sällan jag kan hålla med om något Sofie Stara skriver i sina ledare i ÖT. Ibland är det hon skriver ändå kanske inte så tokigt att jag anser mig behöva reagera på det, men vissa gånger går hon så långt över gränsen att den närmast förvandlas till en punkt (för att citera Joey Tribbiani i "Friends"). 

Så gick det i gårdagens ledare. I en häftig attack på Sannfinländarna skriver hon bl.a. att "Vi har inte tid med ett parti som i sitt ekonomipolitiska program hävdar att den gröna omställningen leder till industriell massflykt från Finland, att det på lång sikt är extremt riskfyllt att lita på "den så kallade gröna tillväxten" och att Finland i stället ska satsa på traditionella styrkor som båtbyggande, skogs-, kemi- och verkstadsindustri samt it-sektorn. Vi har inte tid att tro vi kan gå tillbaka till något som fungerat förr, utan hänsyn till att världen förändrats och vi måste förändras."

Problemet med detta resonemang, och med den "gröna omställningen" är att det hela bygger på en närmast blind tro på vad som inte kan beskrivas som annat än magi. Eller om vi säger det så: En tro på att mera av det som har ställt till dagens problem (en huvudlös satsning på fossilfri energi) kommer att lösa dessa samma problem (energibrist, höga elkostnader och allt som följer på detta). Förvisso kommer den "gröna omställningen " att skapa en hel del arbetsplatser och ekonomisk tillväxt, men bara för de som är först ut med nya lösningar och som klarar av att sälja dessa innan bubblan brister och alla inser att hela konceptet är dömt att misslyckas och att kejsaren faktiskt är naken. Ja, faktiskt: Om du märkte vad jag just skrev och tyckte att det lät bekant så har du helt rätt. Hela den "gröna omställningen" har mycket gemensamt med olika pyramidspel. Pyramidspel är som bekant sådana att det går så länge det går, men förr eller senare brister det och då står de som deltagit där med Svarte Petter på hand och en tom börs.

För den "gröna omställningen" kommer inte att fungera. Inte förrän vi på allvar klarar av att lagra stora mängder energi och mjölken och brödet verkligen finns att köpa i affären utan att någon har producerat det först. 

Så Stara har fel. Saken är den att detta inte är fråga om vad vi har tid med, utan om vad vi har råd med. Det vi absolut INTE har inte råd med är en orealistisk politisk ledning som tror på magi och pyramidspel - som den nuvarande regeringen tycks göra. Det vi behöver är i stället en regering som har en realistisk syn på energiproduktion, livsmedelsproduktion och på ekonomin i stort. Och då är det oerhört svårt att sidsteppa Sannfinländarna, trots deras språkprogram. 

Men vi kan ju förstås fortsätta att, som Sofie Stara och så oerhört många andra tycks vilja göras, tro på magi och på att vår tids stora pyramidspel till äventyrs skulle vara annorlunda än alla andra pyramidspel. Och det går som sagt så länge det går. Men ve oss när bubblan brister.  

 

Om slaget om skogen

Det torde stå klart för alla som har ens lite tummen på tidens puls att en av de stora stridsfrågorna under de kommande åren kommer att handla om skogen. Jag har här på bloggen uppmärksammat detta redan en tid - bl.a.skrev jag för drygt tre år sedan om Satu Hassis och de grönas försök att kapa äganderätten till landets skogar i klimatarbetets och kolsänkornas namn. Det är ingen dålig gissning att denna kamp om skogen kommer att intensifieras och anta allt hårdare former i framtiden.

Mats Nylund skrev en mycket initierad och läsvärd insändare i ÖT/Vbl för några dagar sedan i vilken han sågar klimatalarmisternas försök att kapa skogen och skogsbruket vid fotknölarna. Han konstaterar, helt riktigt, att minskade avverkningar inte är någon lösning på problemet med att skogen binder mindre koldioxid. Nylund berör också den springande punkten i dagens situation, nämligen den ökade användningen av kalhyggesfritt skogsbruk och hur detta har åstadkommit en minskad tillväxt i våra skogar - en sak jag har varit inne på också här på bloggen. Nylunds huvudtes är att vi, i stället för att minska uttaget ur skogarna, bör sköta våra skogar ännu bättre än nu och därmed öka skogens förmåga att ta upp koldioxid och även få ut mer förnyelsebar energi ur skogen.

