Om klimatstrejken

Senaste veckas fredag klimatstrejkades det igen på många håll i världen – också här i lilla Jakobstad. Hela det här spektaklet kring klimatförändringen håller på att ta rent ut sagt löjliga uttryck. Det är två ord jag främst kommer att tänka på när jag följer med hela den här rumban. Det är orden "hybris" och "förenkling". Först lite om detta med hybris. Övermod, alltså. Det centrala elementet i hela klimathysterin är frågan om människans påverkan. Vad vi har gjort och vad vi gör, vad vi orsakar och vad vi borde göra för att "begränsa temperaturökningen till 1,5 grader". Som historiker vet jag att klimatet har förändrats många gånger förr, och det vissa gånger också ganska dramatiskt. Detta UTAN att vi människor har orsakat det. Jag vet också, vilket de flesta av dessa som strejkar från sin skolgång tydligen inte vet (och kanske inte heller får lära sig p.g.a. sin skolstrejk), att slutet av den förindustriella tiden sammanfaller med slutet av vad vi kallar för "den lilla istiden". Sedan medlet av 1800-talet ser vi därför en helt naturlig temperaturökning som dessa klimatalarmister nu alltså anser beror på mänsklig aktivitet. Det bör givetvis sägas att denna naturliga temperaturökning mycket väl kan ha blivit något kraftigare och snabbare på grund av mänsklig aktivitet (utsläpp av växthusgaser), men att hävda att den enbart, eller ens huvudsakligen, beror på mänsklig aktivitet – och att den därför kan stoppas med hjälp av mänskliga åtgärder – det är inget annat än hybris.

Sedan detta med förenklingen. Jag kommer ihåg att redan när jag gick i högstadiet fick vi lära oss om hur detta med växthusgaserna fungerar. (Den lärare som lärde mig detta – och jag lärde mig det bra för jag fick full poäng i det prov som behandlade saken! – förekommer faktiskt på bilderna i ÖT från fredagens klimatstrejk i Jakobstad.) Det här var givetvis tillrättalagt och förenklat så att en 15-åring skulle, och kunde, förstå det. Döm därför om min förvåning när det samma jag fick lära mig för 30+ år sedan idag tutas ut i alla kanaler. Lika förenklat och precis lika avskalat. Det samma gäller också de åtgärder som föreslås för att mota klimatförändringen. Där ryms ingen komplexitet med utan allt har förenklats in absurdum. Men saken är den att detta är något oerhört komplext, och detta gäller redan de enklaste åtgärder som vi föreslås ta till för att göra skillnad. Här finns emellertid inte något rum för att ställa frågor som t.ex. "Kommer detta att få önskad avsikt?" eller "Vilka följder får detta på andra områden?". Nej, det ska vara avskalat, förenklat och okomplicerat. Tacka Greta Thunberg för det! Bland andra.

Greta Thunberg, förresten. Jag såg hennes tal i FN. Nu hävdar jag inte att jag har gåvan att skilja mellan andar, men det jag såg gjorde mig rädd. Det är definitivt något med denna unga dam som inte är som det ska vara. Och då talar jag inte bara om det uppenbara faktum att hon håller på att radikaliseras på ett sätt som alla borde inse är allt annat än bra.

Spelman på taket

Vi var "finkulturella" igår kväll och gick på Wasa Teater och såg "Spelman på taket". Jag är relativt bekant med den här musikalen – jag har sett den i tre olika uppsättningar under årens gång, och dessutom har jag (förstås) sett filmen från 1971 (med Topol i rollen som Tevje) ett antal gånger och haft sångerna på favoritlistan på Spotify så länge jag använde mig av den tjänsten. Men den här uppsättningen var speciell. Först tänkte jag att det aldrig kommer att fungera med de här dockorna, men jag insåg genast de kom in på scenen att det gör det visst. Det gav det hela en djupare dimension, och dessutom öppnade det för den oerhört gripande slutscenen, den med Tevjes kärra. Den var något helt nytt, och ett genidrag av manusbearbetarna/regissören. Fruktansvärt störande, visst, men så är verkligheten gällande judarnas öde i Europa ju också just det. Så fruktansvärt störande.

Skådespelarna och musikerna gjorde också en helgjuten insats, men det är absolut slutscenen jag kommer att komma ihåg. Om det ännu finns biljetter ska du absolut ta tillfället i akt och gå på teater och se den här pjäsen! Jag rekommenderar den varmt! Redan slutscenen är absolut värd en lite längre resa, om jag får tala "michelinska".

