Så var det dags igen

Idag inleds behandlingen av åtalet mot Päivi Räsänen i hovrätten. Jag har tidigare talat om detta som både åsiktsförföljelse och en stor skamfläck, och det finns ingen orsak att ta tillbaka detta. Att statsåklagaren på detta sätt missbrukar rättsväsendet för att förfölja en människa, en kristen, som har använt sig av sin i grundlagen och i diverse deklarationer av mänskliga rättigheter garanterade rätt att uttala sig är något alldeles oerhört. Att detta dessutom sker med hjälp av direkta lögner gör det bara värre.

Att dessutom media överlag går på samma linje göra bara bilden av vad som är på gång tydligare. T.ex. Svenska Yle skriver i sin artikel i ämnet att "Räsänen har framfört kritik mot homosexuella". Något sådant har hon givetvis inte gjort. Hennes kritik, där sådan har förekommit, har riktats mot kyrkan som deltog i Helsinki Pride. I övrigt har Räsänen diskuterat homosexualitet, inte de homosexuella. Att media på detta flagranta sätt väljer att inte se skillnaden här är ytterst anmärkningsvärt. 

Kyrkans ledning, som givetvis borde stöda Räsänen och hennes rätt att yttra sig liksom det hon har sagt - de leder trots allt en kyrka som i sin kyrkoordnings första paragraf gör klart att Bibeln är rättesnöret för såväl kyrkans liv som dess lära - har även de i stor utsträckning vänt sig mot Räsänen. Detta trots att det hon har sagt inte är något annat än vad Bibeln säger. Behöver jag säga att detta, utan konkurrens, är det största sveket av alla i denna obehagliga soppa?

 

Har politikerna gett upp?

Finansministeriet har publicerat det första förslaget till budget för år 2024. Trots en del obekväma och otrevliga nedskärningar visar budgetförslaget ändå ett underskott på 10 miljarder euro, och enligt nuvarande beräkningar kommer statsskulden att öka med närmast ofattbara 39 miljarder under denna regeringsperiod. På alltså bara fyra år. 

En hel del handlar förstås om de massiva ränteutgifter vi har dragit på oss genom att år efter år leva över våra tillgångar. I budgetförslaget uppgår ränteutgifterna till ca 1/3 av hela underskottet. "Rahaa on" var slagordet när den förra regeringen tillträdde, och hela den förra regeringsperioden betedde beslutsfattarna sig som om det verkligen var så. Och ja, det fanns pengar. Lånade sådana mestadels, och nu sitter vi ordentligt i rävsaxen. Som sagt hjälper det inte att på långt när med de nedskärningar den nya regeringen har gått in för utan låneupptagningen fortsätter på samma helt oansvariga sätt även nu. 

Alla som inte har otur när de tänker förstår förstås att det inte går att bryta denna onda spiral på en gång, men de försök som görs är alldeles otillräckliga. Den fråga jag ställer mig nu är om det alls finns någon vilja att ens försöka eller om politikerna, oavsett var de hör hemma på det politiska spektret, helt enkelt har gett upp?   

Vi fortsätter att leva över våra tillgångar, och - igen - alla som inte har otur när de tänker förstår att detta inte kan fortsätta. Förr eller senare kommer väggen emot, och vi ser redan nu hur räntekostnaderna närmast skenar iväg. 

Det går förstås att, som oppositionen nu gör, ropa om att det är de som har det svårast som drabbas av regeringens sparåtgärder, och det går knappast att förneka att det är så. Men om vi fortsätter så här och vi hamnar på obestånd riktigt på allvar är detta bara en liten svag krusning på vattenytan mot den storm vi då kommer att tvingas genomlida. Och det ska vi komma ihåg: De rika klarar sig alltid. Det är alltid de som har det sämst som förlorar mest om det blir värre. 

Om Pedersöre och Prideflaggan

För ett par dagar sedan publicerade ÖT nyheten att "Skolpersonal önskar Prideflaggning i Pedersöre". När man läser vidare ser man att det handlar om hela två personer som jobbar på Sursikbacken. Nåväl, säkert finns det många fler som stöder tanken, och det hela handlar ju förstås om ett demokratiskt beslut som ska fattas av kommunstyrelsen i kommunen. Så långt allt ok. Men det är när det kommer till motiveringarna som det börjar skava, och det ordentligt. Vanligen brukar Prideflaggans vänner tala om att flaggan står för "allas lika värde", och som jag har konstaterat så gör den säkert också det. Men problemet är att den står för så mycket mera. Det som är nytt här, och som alltså skaver ordentligt, är att initiativtagarna talar om att Pedersöre kommun "strävar efter att vara en barnvänlig kommun" - och därför borde kommunen alltså flagga med Prideflaggan.