Det är givetvis inte förvånande att klimatalarmisterna reagerar på en dylik insändare, och som ett brev på posten kom ett svar på Nylunds insändare några dagar senare, skrivet av en Daniel Paro. Denne Paro använder exakt samma teknik som t.ex. "Förvirringslobbyn" använder sig av här på bloggen - han bemöter inte det som sagts i Nylunds insändare utan mal på med andra frågor och infallsvinklar och försöker låta insatt för att förvirra de som till äventyrs läser hans text. Bl.a. talar denne Paro, utan att med ett ord försöka visa att Nylund skulle ha fel, för kontinuerligt skogsbruk och ett förbud mot vedeldning. 

Behöver jag säga att det är dylika figurer som kommer att störta vår ekonomi och vårt land i fördärvet. Eller som kommer att göra ett tappert försök i den riktningen. Förhoppningsvis inser våra makthavare att metoderna som används stavas försök att förvirra, faktaförvrängning och försök att motstå och motarbeta fakta. 

Om de inte gör det är vi illa ute. 

Bedrövligt!

Låt mig börja med att säga att jag inte har något som helst behov eller vilja att försvara Andrew Tate. Han har hållit på med saker jag inte kan omfatta eller stöda, och oberoende av om han är skyldig till de våldtäkter och den trafficing han nu beskylls för anser jag hur som helst att han är en otrevlig människa. Detta trots att han inte gillar Greta Thunberg.

Men fallet Andrew Tate visar hur galet vårt samhälle har blivit. Och detta gäller framför allt de följder detta fall har fått för t.ex. fotbollsspelaren Abbas Muhammad i svenska GAIS i superettan. 

Speciellt efter den infamösa "Me to"-kampanjen för några år sedan har media i allt högre utsträckning tagit över som både åklagare och domare i mål som rör sexuella dispyter/brottsmål, och personer som hängs ut - märk väl utan att först ha dömts skyldiga i en domstol - har kunnat förlora i princip hela sina liv. Ett exempel på detta är den amerikanske skådespelaren Kevin Spacey som sedermera har friats i domstol. Men den obotliga skadan för hans karriär var redan då ett faktum. 

Men nu handlade detta alltså om Andrew Tate. Och om Abbas Muhammad. Tate, och hans bror, har arresterats av rumänsk (!) polis och anklagas alltså för en rad våldtäkter. Detta är givetvis allvarligt och något som bör utredas och prövas av en domstol. Visar det sig att anklagelserna är riktiga ska de båda bröderna givetvis dömas till passande straff. Men det finns emellertid stora frågetecken kring anklagelserna. Ändå har media redan, i numera vanlig ordning, redan åtalat och dömt de båda. Kontroversen med Greta är, får man förmoda, en bidragande orsak till detta. 

Men bedrövligheterna slutar inte där. Abbas Muhammad konstaterade, helt riktigt, på Instagram att Tate bör betraktas som oskyldig tills motsatsen har bevisats. Detta är, eller borde åtminstone vara, en självklarhet. Men tyvärr lever vi numera, efter "Me to", inte längre i något rättssamhälle. Som sagt har media, beredvilligt, tagit över som både åklagare och domare. Åtminstone i sådana fall där de misstänkta är ohavliga så där annars. Men som sagt blir det inte med det. GAIS, som alltså tills alldeles nyligen var Muhammads arbetsgivare, meddelade på sociala medier att de var medvetna om att en av deras spelare (utan att nämna något namn i det skedet) hade "uttryckt offentligt stöd för en person som misstänks för brott riktade mot kvinnor". 

Frågan är om det hela hade blivit med det ifall Muhammad hade låtit sig censureras med denna första varning, men eftersom han inte gjorde det utan delade ett par av Tates uppdateringar fick han helt kallt sparken från klubben. 

Detta är det samhälle vi lever i idag. Ohavliga personer åtalas och döms i media, och sådana som opponerar sig mot denna inskränkning av rättsstatens principer hängs också ut och kan förlora sina jobb. Så här går det när medias godhetsknarkande och mobbmentaliteten förenas och tar över, eller snarare kväver, viktiga samhällsfunktioner.

Är det verkligen ett sådant samhälle vi vill ha? Och följdfrågan: Går det längre överhuvudtaget att stoppa denna ytterst skrämmande utveckling? Och ännu allvarligare: Vill vi stoppa den?