Om USA-vänsterns allt mer desperata Trumpkrig

Den som har följt med här på bloggen har säkert märkt att det har varit ganska tyst här den senaste veckan. Orsaken är att jag har haft en del hälsoproblem som har gjort att jag inte har klarat av att sitta framför en dataskärm. Nu gör jag emellertid ett litet försök.

Det har funnits mycket som jag gärna skulle ha kommenterat, men tiden får utvisa om jag kan återkomma till dessa saker ännu. Mycket av detta har handlat om Donald Trump. Den här texten kommer också att handla om honom. Just nu läser jag på Iltasanomat att den "visselblåsare" som kom fram med nyheten om att Trump skulle ha försökt påverka Ukrainas president att igen öppna undersökningen om huruvida Joe Biden och hans son varit inblandade i en korruptionshärva har lämnat in en klagan hos kongressens underrättelsekommitté. Enligt denna klagan skulle Trump ha försökt påverka flera utländska ledare så att dessa skulle försöka påverka presidentvalet 2020.

Det här luktar väldigt illa. Speciellt med bakgrund i det hopplösa försök New York Times gjorde sig skyldig till för bara några dagar sedan att igen svärta ner domaren i USA:s HD, Brett Kavanaughs, rykte. Efter att journalister på "The Federalist" påpekade att dessa anklagelser fullständigt saknade grund plockade NYT ner sin nyhet efter bara ett dygn, men skadan var förstås redan skedd. T.ex. Svenska Yle var snabbt ute med en nyhet om detta – utan att desto mera kontrollera fakta – och vad jag vet har de ännu inte dementerat detta. Trots att det alltså var en ren och skär lögn från första början. Nyheten är i vilket fall som helst bortplockad.

Nu kan det förstås hända att dessa nya anklagelser mot Trump är sanna. Men det är högst osannolikt, dock. Hatet, och desperationen, bland USA:s vänster mot Trump och mot den linje han har tagit när det gäller att utse domare till de olika domstolarna gör att man kan förvänta sig precis vad som helst från dem. Här förstår vi knappast hur oerhört viktigt Roe vs Wade är för USA:s vänster och för alla som kallar sig för feminister, och dessa krafter är helt tydligt beredda att göra precis ALLT för att förhindra att Trump får en period till i vita huset. Det vi nu ser är bara ett litet början, får man misstänka.



Termen "intelligenskommitté" ändrad till det mera korrekta "underrättelsekommitté" 28/9 kl 07:12.

Om "The Benedict Option" i finländska förhållanden, del 3

På grund av hälsoproblem blev det en längre paus än det var tänkt mellan den andra och den tredje (och avslutande) delen i denna textserie. Listan fortsätter här från punkt tre.

3. Vår kulturs dekadens och förestående krasch drivs idag väldigt långt på av vår vänsterorienterade och värdeliberala media. Vi är många som redan en längre tid har påtalat detta stora problem och det faktum att de nyheter (och framför allt den opinionsbildning) vi får oss till del genom våra medier är väldigt vinklade och att vi, om vi ska kunna få en rätt bild av skeendet i samhället runtomkring oss, måste se till att vi får nyheterna också genom andra kanaler än de etablerade medierna. Märk väl ordet "också". Det finns i dag redan en del alternativa nyhetskanaler som inte bedriver samma censur och samma styrning av nyhetsmaterialet som de etablerade mediehusen gör. Det oaktat finns det behov av ytterligare satsningar på detta område. Detta speciellt som många av dessa nya alternativmediekanaler dras med vissa trovärdighetsproblem. (Därav ordet "också" ovan.)

4. När klimatet i samhället blir allt hårdare i.o.m. den stundande kulturkraschen kommer många kristna människor att tvingas välja mellan att kompromissa med sin tro och sina värderingar eller att byta yrke. Detta har redan realiserats för oss teologer, och det kommer att gälla för de kristna lärarna, vilket jag nämnde ovan, men inte bara för oss/dem. Läkare och sjukvårdare, statliga och kommunala tjänstemän, domare och andra som jobbar inom rättsväsendet, poliser mm, mm. De som väljer att inte kompromissa kommer att behöva både stöd och rent konkret hjälp med att hitta nya arbeten. Frågan är om vi som kristna kommer att bli tvungna att, åtminstone delvis, skapa parallella strukturer där vi själva upprätthåller vissa funktioner. Detta gäller förstås de områden jag varit inne på i punkterna ett till tre, men det kan också bli aktuellt på andra områden. Här har jag inga färdiga lösningar att erbjuda, men jag inser att vi behöver börja fundera på våra möjligheter. Gärna förr än senare.    

