Extra nos

"Ty det var Gud som i Kristus försonade världen med sig själv ..." (2Kor. 5:19)

Orden i rubriken är inte svenska, tack och lov, utan latin. De betyder, översatta till svenska, "utanför oss", och de syftar på försoningen. Den är något som sker, eller mera korrekt: har skett, utanför oss – och detta är ett oerhört radikalt budskap. Men inte bara radikalt, utan också oerhört befriande. Vi människor har blivit försonade med Gud. Vi har gått, från att vara Guds fiender, till att ha det rätt ställt med Gud. Och detta är något som har skett utanför oss. Mera exakt: Detta var något som skedde på en given plats, vid en given tidpunkt i historien. När Jesus Kristus dog för våra synder på Golgata kors, avrättningsplatsen utanför Jerusalems stadsmur. Troligen den 5. april år 33 ungefär klockan tre på eftermiddagen.

När Jesus dog försonade han hela världens synder. Han tog dem i sin egen kropp och bar dem upp till korset och där dog han den död som vi alla, utan undantag, har förtjänat. Kristi död verkar denna försoning, gör den gällande. Vad betyder detta för oss idag? Det betyder en massa saker, men framför allt betyder detta att försoningen är universellt och evigt gällande. För alla människor, i alla tider. "Utanför oss" betyder också att vår tro, eller vår otro, inte har någon betydelse i sammanhanget. Vi är försonade med Gud oberoende av om vi tror det eller inte – och det är detta som är så oerhört radikalt. Försoningen gäller oberoende av vår tro. Smaka på det! Vi gör inte försoningen gällande genom vår tro, vi kan inte göra det, och omvänt kan vi inte heller göra försoningen om intet genom vår otro. Den är större än så. Så oerhört mycket större.

Men det betyder förstås ändå inte att vår tro skulle vara oviktig i sammanhanget. Vår tro är den öppna handen som tar emot Guds gåva. Gåvan gäller oberoende av om vi tar emot den eller inte, men om vi inte tar emot den får vi ingen nytta av den för egen del. Detta är trons del i detta. Den gör inte gåvan gällande, men den tar emot den färdiga och fullkomliga gåvan.

Det här är också oerhört befriande. Vi människor är syndare, och det kommer vi att förbli så länge vi lever här på jorden. Men vår synd är sonad. En gång för alla. Försoningen för våra synder är vunnen en gång för alla, i Kristi död, och den är bekräftad i hans uppståndelse från de döda. Detta är ett objektivt faktum och något som alltså har skett utanför oss. Detta innebär också att vår syndabekännelse inte verkar försoningen. En del kristna läror hävdar att vår syndabekännelse och det att vi ber om förlåtelse för vad vi felat är grunden för om vi är inne i Guds rike eller inte. I de mest extrema fallen kan detta leda till att vi tror att vi är inne och ute ur Guds rike många gånger varje dag. När vi syndar hamnar vi utanför, och så snart vi bekänt och bett om förlåtelse är vi igen inne. Men inte så! Kristi försoning är mycket större än så! Vår bekännelse gör den inte gällande, lika lite som vår tro gör den gällande. Som döpta till Kristus är vi ställda i denna försoning. På samma gång både rättfärdiggjorda och syndare, men alltid försonade med Gud i Kristus. Denna försoning av synden har nämligen skett en gång för alla, utanför oss, och den gäller oberoende av oss och av vad vi gör eller inte gör. Till och med oberoende av om vi tror det eller inte.

Detta är evangelium: Världen är försonad med Gud i Kristus, och du med den. Detta får du tro.