Gud sade: "Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara lika oss.” 1 Mos. 1:26a
Vi vet vad som hände sedan. Människan föll i synd och avbilden blev skadad. I stället för att leva så som Gud ville valde människan att leva så som hon själv vill. I stället för den Gud som finns valde människan sedan att skapa sig en egen avbild av Gud enligt principen ”Låt oss göra oss en gud till vår avbild, till att vara oss lik”.
Där befinner vi oss nu. Sanningen om den Gud som finns betyder väldigt lite idag. I stället gör vi oss alla olika avbilder (läs: avgudar) som bejakar oss sådan som vi i synd fallna människor är. Med våra fel och brister. Avgudar som inte finns, men som vi har valt att skapa för att vi ska få vara ifred med våra laster och våra synder. Allt medan kunskapen om den Gud som finns blir allt mera uttunnad och föraktad där den till äventyrs tillåts komma fram.
Simon Häger skriver i dagens ÖT en lång insändare i vilken han frågar sig varför vi inte kan låta alla vara som de är utan att kritisera och tillrättavisa varandra. Han säger att han idag har frid med Gud – samtidigt som han bejakar sin homosexualitet. Det som Häger skriver låter sympatiskt och bra på många sätt. Men jag vill ändå fråga: Vilken gud talar han om?
Och ja, det var inget stavfel. Jag skrev avsiktligt med litet g. För Häger talar inte om den Gud som finns. Nej, han talar han om sin egen avgud. Den avbild av Gud som han har skapat för sig själv och som har väldigt lite, eller inget alls, att göra med Den Gud som finns. För Den Gud som finns – han har talat i sitt ord. Han har sagt vad som är rätt och vad som är fel. Också på sexualitetens område. Och det som han har sagt, det gäller oberoende av om vi gillar det eller inte. Och så, ställda inför Den Gud som finns och det som han har sagt, har vi två möjligheter. Antingen böjer vi oss för honom och hans ord, eller så förnekar vi honom och det han har sagt och tyr oss till vår avgud i stället. Den avgud som vi har skapat till vår avbild och som därför accepterar oss sådan vi i synd fallna människor är – med våra synder och våra brister.
Visst är det lockande att göra så. För då försvinner behovet av omvändelse och bättring. Då försvinner all skuld och alla samvetskval. Men. Den Gud som finns försvinner ändå inte. Han finns fortfarande, med sitt heliga ord och sin heliga vilja. Och framför allt med sin nåd. Våra egna avgudar behöver inte erbjuda någon nåd eftersom vi är sådana de har ”skapat oss” och vi inte kan eller behöver vara annorlunda.
Så vad är bättre? Att böja sig inför Den Gud som finns, bekänna sin synd och be om nåd och förlåtelse – och så få resa sig och börja på nytt. Ett nytt liv i en ny riktning. Eller att ha frid med en avgud som inte finns och leva sitt liv i vad som knappast kan betraktas som annat än självbedrägeri?
Jag menar att valet är synnerligen enkelt. Sanningen är sanning, och Den Gud som finns är den enda Gud som finns. Att leva sitt liv med honom är den enda möjligheten att få leva ett sant och äkta liv. Även om det innebär att varje dag tvingas omvända sig från sin egen väg och sin egen vilja.
Kristian, jag noterar med visst intresse att du skriver att valet är "synnerligen enkelt", och hänvisar här till omvändelse och självförnekelse.
SvaraRaderaMed all respekt, men jag har nog svårt att hålla med dig på den punkten - om man inte fokuserar på något enskilt imperativ, förstås.
Guds Lag ser jag lite överallt i Skriften. Ta bara den lilla lagsamling som brukar kallas för Bergspredikan. Den gudomliga auktoriteten går det inte att ta miste på.
Bejaka den kan jag, sådär i princip. Men blir det tal om radikal överlåtelse och efterrättelse infinner sig omedelbart en lång rad mer eller mindre kloka argument för en alternativ hållning.
De övervägandena är nog allt annat än enkla...
Esa. Lydnaden i sig är inte enkel. Absolut inte. Inte ens fast vi inser att lydnad inte handlar om att alltid klara av att göra det rätta utan om att alltid ge Gud rätt. Även, och speciellt, när vi har felat.
SvaraRaderaMen nu var det inte lydnaden som sådan jag avsåg, utan valet mellan att underordna sig Levande Gud och det han har sagt eller att gå sin egen väg. Det valet är, med facit på hand (som vi ju faktiskt får ha!) synnerligen enkelt. Sedan räknar vi ju också med en levande Gud, en Gud som har uppenbarat sig för oss och som alltjämt leder och talar till sina barn. Genom ordet och Anden. Därför är det inte allt avgörande att vi idag vet och kan allt - jag tror att han nämligen gör så som han lovar genom Paulus i Fil. 3:15: "Tänker ni fel i något avseende, skall Gud uppenbara också det för er." Om vi väljer att böja oss för det han har sagt, vill säga. Kristenlivet är en vandring. Vi är inte framme ännu, men det viktiga är att vi går i rätt riktning.