5. När klimatet hårdnar och många riskerar att "tröttna på vägen" är det viktigt att vi s.a.s. "jobbar inåt" med både undervisning i den kristna trons grunder och i apologetik. Apologetiken kan förstås också vändas utåt, mot den otroende världen, men den blindhet mot sanningen och det hat mot sådana som talar ut sanningen som finns i världen, och som kommer att tillta ytterligare i takt med att kulturen förråas och fördärvas, kommer detta tyvärr, misstänker jag, att vara som att kasta pärlor för svin. Säkert inte i alla fall, men i många.

6. Det samma gäller förstås också för evangelisationsverksamheten. Men likväl är mission och evangelisation inte något vi kan eller får välja bort. En frisk kristen församling missionerar. Så är det bara. Men i takt med kulturens/samhällets förfall blir det allt viktigare att satsa på att vara "finderfriendly" (inte "seekerfriendly"), alltså att vi bjuder med sådana som letar efter mening i livet och som är öppna för att ta reda på vad den kristna tron handlar om. Detta inte så att vi, för att få nya människor med, på något sätt prutar på sanningen eller på vad vi är och vad vi gör som kristna, men så att vi är öppna för att välkomna nya människor in i det vi gör. Men detta på våra villkor, inte på deras.

7. Rod Dreher poängterar att "The Benedict Option" inte handlar om att dra sig undan och bort från samhället. Vi ska inte gå i kloster, utan vi ska fortsätta att verka i samhället alltid och överallt där det låter sig göras utan att kompromissa med vår tro. Han nämner som ett exempel på detta de tre vännerna Sadrak, Mesak och Abed-Nego. De, om några, var engagerade i det gudsfientliga samhället och i dess funktioner. Men, och detta är oerhört viktigt, utan att kompromissa med Guds vilja. Detta t.o.m. så att de var beredda att dö hellre än att överge den Gud de trodde på och hans vilja. Dreher menar att vi i den kristna undervisningen behöver inskärpa det riktiga i det sätt de handlade. De var engagerade i det samhälle där de levde, men samtidigt hade de klart och tydligt definierat en gräns som de inte var beredda att gå över. Om det så skulle kosta dem livet. Dreher menar att de tre vännernas exempel kan bli väldigt aktuellt i den tid av gudsfientlighet och barbari som vi är på väg in i när den kristna tron försvinner från vår kultur. Det här är synnerligen otrevligt att säga, men ändå något vi behöver lyfta fram och tala om så att ingen blir överraskad när de hamnar i en liknande situation.

8. Allt det här jag har skrivit om här låter ganska mörkt och dystert, det måste jag medge. Men, som Rod Dreher säger, har vi inte någon orsak att vara optimistiska när vi ser framåt. Inte optimistiska, men nog hoppfulla. För om vi vet något alls om framtiden så är det det att Jesus har segrat, och en dag kommer denna seger att manifesteras fullt ut när han kommer tillbaka. Vi har ingen orsak till optimism, men all orsak att vara hoppfulla. Och glada! För som sagt, Jesus har segrat! Och vi tillhör honom. Vem kan skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus? Om vi har förstått Evangeliet inser vi att vi får vara glada. Också mitt i alla motgångar och i allt motstånd vi kan tänkas få möta. Glädjen är den kristnes grundstämning. Alltid och överallt. Oberoende av omständigheterna. Detta är något vi också behöver inskärpa, både för vår egen del och för alla våra bröder och systrar.

Om "The Benedict Option" i finländska förhållanden, del 2

I den förra texten presenterade jag en kortfattad "samtidsanalys" för att orientera oss i dagens värld och vår situation som kristna i dagens situation. I det följande kommer jag att presentera några punkter om hur vi som kristna kan/ska verka i en situation som denna. Jag poängterar ännu en gång att denna textserie baserar sig på Rod Drehers bästsäljande bok "The Benedict Option". Överförd till finländska förhållanden med allt vad detta innebär, men dock. (Den första punkten finns, t.ex., inte alls i Drehers uppställning eftersom detta inte är ett problem på riktigt samma sätt i USA.)