Hbtq-ideologin är INTE barnvänlig. När man ser på vad t.ex. Stockholm Pride har i sitt program inser man snabbt att detta inte är något för barn, och att det samhälle Hbtq-rörelsen eftersträvar är allt annat än barnvänligt. Det som kanske framstår som allra tydligast är att Prideflaggan står för en sexualisering av hela samhället, det och ett nedbrytande av traditionella normer som kärnfamilj och livslång trohet - företeelser som alla borde inse är barnvänliga. Och som Priderörlsen - notera detta noggrant! - således motarbetar.   

Det värsta är ändå T:et i Hbtq-bokstavsföljden. Denna del av rörelsen har, i sin mest extrema form, fått igenom att barn ska kunna få könskorrigerande hormoner som stoppar deras pubertet och som förstör deras utveckling till de människor de av Skaparen är tänkta att vara, givetvis med fruktansvärda och livslånga följder. 

Kommunstyrelsen i Pedersöre ska alltså fatta ett demokratiskt beslut om huruvida Pedersöre kommun ska flagga med Pride-flaggan. Och som sagt så långt är allt ok. Men snälla, snälla: Fatta detta beslut på rätt grunder och med rätt information! Låt inte de lögner som vanligen sås ut om att "Prideflaggan står för allas lika värde" bedra! Och gå framför allt inte på lögnerna om att Pedersöre borde flagga med Pride-flaggan eftersom kommunen har förbundit sig att vara en barnvänlig kommun. Saken är nämligen precis tvärtom: Om Pedersöre vill leva upp till löftet att vara en barnvänlig kommun borde kommunen välja att INTE hissa Pride-flaggan. 

Om vad som pågår i USA

Det amerikanska presidentvalet nästa år handlar bara om en sak - eller rättare sagt om en person: Donald Trump. Låt mig börja med att säga att han inte borde ställa upp. Av två orsaker. För det första är han helt enkelt för gammal. Presidentämbetet i USA är ett oerhört tungt uppdrag, och det är svårt att se att det inte skulle för mycket för en 82-åring, vilket alltså Trump kommer att vara när hans mandatperiod tar slut (om han skulle bli vald, alltså). Det är förstås möjligt att han skulle klara det, men i ett land med 330 miljoner innevånare bara MÅSTE det finnas yngre förmågor som kan väljas. Sedan har vi detta med åldersdemens. Trump visar för närvarande inga som helst tecken på något sådant, men vad händer om hans kulle bli president och drabbas av det? Alla vet att det inte är Joe Biden som styr USA idag. Han var en galjonsfigur när han kandiderade, och han är det samma som president. Och han vet om det själv och fungerar i enlighet med det. Men är det någon som inbillar sig att Trump skulle gå med på ett sådant arrangemang ifall det skulle visa sig att han inte skulle klara av att sköta ämbetet? Knappast. 

Den andra orsaken är att Trump är en oerhört splittrande personlighet. Dels för att han är det i sig själv, dels för att vänstermedia och vänsteretablissemanget har gjort honom till det genom sin vendetta mot honom och genom den långa raden av mer eller mindre löjliga åtal som har väckts mot honom. Speciellt av den andra orsaken är det idag allt fler som talar om risken för ett andra inbördeskrig i USA. 

Och ja, du läste rätt. Jag skrev "speciellt av den andra orsaken". Det är oerhört skrämmande att se hur demokraterna använder rättsväsendet för att klämma åt och immobilisera det största hotet mot en demokratisk valseger i nästa års presidentval. Detta, om något, är otillåten och olaglig valpåverkan, och ingen bör förvånas om vanliga amerikaner inte kommer att acceptera detta. Att på detta sätt ytterligare splittra ett redan allvarligt splittrat folk är att leka med elden. Givetvis bör ingen vara överraskad över att demokraterna tar till ett så här odemokratiskt maktmedel i sin kamp mot Trump och för att behålla makten. Redan på valdagskvällen 2016 gjordes det klart att de kommer att använda sig av alla tillbudstående (lagliga OCH olagliga) medel för att kämpa mot Trump. Detta är nu bara ytterligare en realisering av detta hot. 

Som jag många gånger har skrivit är det dessutom oerhört skrämmande att se hur oerhört enkelspårig vår media är i denna fråga. Det vi ser är helt enkelt copy-paste av vad vänstermedia i USA skriver. All objektivitet och all seriös analys där båda sidors argument och ståndpunkter får komma fram lyser totalt med sin frånvaro, och den som bara tar del av vad vår media skriver går sannolikt på de lögner som odlas och kommer således att se Trump som närmast ett monster och det stora hotet mot demokratin i USA. Detta när det i själva verket är demokraterna och deras totalt hänsynslösa klappjakt på en politisk motståndare som är det stora hotet. 

