En mycket intressant sak som jag lade märke till när jag
jobbade med bakgrundsmaterialet till Erik-boken, och något som åtminstone jag
aldrig har hört talas om tidigare, är att många av de centrala peronerna i NT
är släkt med varandra. Mycket nära släkt till och med. Och det är då sådana
släktband vi, efter 2000 år, känner till. Säkert fanns det flera släktband som
vi inte känner till. Orsaken till att jag igen fick orsak att återkomma till detta
är ett bibelstudium Håkan Sunnliden höll på årets familjeläger på Klippan. (Jag
hade bara tillfälle att bevista ett av dessa eftersom de andra inföll på tider
då mina djur ska ha mat.)
Jesus är givetvis den överlägset mest centrala personen i
NT. Utan konkurrens. Jesu mor Maria hade en släkting som hette Elisabeth. Elisabeth
fick, sex månader innan Jesus föddes, en son som gavs namnet Johannes. Honom
känner vi i kyrkohistorien som Johannes Döparen. Jesus och Johannes var alltså släkt med varandra. Eventuellt småkusiner, men det vet vi inte säkert.* "Ingen av kvinna född är större än Johannes", heter det i
Matt. 11:11. Johannes förutsägelse om att han skulle bli mindre och Jesus bli
större har sannerligen besannats i våra dagar, men länge var Johannes en mycket
prominent figur i tiden efter hans död. Se till exempel vad som sägs i Apg. 19:3
om vad som hände när Paulus kom till Efesus på sin tredje missionsresa åren
52-55, alltså ca 25 år efter att Johannes blev avrättad. Efesierna hade hört om
Johannes, men inte om Jesus! Så Johannes var en mycket välkänd och viktig
person, men med tiden gick det alltså som han sade att det skulle, och behövde,
gå: Han skulle bli mindre och Jesus bli större.
I den första kristna kyrkans tid kom Jesu familj och nära
släktingar att spela en betydande roll speciellt i församlingen i Jerusalem.
Maria, Jesu mor, fanns i församlingen i Jerusalem och spelade en betydande roll
när evangelierna tillkom, speciellt gäller detta Lukas evangelium. (Se
speciellt julevangeliet och händelsen med de två rövarna på korset i Luk.
23:32-43 där Lukas torde ha fått sina uppgifter direkt från Maria.) Den första
biskopen i församlingen i Jerusalem, och i den kristna kyrkan överhuvudtaget,
var faktiskt inte Petrus, utan Jakob. Han som också går under namnet "Jakob,
Jesu bror". Detta vet vi t.ex. för att det var han, och inte Petrus, som
tillkännagav resultatet från det allra första kyrkomötet. (Apg. 15 och Gal. 2)
Vi vet att Jakob avrättades av de judiska ledarna, troligtvis
år 62. Hans efterträdare som biskop i Jerusalem hette Simeon, och han var son
till Kleofas. Denne Kleofas var bror med Josef, Jesu jordiske far, och Simeon
var således alltså kusin med Jakob och Jesu övriga bröder. Dessa uppgifter
finns hos Eusebius av Caesarea, i hans kyrkohistoria, och de går tillbaka på den
allra första kristna historieskrivaren Hegesippos, vars verk tyvärr inte längre
finns bevarat. Hegesippos skrev sitt verk ca år 160. Det är mycket möjligt att
denne Kleofas var en av de två Emmausvandrarna som omnämns i Luk. 24. Sedan har
det spekulerats, och skrivits hyllmetrar, om vem den andre vandraren var, men
det är möjligt att de två vandrarna var far och son. Alltså Kleofas och Simeon,
Josefs bror och hans son, den blivande biskopen av Jerusalem. Simeon dog sedan
också martyrdöden, troligtvis år 107.
Nu kan säkert någon kristendomsfientlig ateist tycka att
detta visar på att hela kristendomen är en familjeaffär och att detta öppnar
för att den är en konspiration som Jesu närmaste familj kom på för att verka
märkvärdiga och få en plats i historien. Jag ser det emellertid precis tvärtom.
Se t.ex. på Jakob. Hur sannolikt är det att en bror, som vuxit upp tillsammans
med en människa, ska komma att tro att den människan är Guds son och den
utlovade Messias? Om ens bror börjar samla lärjungar omkring sig och börjar gå
omkring och förkunna att han är Gud själv, ja då är det nog mycket mera
sannolikt att hans bror skulle tro att han tappat förståndet. Och i själva
verket var detta just precis vad som hände med Jesus och hans bröder. T.o.m.
Maria hade av allt att döma sina tvivel i det här skedet. (Se Mark. 3:31ff)
Jakob höll alltså Jesus, så länge han levde, för att vara
mer eller mindre galen. Det skulle således något alldeles oerhört till för att
Jakob skulle gå från att vara den skeptiske lillebrodern till att bli den
första biskopen i församlingen i Jerusalem och som, 29 år efter Golgata, skulle
komma att ge sitt liv för sin bror. Aposteln Paulus beskriver vad denna
oerhörda sak var. I 1Kor. 15, där han ger oss en lista över vem Jesus visade
sig för efter sin uppståndelse finns också Jakobs namn med. Det var Jesu
uppståndelse från de döda som övertygade den tidigare så skeptiske brodern om
att Jesus verkligen var den han sade sig vara. Jakob såg vad Jesus gjorde, vad
han sade och sedan vad som hände med Jesus. Han såg Jesus bli korsfäst och såg
hur han dog. Och sedan mötte han honom några dagar senare vid liv. En sådan sak
kan övertyga och omvända den mest förhärdade skeptiker.
Jesu familj och hans nära släktingar var alltså väldigt
centrala i den unga kristna kyrkan. Det är för det första oerhört fascinerande
att vi överhuvudtaget kan känna till en sådan sak så här 2000 år senare. Vidare
är det, som jag ser det, ännu ett bevis för att Jesus verkligen var den han
påstod sig vara – samt ett bevis för att Jesus verkligen uppstod från de döda.
Utan uppståndelsen skulle åtminstone inte Jakob ha blivit någon kristen och den
kristna kyrkans första biskop. Om Jesus skulle ha varit en bedragare skulle Jakob,
Maria och de andra släktingarna nämligen ha varit de förste att avslöja honom.
Men det gjorde de inte. I stället gick Jakob och Simon, och kanske flera andra
av dem, i döden för bekännelsen att Jesus är den han sade sig vara.
* Jag hade först, i misstag, skrivit att Maria och Elisabeth var systrar och att Johannes och Jesus således skulle ha varit kusiner. Några sådana uppgifter finns emellertid inte, utan det vi vet är att Maria och Elisabeth kort och gott var släkt med varandra. Texten korrigerad 16:53.