1. Vi behöver säkerställa att vi har en andlig gemenskap där Guds ord förkunnas rent och klart och där sakramenten förvaltas i enlighet med Guds ord. Detta är prioritet nummer ett, och utan detta finns det ingen möjlighet att överleva som kristen i en kollapsande kultur. Detta behöver inte nödvändigtvis innebära en församling i den mening vi idag talar om en församling, och alldeles speciellt inte en kyrka i den meningen vi idag tänker på en kyrka, men denna gemenskap (som förstås gärna får vara en församling eller en kyrka) behöver ha en klar och tydlig läroformulering och en lika klar och tydlig avgränsning mot villoläran. Om så inte är fallet kommer den felaktiga läran förr eller senare att ta över också här. (Den gör det, alltid, och mönstret är alltid det samma: Först önskar den att få vara med i rummet, sedan vid ändan av bordet, efter en tid vill den börja bestämma, och till sist kastar den ut den rena läran.) Det här innebär att en församling i folkkyrkan svårligen kommer att kunna svara mot detta behov, inte ens fast det idag finns en hel del församlingar med goda präster och arbetare. Detta eftersom en sådan församling ändå på längre sikt är beroende av biskoparnas och kyrkoledningens goda vilja. Denna goda vilja kommer förr eller senare att ta slut - om den alls existerar. Detta syns framför allt i tillgången på bibeltrogna präster – när sådana inte längre prästvigs och de som finns förr eller senare kommer att gå i pension kommer villoläran oundvikligen att erövra också de församlingar vi idag ser som trygga och trovärdiga.

Att se till att det finns en sådan andlig gemenskap/församling är emellertid ingen lätt sak att åstadkomma. Jag har i detta nu inget svar på frågan hur detta kan och ska ske (alltså i den omfattning som skulle krävas i vår situation), men detta är som sagt prioritet nummer ett och något vi måste få en lösning på. Gärna så fort som möjligt.

2. Som kristna kommer vi inte i det långa loppet att kunna sända våra barn till allmänna/kommunala skolor. Idag går detta ännu bra på många håll, men med den tilltagande klappjakten på bibelrotade och sunda värderingar kommer situationen snabbt att förvärras. Kulturens stundande kollaps kommer snart att manifesteras och bli synlig i skolsystemet. Troende lärare kommer att tvingas välja mellan att kompromissa med vad de tror på eller att byta yrke. Könsnihilismen tar nämligen inga fångar. Den kräver total underkastelse och de som vägrar underkasta sig måste bort.

Här är vi i speciellt Finland i en mycket sämre situation än vad de kristna i t.ex. USA. Där har det redan länge funnits ett system med kristna skolor, och i våra nordiska grannländer är situationen också något bättre än här. Här kommer vi att tvingas starta mer eller mindre från noll när vi tvingas börja sörja själva för våra barns grundläggande utbildning. Detta kommer att vara en enorm utmaning, och därför borde vi utan dröjsmål åtminstone börja fundera på vilka alternativ vi har.

Fortsättning följer ...

Om "The Benedict Option" i finländska förhållanden, del 1

Jag har funderat en del kring vår situation i dagens värld. En kristen människa som försöker följa Guds ord och som bekänner sig till och kämpar för den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga (Jud. 1:3) har det ganska trångt i det andliga klimat som råder idag. Och värre blir det hela tiden. I det följande bjuder jag på en kortfattad samtidsanalys och sedan på några tankar kring vad som kunde/borde göras i denna situation. Som bakgrund för detta resonemang har jag Rod Drehers tankar i boken "The Benedict Option". (Det han skriver i boken är inte alldeles lätt att överföra till europeiska förhållanden, men det innebär samtidigt att jag kan tillåta mig att ta mig lite friheter när det gäller tillämpningarna.) Först alltså samtidsanalysen:

1. Vi lever idag i en kultur som är på god väg mot någon form av krasch. Detta kan ske snabbt eller så dröjer det en tid innan det sker, men det kommer oundvikligen att ske om vi fortsätter på den väg vi gett oss in på. Det går nämligen inte att förkasta och gå emot Guds goda ordningar utan att det får allvarliga följder. Ett samhälle som överger den kristna tron och som inte värdesätter det kristna arvet kommer att hemfalla åt barbari i olika former. Det här ser vi idag kanske speciellt när det gäller aborter. Vi drar oss inte för att mörda de som är allra mest skyddslösa av oss. Speciellt allvarligt blir detta när vi vänder oss mot både Guds vilja så som den är uttryckt i hans ord och så som den framstår i naturen och i naturens ordningar. Vi människor går helt enkelt sönder när vi gör så. Illamående bland speciellt barn och ungdomar som det leder till när könsidentiteten ska ifrågasättas och alla förväntas "ta reda på vilket kön man är" är i sig en sak som kan vara kulturvältande.

2. Udden i kritiken mot sådana som vågar stå upp emot och utmana könsnihilismen och upproret mot Guds goda ordningar på andra områden riktas framför allt mot konservativt kristna människor och institutioner. Dreher menar att klassiskt kristna (som håller fast vid att äktenskapet exklusivt gäller en man och en kvinna, som offentligt vågar ifrågasätta den moraliska revolutionen, som är emot eutanasi och som vågar tala mot aborter) inom en snar framtid kommer att betraktas på samma sätt som vi idag ser på vit makt-anhängare. När så sker kommer det givetvis att få allvarliga följder. Här ser vi också - redan idag - allt som oftast en halsbrytande vändning och kletande av skuld: Det illamående som har orsakats av att kulturen har vänt sig mot Guds goda ordningar skylls, inte på den verkliga orsaken, utan på sådana som vågar berätta vad illamåendet beror på. Alltså vanligen bibeltroende kristna. Detta är ett klassiskt exempel på att skjuta budbäraren.