Nu kanske någon undrar om detta alls är relevant för oss som bor i Finland 2023. Till detta kan jag säga att det som sker i USA alltid har varit relevant för oss i.o.m. att USA långt har kommit att bli den fria världens lokomotiv. Men speciellt nu, när vi genom vårt NATO-medlemskap har blivit en integrerad del av USA:s maktimperium, kommer all politisk oro i USA att ha stor betydelse för oss. Därför skulle det vara så oerhört viktigt att vi kan få en korrekt bild av vad som sker i USA idag, men som sagt blir vi i stället totalt duperade av vår fullständigt opålitliga media i denna fråga. Jag tror knappast att någon riktigt inser hur allvarligt detta är.  

Om helvetet och om Sanna Marin

Socialdemokraternas ordförande och landets förra statsminister Sanna Marin bjöd på ett något kryptiskt citat igår. Enligt Iltalehti var det "tunga ord" Marin levererade på Instagram när hon citerade USA:s tidigare utrikesminister Madeleine Albright som har hävdat att "det finns en speciell plats i helvetet för de kvinnor som inte stöder andra kvinnor".

Nå, nu kanske inte Albright, och sannerligen inte Sanna Marin, är rätt personer att uttala sig om helvetets beskaffenhet. Sanningen är den att vi egentligen inte vet så mycket om hur helvetet är inrättat. Eftersom ingen har varit på plats och återvänt för att kunna redogöra för hurudant helvetet är (och vilka olika avdelningar där finns) är vi helt beroende av Guds uppenbarelse, alltså Bibeln, för att kunna säga något alls om denna plats. Och Bibeln är ganska sparsmakad när det kommer till att redogöra för helvetet. Ibland nuddar Jesus vid helvetet i sin undervisning, som t.ex. när han berättar om den rike mannen och Lasarus i Luk. 16:20ff, men inte ens där får vi någon systematiserad undervisning i ämnet. Det enda vi egentligen behöver veta är att vi bör undvika det – och framför allt hur vi kan undvika det.

Bibeln säger att helvetet, eller "sjön av eld och svavel" är avsett för djävulen, vilddjuret och den falske profeten (Upp. 20:10), alltså de potentater som allt från begynnelsen (och ända till slutet) har framstått som Guds och mänsklighetens fiender. Helvetet är inte avsett för oss människor, och Guds vilja är att ingen enda människa ska sluta på denna hemska plats. Därför har Gud gjort allt som behövs för att ingen människa ska behöva förgås, alltså hamna i helvetet (Joh. 3:16-17).

Om vi vill säga det så enkelt som möjligt kan vi konstatera att alla som lever i trons gemenskap med Herren Jesus och som vill tillbringa evigheten tillsammans med honom kommer att få göra det och därmed undkomma helvetet och dess plågor. De som däremot inte vill ha något med Herren Jesus att göra kommer att få som de vill, och en evig tillvaro utan honom – och därmed utan allt som är gott sant och rätt – är det enda som återstår. Alltså det vi kallar för helvetet. Men vi ska mycket noggrant lägga märke till att alla får som de vill ha det. De som vill vara med Jesus i en härlig evighet får vara det, och de som inte vill vara tillsammans med honom får också som de vill.

För att slutligen återgå till Sanna Marin kan jag bara konstatera att det inte var någon "painavaa tekstiä" (tunga ord) hon levererade. Jag misstänker att det för henne bara var ord – och dessutom ord vars betydelse hon inte själv begriper. Helvetet är en så allvarlig sak att vi inte ska prata om det i onödan, och framför allt inte om vi inte vet vad det är vi pratar om.  

 

Om vår kyrkas framtidsutsikter

Svenska Yle publicerade igår en artikel i vilken de berättade om församlingar i huvudstadsregionen som tillåter vigslar av samkönade i sina kyrkor, samt om präster (!) som erbjuder sig att förrätta sådana vigslar. Att en sådan sak ens är möjlig är fullständigt ofattbart, speciellt i en kyrka som i sin kyrkoordnings "kungsparagraf" säger sig bygga sin lära och sin verksamhet på Guds ord.

