Extrem dumhet

Det verkar vara svårt för vissa att förstå hur oerhört farlig Islam är. De senaste dagarna har vi sett flera exempel på extrem dumhet i förhållandet till denna farliga religion. Dels har vi pastor Terry Jones och hans församling i Gainsville, Florida i USA som häromdagen brände ett antal av Koranen utanför sin kyrka. Detta trots att myndigheterna hade varnat för att de amerikanska trupperna i speciellt Afghanistan kan komma att bli utsatta för attacker om den ”utlovade” bränningen utförs. Dessutom, och det är betydligt värre, leder denna idiotiska handling till att lokala kristna överallt i den muslimska världen riskerar att råka illa ut. De senaste dagarnas bombdåd mot kristna gudstjänstfirare i Nigeria är bara ett exempel på vad Islams krigare kan tänka sig att göra.

Ett annat exempel på extrem dumhet, men med motsatta förtecken, gör sig Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson sig skyldig till i sin ledare av den 27/4. I denna ledare kritiserar hon Paulina Neuding, chefredaktör Neo och kolumnist i Svenska Dagbladet, för en artikel hon skrivit i Jerusalem Post. Neuding har räknat antalet nyfödda pojkar i Malmö med namnet Mohammed, och utifrån detta har hon dragit slutsatser om den framtida nivån på antisemitismen i Malmö. Neuding menar att eftersom ”vi för inte statistik över religionstillhörighet i Sverige, [ser jag] föräldrars namnval som ett effektivt sätt att ge en bild av en demografisk förändring.” I sin artikel skriver Neuding att ”2004 var det vanligaste namnet på nyfödda pojkar Mohammed, och bland 15-åringar är etniska svenskar nu i minoritet.”

Så frågar sedan Pettersson: ”Varför är detta viktigt?” Därefter fortsätter hon: ”Var och en som följer debatten kan se att Neudings tankemodell går igen i den främlingsfientliga retorik som nu förpestar Europa. Muslimer beskrivs som en grupp, bärande på värderingar och ideal som är oförenliga med västerländsk demokrati.” Pettersson citerar vidare och skriver att: ”Hon (Neuding) slår fast att det är den demografiska förändringen – att det flyttar många muslimer till Sverige och att de föder många barn – som är det stora problemet.”

Och så till dråpslaget: ”Detta är också en helt central tankemodell i Breiviks värld.”

Det Pettersson här försöker göra är att tysta kritiken mot Islam – och förringa problemet med antisemitismen i Malmö - genom att använda sig av Breivik-kortet. ´

Förvisso kunde man förstå Petterssons aggressivitet gentemot Neudings tankar om det inte skulle finnas några problem i Malmö. Men nu är ju situationen faktiskt den att det är mycket illa i Malmö. Och värre blir det. Men Pettersson nämner inte detta med ett enda ord i sin ledare. Tydligen kräver hennes ideologi att man blundar för det faktum att Islam faktiskt innebär ett problem. Speciellt om det på samma ort som det finns muslimer också råkar finnas judar. Eller kristna. Eller några andra religioner.

Men det är säkert lättast att blunda. Problemet är bara det att förr eller senare måste man öppna ögonen – och då kan den värld man ser med sina nyöppnade ögon se helt annorlunda ut än man inbillade sig att den gjorde. Eller hur man skulle vilja att den såg ut. Men det är så dags då. Extrem dumhet var rubriken.

Ingen förföljelse i Kina?

Rovdjursexperten Eirik Granqvist skriver i dagens ÖT en lång insändare i vilken han, sin vana trogen, rackar ner på Kyrkpressen. Bland annat. Men hans huvudärende är att meddela att det inte förekommer någon förföljelse av kristna i Kina. Han vet, för han har varit där på besök. (Observera ironin!)

När jag läste hans utgjutelser (för det får man väl kalla hans insändare, speciellt med tanke på den galla han spyr över Kp) kom jag att tänka på berättelsen om de tre blinda männen som träffade en elefant. Den ena fick tag i örat på elefanten, och när han sedan beskrev hur en elefant ser ut sade han att den var som ett stort och tjockt blad. Mannen som kände på elefantens ben sade att den var som ett träd, och den som råkade få tag i svansen sade att elefanten måste vara som ett långt rep.