3. Speciellt de lutherska folkkyrkorna (men också en del av frikyrkorna) har förkastat Guds ord och valt att i stället följa tidsandan för att vinna acceptans bland de breda folklagren. Detta har inneburit att sådana medlemmar som fortfarande vill hålla sig till Guds ord blir utpressade i marginalen och inte längre kan få t.ex. prästvigning och inte heller har möjlighet att söka högre tjänster inom kyrkan. En kyrka som beter sig på detta sätt kommer inte att överleva i längden, och den förtjänar inte heller att göra det.

Denna samtidsanalys är givetvis oerhört kortfattad, och den kunde säkert med fördel utvidgas. Jag nöjer mig emellertid i det här skedet med detta. Frågan blir då: Hur ska vi som kristna verka i en situation som denna? Hur bevarar vi den tro som en gång för alla anförtrotts åt de heliga? Hur för vi den vidare och hur sprider vi den i en kultur som håller på att begå självmord genom att vända sig mot Gud, mot hans vilja och hans goda ordningar?

Fortsättning följer ...

Tacksamhet

Varje år är det samma sak som kommer för mig när jag tänker på upplevelserna från Kyrkhelgen, nämligen tacksamhet. Tacksamhet för att det finns sådana som ställer upp och sätter ryggen under ett dylikt mastodontevenemang. Tacksamhet till Karleby svenska församling för att de öppnar sina dörrar för oss som vill samlas kring Guds ord och för att dryfta aktuella fenomen i Guds ords ljus. Tacksamhet för många goda vänner som vi får träffa och samtala med. Tacksamhet för den goda förkunnelsen och undervisningen som Kyrkhelgen är mättad med. Och framför allt tacksamhet till Herren för de välsignelser Han ger oss genom den här samlingen ännu i denna sena tid.

Vi som, så att säga, får komma till "dukat bord" inser inte vilket enormt arbete det innebär att arrangera ett evenemang som detta. På alla plan, men inte minst på kökssidan. (Det här är, bortsett från LFF:s sommarsamlingar, den största kyrkliga samlingen i Borgå stift.) Jag pratade lite med en broder (som inte är Karlebybo) som hjälpte till i köket för n:te året i rad, och hans inställning är, tycker jag, berömvärd: "Jag ställer upp så länge de ringer och frågar!" Det är en sådan beredvillighet som gör att ett evenemang som detta överhuvudtaget går att ordna.

Ofta, speciellt när jag rör mig här på bloggen men också annars, får åtminstone jag intrycket att vi är så få kvar. Så få som vill försöka hålla oss till Guds ord. Men när vi får samlas på detta sätt inser vi att det inte stämmer. Vi är inte alls få! Vi är många! Det här är en enorm källa till tacksamhet och det ger även stor frimodighet. Speciellt för oss som har blivit mer eller mindre "tilltufsade" i media. Det är som en vapenbroder konstaterade: "Här får vi vara bland vänner!" Jag hade strax innan han sade detta hunnit tänka precis samma sak: När vi rör oss i vimlet på Kyrkhelgen behöver vi inte snegla oss över axeln och undra över varifrån nästa slag ska komma. Det är oerhört gott att få vara bland vänner på detta sätt! Så oerhört tacksamt.

Ett Guds under!

Det är kyrkhelg den här helgen. I Karleby. Den tolfte i ordningen. Vi som var där fick vara med på ett härligt öppningsmöte i går kväll där det bjöds på god undervisning och skön sång. Guds heliga och rena ord i många former. Det var en sann glädje att få vara med! Det finns mycket man kunde säga om det som sades och sjöngs, men det var speciellt en sak som talade till mig. Historiker som jag är. :)

Hans Weichbrodt berättade en anekdot, en legend som han kallade det, i samband med sin predikan. Denna legend lydde ungefär så här: När Jesus kom upp till himlen efter sin himmelsfärd blev det stort jubel i himlen. Miljarder änglar jublade och sjöng när de tog emot Jesus. Men mitt i all denna himmelska glädje var det en ängel som inte kunde låta bli att fundera på en sak. Han viftade med handen och påkallade Jesu uppmärksamhet och Jesus såg honom och undrade om han hade något han ville fråga om. Ängeln tog mod till sig och ställde sin fråga: "Jesus, nu när du är här – och jag är förstås lika glad åt det som alla andra här – men när du är här, vad händer då på jorden? Hur ska de klara sig där? Vad är din plan där nere?" Alla insåg att det här var en mycket bra fråga, så det blev helt tyst i himlen medan alla väntade på att få höra Jesu svar.