Jag skrev en kommentar under texten i vilken jag konstaterade att frågan är om inte detta innebär att kyrkan dömer sig själv till undergång. Det jag givetvis avser är att en kyrka inte kan överleva om den hamnar i konflikt med honom som är och ska vara kyrkans Herre. Ordet och Anden är intimt sammankopplade, och om kyrkan kastar ut Guds ord följer Anden med. (Se t.ex. Joh. 14:15-17) Vi ska komma ihåg vad Luthers lilla katekes har att säga om den tredje trosartikeln:  

Jag tror, att jag inte av mitt eget förnuft eller egen kraft kan tro på Jesus Kristus, min Herre, eller komma till honom, utan den Helige Ande har kallat mig genom evangelium, upplyst mig med sina gåvor, helgat och bevarat mig i den rätta tron. På samma sätt kallar, församlar, upplyser och helgar han hela kristenheten på jorden och bevarar henne i Jesus Kristus i den enda rätta tron. I denna kristenhet förlåter han dagligen mig och alla troende alla synder. Han skall på den sista dagen uppväcka mig och alla döda och ge mig och alla, som tror på Kristus, evigt liv. Det är visst och sant.

Utan Anden får vi dra ett streck över allt detta.

Det är stora saker som är i vågskålen just nu. Om kyrkans biskopar (som ansvarar för kyrkans lära) skulle vara riktiga biskopar skulle de mangrant gå ut och kräva rättning i ledet här och nu. Tyvärr är våra biskopar inga riktiga biskopar utan snarare framstår de beklagligt nog som ett gäng pajasar i rosa skjortor, varför något sådant tyvärr inte kommer att ske.

Vår kyrkans framtidsutsikter är allt annat än ljusa.

Mera om koranbränningarna

 Ibland händer det oväntade. Aftonbladets linje, på ledarplats, gällande koranbränningarna är helt obegriplig och ur yttrandefrihetssynvinkel helt förkastlig. Att kalla en koranbränning för ett "hatbrott mot den muslimska minoriteten" och Jomshofs utläggning om profeten Muhammed för att "håna profeten" (när allt det Jomshof sagt om Muhammed kan beläggas med källor) är helt galet. Men ibland händer som sagt det oväntade. 

Oisin Cantwell är kanske den skribent på Aftonbladet som står längst från mig sett till alla de frågor han (och jag) skriver om. Men nu träffade han (nästan helt) rätt när det gäller koranbränningarna. Han gillar givetvis inte att Koranen skändas på detta sätt (och det gör förstås inte jag heller), men Cantwell konstaterar att "Sveriges jobbigaste innevånare" - som han kallar Salwan Momika - också måste få ha sin yttrandefrihet. För om "han inte har den har till slut ingen den". Cantwell kritiserar också regeringens planer att förbjuda koranbränningarna genom att ändra i ordningslagen och så kunna motivera förbudet med att koranbränningarna hotar rikets säkerhet. Problemet med detta är att en sådan approach påtagligt skulle inskränka både demonstrationsfriheten och yttrandefriheten. Sedan kommer kolumnens pärla: "Väldigt mycket går nämligen att stoppa med någonting så elastiskt som en hänvisning till rikets säkerhet. Fråga Kina."

Cantwell säger, ärligt nog, att han inte har någon bra lösning på den problematiska situationen, annat då än det Danmark gjorde efter Mohammedkarikatyrerna i Jyllandsposten 2005, nämligen ingenting. Situationen lugnade ner sig så småningom utan att danskarna gav efter för "påtryckningar från totalitära stater" och inskränkte yttrandefriheten. 

Det jag inte gillar i Cantwells kolumn är att han lyfter fram att regeringen eventuellt kunde utveckla lagstiftningen gällande hets mot folkgrupp och på basen av denna lagstiftning komma åt koranbränningarna. Problemet med detta är att varken Koranen eller Islam är någon folkgrupp. Att muslimer, helt förståeligt, inte gillar att man bränner deras heliga bok innebär inte att det skulle handla om hets mot folkgrupp. Att reta upp någon är inte det samma som att hetsa mot någon. 

En fungerande lösning skulle förstås vara att, likt vi har här i Finland, införa en paragraf om trosfred. Men det finns inte på kartan, varken för den svenska regeringen eller för Cantwell (eller någon annan redaktör på Aftonbladet). Orsaken är förstås uppenbar: En sådan lagstiftning skulle skydda alla religioner och deras utövares trosfrid, även de kristnas, och det vill man inte utsätta sig för. 

Då återstår bara att göra ingenting och hoppas att Momika och de andra koranbrännarna tröttnar eller inser det galna i det de håller på med. För galet är det. Momika vill att Koranen ska förbjudas, och för att åstadkomma detta använder han sig av de möjligheter yttrandefriheten ger honom. Få se om han klarar av att se det ologiska i det han håller på med.