Kina är stort som en elefant, och i Kina ryms det mycket. Dessutom får man anta att EG har kommit i kontakt med kristna som hört till de statligt godkända ”Tre-själv-kyrkorna” – och att dessa inte är utsatta för förföljelse är kanske inte ägnat att förvåna. Situationen är helt klart en annan när det gäller de stadigt växande husförsamlingarna och deras pastorer. Men dessa bryr sig kanhända inte EG om? Eller kanske han menar att de får skylla sig själva om de vägrar underordna sig den statliga kontrollen?

Granqvists påhopp på Bob Fu faller sedan under en helt annan rubrik. Fu har visserligen godkänt att han var en av ledarna för studentupproret på Himmelska fridens torg, men innebär detta att han idag nödvändigtvis kan ses som en ”utländsk terrorist”? Men i EG:s värld finns det tydligen inte något sådant som förändring. En gång en upprorsmakare, alltid en upprorsmakare? Men Kristus kan förändra människor! Men, som sagt, detta finns tydligen inte på EG:s karta.

Det att EG sedan också tar de kinesiska myndigheternas handlande i samband med studentupproret i försvar kan jag inte kommentera med mina bristfälliga kunskaper i ämnet. Men jag kan förundras - och det gör jag. Storligen.

Slutsats: Månne det inte skulle löna sig för Eirik Granqvist att hålla sig till vargarna. För dem förstår han sig på. Annat är det med de förföljda kristnas situation och läget i Kina. Nu hoppas jag bara att någon som vet mera om detta än vad jag vet skulle svara honom i ÖT – för det behövs onekligen.   

En sliten Bibel

Vi var igår igen med på en burmesisk gudstjänst. Sist skrev jag, om jag minns rätt, att det var fråga om en gudstjänst på Kerenn, men idag fick jag veta att det de facto hördes tre (burmesiska) språk i gudstjänsten. Det är jobbigt att sitta av en hel gudstjänst när man inte förstår mera än ett par ord (orden ”Halleluja” och ”Amin” förekom nu som då – jag antar att de betyder det samma på de burmesiska språken som på svenska...) Jag bad faktiskt, på fullt allvar, om uttolkningens gåva under predikan, men någon sådan fick jag inte. Däremot fick jag mig ett starkt tilltal av en manlig gudstjänstdeltagare som höll någon form av vittnesbörd (antar jag att det var) under den senare delen av gudstjänsten. Jag förstod förstås inget av vad han sade heller, men han höll under hela sitt anförande i sin Bibel, och den talade till mig.

Dessa människor har haft ett hårt liv. De har varit förföljda i sitt hemland, många av dem på grund av sin tro. Efter en farofylld flykt från sina hem över till grannlandet Thailand har de sedan tvingats leva många år i flyktingläger under fullständigt bedrövliga förhållanden. Man kunde kanske föreställa sig att tron – speciellt som den i många fall är själva orsaken till deras lidanden – skulle ha tagit stryk och blivit mindre viktig för dem genom detta. Eller att de åtminstone skulle ha blivit bittra på Gud. Men det har gått precis tvärtom. Jag tror inte att jag har träffat några människor som tar sin gudsrelation mera på allvar än dessa burmeser. Om detta vittnade också denne mans Bibel. Den var milt sagt välanvänd! Nog syns det också på min Bibel att den har varit i användning, men detta var ändå något helt annat. Och sättet som han höll den på – det vittnade om en stor kärlek till denna enkla bok med det stora innehållet.

Jag fick mig en ordentlig tankeställare av detta. Vi har ju det så oerhört bra här i vår lugna del av världen. Vi får fritt samlas till gudstjänst. Vi får ha våra Biblar, och om vi skulle bli av med vår Bibel så får vi tag på en ny nästan hur lätt som helst. Guds ord är tillgängligt här i vår del av världen. Och alla får läsa det fritt och utan risk att få utstå repressalier om vi påträffas med en Bibel i handen. Men är vi tacksamma för detta? Brukar vi Guds ord så flitigt som vi borde/kunde göra? Förstår vi överhuvudtaget hur bra vi har det?

Jag förstod inget av den predikan som vi fick höra, men denne mans oerhört slitna Bibel blev i stället till en predikan för mig.