Jesus böjde sig ner och förde lite moln till sidan med sina händer så att det blev ett hål i molntäcket och så det gick att titta ner på jorden. Där nere stod fortfarande lärjungarna kvar på Oljeberget och tittade upp mot himlen. Där var Petrus som hade förnekat Jesus, Tomas som inte kunde tro med mindre än att han fick se spikhålen och sticka handen i Jesu sidosår. Där var Filippos som tyckte att det var nog för dem om de fick se Fadern utan att förstå att han hade varit hos dem hela tiden i Jesus. Och så vidare. Elva män som inte precis hade utmärkt sig under de år de varit tillsammans med Jesus. Jesus log med hela ansiktet och pekade på de elva som stod där nere och sade: "De där. De är min plan!" Ängeln såg bekymrad ut och kunde inte låta bli att tvekande ställa en fråga till: "Och vad är plan B?"

Så långt Hans Weichbrodt. Jag har ofta tänkt på det här, speciellt sedan jag hörde Gunnar af Hällström (på Kyrkhelgen för några år sedan) tala om lite samma sak och säga att "Det att kyrkan finns på jorden är det största undret av alla!" Och så är det faktiskt. Att det av dessa elva män, före detta fiskare största delen av dem, blev en världsomspännande kyrka som räknar miljarder troende, det är kanske det största undret av alla! Om vi talar gudsbevis, så här har vi det största och kraftigaste av dem alla: Att det överhuvudtaget uppstod en kristen kyrka på jorden och att den finns kvar efter snart 2000 år. Detta trots allt motstånd, trots alla förföljelser, trots otron som gör allt den kan för att motarbeta Evangeliet. Trots vår synd, trots våra hårda hjärtan och trots Själafienden som, i maskopi med vår synd och vårt onda hjärta, gör allt han kan för att bedra oss människor och tysta ner Evangeliet. Att det trots allt detta finns en kristen kyrka på jorden är ett Guds under och ett gudsbevis utan dess like.   

En miljon!

Idag passerar räkneverket här på min blogg en miljon. En miljon besök enskilda besök sedan september 2011. 1236 inlägg och flera kommentarer än blogger förmår hålla koll på. (Blogger håller bara de 1000 senaste kommentarerna i minnet, och när jag går tillbaka 1000 kommentarer i statistiken kommer jag inte längre tillbaka än till maj 2019!) Totalt torde det röra sig om ungefär 15 000 kommentarer sedan Thomas Björkman skrev den första kommentaren här för exakt på dagen (!) åtta år sedan. Tack till alla som varit med i diskussionen!

När jag läser den första texten inser jag att det blivit mera försök till samtidsanalys än jag först hade planerat. Men eftersom jag skriver om sådant som ligger "nära mitt hjärta" blir det texter om sådant som jag funderar på och som har aktualiserats på olika håll i samhället. Jag har många gånger konstaterat att den här bloggen är något av en "säkerhetsventil" för mig - när jag reagerar på något jag ser, hör eller läser får jag avreagera mig här. Jag REagerar, som jag så ofta har poängterat. Jag misstänker att det skulle ha blivit många, många fler insändare ifall jag inte skulle ha haft den här bloggen. På så vis har jag kunnat bespara sådana som inte aktivt söker upp vad jag skriver från mina reaktioner. Och säkert gott så.

 Skrivandet är något som jag inte tror att jag skulle kunna sluta med. Topelius sade att han skrev ett ord om dagen. Tack vare den nya tekniken som möjliggör en mycket snabbare skrivprocess blir det för mig (åtminstone) en text om dagen. Inte alla här på bloggen, men ändå. Under de här åtta åren har det också blivit ett par, tre, böcker, och om jag får ha hälsan och inspirationen i behåll så blir det säkert flera.

Så kan jag inte låta bli att skriva några ord om yttrandefriheten. Det har hänt mycket på det området på bara åtta år. Om det går lika fort under de kommande åtta åren är det ingen självklarhet att en blogg som denna får vara kvar. Åtminstone inte på en plattform som blogger. Jag skrev i insändaren i ÖT/Vbl den 16/8 att vi idag lever i en värld där sanning, förnuft och fakta inte längre är det som leder och styr samhällsutvecklingen. Att det idag i stället är lögnen som regerar. Så är det, tyvärr, väldigt långt. I en sådan situation är det viktigt att det finns sociala medier, som t.ex. bloggar, där sanningen kan få rum i samhällsdebatten och där censuren inte kommer åt den med sina långa fingrar. Jag försöker hålla fram sanningen, så gott jag förmår och så långt jag har förstått den. Med detta givetvis inte sagt att jag alltid vet vad som är sant och rätt, men jag jobbar på det.

Så ännu några få ord om räkneverket. Jag vet inte vad som händer när det passerar miljonen. (När jag publicerar denna text står det på 999 867.) Kommer det en siffra till? Börjar det om från 0? Blir det sex kryss i stället för siffror? Jag har försökt leta reda på ett räkneverk som har sju siffror, men jag har inte hittat något sådant. Så jag får hålla till godo med det jag har valt. Det lär väl ska visa sig vad som sker. Min gissning är att räkneverket börjar om från 0. En ny början i så fall, alltså. Nå, det är kanske inte så viktigt, sist och slutligen. Intressant nog, men inte så viktigt. Hur som helst börjar vi idag på den andra miljonen. Vem skulle ha trott det när KP-bloggen lades ner, att en fristående, värdekonservativ blogg som försöker stå på kristen grund och dessutom i lilla Svenskfinland kan nå sådana besökssiffror? Jag gjorde det åtminstone inte.

Så till sist lite reklam. Sådan är faktiskt tillåten här på bloggen – reklam för afrikanska häxdoktorer undantagen. Idag, mellan kl 14 och 18, kommer vi att finnas på SLEF-Medias bokcafé på Stationsgatan 1 i Jakobstad. Kom gärna in och ta dig en titt på de många goda böckerna SLEF-Media har till försäljning, ta dig en kaffekopp eller kom in för att byta några ord!

Bedrövligt

Det är tydligen ingen hejd på Sofie Staras behov att både provocera och att göra reklam för sin vurm för det radikala och extrema. I sin senaste ledare (ÖT 10/9) om "Det röda köttet är ett rött skynke" avslöjar hon sig igen. Hon inleder inställsamt med att konstatera att "det måste gå att mötas", men ju längre ledaren lider (och läsaren med den) blir det allt mera uppenbart att det hon är ute efter inte är någon form av kompromiss eller möte. Längs med ledaren kastar hon fram en massa påståenden som är, just det, lösa påståenden. I början av ledaren konstaterar hon helt riktigt att "det råder delade åsikter om nyttan med att ära rött kött", men efter några stycken har hon tydligen glömt vad hon skrev när hon påstår att "Människor behöver inte rött kött, men rött kött behöver människor." I slutet av samma stycke där detta häpnadsväckande påstående ingår hävdar hon att "Det produceras och äts för mycket kött".

Men det blir värre, mycket värre. Värst blir det när hon hävdar att "en sak är säker: De barn som nu växer upp kommer att konkret hinna uppleva vad den pågående och omvälvande klimatförändringen innebär. Den kommer inte att gå över. Den kommer inte att visa sig överdriven. Den kommer inte visa sig bero på en hysterisk konspiration av något slag." Om det här inte skulle vara så oerhört allvarligt ämne skulle jag skratta åt Staras påståenden. Men när jag inser att det faktiskt finns människor som tror på detta och som tar till sig detta som en sanning fastnar skrattet i halsen.

Vår jord har upplevt många klimatförändringar genom historien. Vissa mycket dramatiska, andra mera stillsamma. De har alla "gått över". Skillnaden, enligt klimathysterikerna, är att den här gången är det människans aktivitet som ligger bakom förändringarna. Detta är emellertid inte alls bevisat utan endast ett antagande. "Den kommer inte att visa sig överdriven." Al Gore hävdade för tolv år sedan att det om tio år kommer att vara för sent att göra något åt klimatkrisen. Överdrivet? Javisst. Klimatgreta hävdade för en tid sedan att vi har ett år på oss att göra något. Överdrivet? Med allra största sannolikhet. Mycket av det som hävdas idag i klimatalarmismens namn ÄR överdrivet. Så även där har Stara fel. Vad gäller konspirationen så får vi väl vänta några år på facit, men "climategate" visade nog att det finns åtminstone konspiratoriska drag i dagens försök att vispa upp en klimathysteri.

Det ska bli intressant att se vad Stara kommer med härnäst. Förtroendet är hur som helst förbrukat efter dylika texter. Med henne som ledarskribent håller ÖT/Vbl definitivt på att ta steget ut ur garderoben och framstå som närmast en skämttidning.

Staras korståg fortsätter

Sofie Stara fortsätter sitt skoningslösa korståg motkonservativa värderingar i dagens ÖT. Jag ids inte kommentera det hon skriver desto mera – det mesta faller på eget grepp. Bland annat det som tycks vara hennes huvudärende denna gång, alltså pengaströmmen till de konservativa lobbarna i Bryssel. Det hon inte säger (men som skiner igenom i hennes text) är att den motsatta sidan (t.ex. olika hbt-rörelser) har haft sina lobbare på plats mycket längre och att de satsar minst lika mycket pengar på sitt lobbande. Men det är tydligen inget problem enligt Stara.

Det jag däremot starkt reagerar på är orden hon avslutar sin ledare med: "Alla dessa ansträngningar och miljoner för att normalisera hätskhet". Märk väl vad Stara här säger: Konservativa, välbeprövade, samhällsbärande och sunda normer är "hätskhet"! Hur fruktansvärt förvriden kan en människas föreställningsvärld vara? Jag blir närmast chockad av att läsa dylika utdunstningar. Finns det ingen på ÖT:s redaktion som kunde tänka sig att ta ett litet vänligt samtal med denna människa? Helt tydligt förstår hon inte vad hon håller på med, och när så är fallet borde någon som hon har förtroende för berätta det för henne.

Ja, och igen visar hon att hon inte klarat av att ta in det faktum att dessa konservativa och samhällsbärande normer INTE nödvändigtvis behöver basera sig på en religiös övertygelse, något hon igen basunerar ut. (Underförstått: Dessa normer är både irrationella och passé.) Det Stara inte vill se och godkänna är att dessa normer kan lika väl basera sig på vetenskapliga fakta och ett sunt tänkande. Men det är lättare att skjuta ner saker som man inte gillar om man får ge sig på en nidbild i stället för att ta sig an det som finns i verkligheten.

Klimatpredikan

Svenska Yle fortsätter att klimatpredika och sprida klimatångest. För några dagar sedan publicerades en intervju med president Sauli Niinistö där han gick ut med budskapet att det är bråttom med klimatåtgärderna. Idag har Marcus Rosenlund en klimatpredikan som har genererat en massa kommentarer. Speciellt i kommentarfältet visar Rosenlund hur oerhört rabiat klimatpredikant han är. Själva artikeln slutar med en broliknelse i vilken han menar sig visa att klimatskeptikerna agerar som om den så kallade försiktighetsprincipen aldrig hade existerat. Hans liknelse fallerar emellertid på (åtminstone) en väsentlig punkt. (Liksom hela argumentationen i artikeln.) När det sägs att 97% av klimatforskarna är av den åsikten att klimatförändringen är antropocen (orsakad av oss människor) baserar detta sig på det som Rosenlund konstaterar: "I dagens läge kan man ju som sagt inte ens skylla på att konsensus skulle saknas då det kommer till den globala uppvärmningen och dess orsaker. Oavsett vilken metastudie du väljer att hänvisa till så är de klimatskeptiska referentgranskade vetenskapliga artiklarna i en försvinnande liten minoritet".

Problemet här är att det vetenskapliga samfundet långt fungerar som ett bäste broder-nätverk. Speciellt när det gäller vetenskapsgrenar som är mera av filosofisk-ideologisk natur. De som granskar artiklarna har en viss ståndpunkt a priori, och detta kommer att återspeglas i vilka artiklar som blir godkända och vilka som inte blir det. Ja, i själva verket har det gått så att de flesta forskare som inte står bakom "konsensuslinjen" inte ens ids försöka få sina artiklar genom referensgranskningen. Detta gäller framför allt i frågor som rör sexualitet och kön, men också i frågor som rör klimatet. Det vi ser här är inget mindre än ett cirkelresonemang satt i funktion: Du har fel, alltså har du fel. Dessutom, och detta har vi varit inne på tidigare här på bloggen, måste också en forskare äta. Om du inte spelar med och ansluter dig till konsensus får du inga stipendier eftersom de som beviljar dessa forskningsanslag står för gällande konsensus. Därför blir procenten vad den är.

Dessutom struntar också Rosenlund, behändigt nog, i alla de fakta som talar mot antropocen klimatförändring. Som t.ex. det faktum att slutet på den förindustriella tiden sammanfaller med slutet av den så kallade "lilla istiden". När man gör det blir siffrorna över temperaturerna nog så skrämmande.

Jag skrev en kommentar under artikeln om President Niinistös klimatbrådska som jag klistrar in här också eftersom jag menar att detta med försiktighetsprincipen också måste gälla omvänt. Alltså så att vi är försiktiga med att vidta klimatåtgärder innan vi noggrant har utvärderat vilka följder dessa får. Kommentaren lyder som följande: "Om det är bråttom eller inte med "klimatåtgärderna" kan säkert diskuteras, men så bråttom är det inte att vi inte hinner göra ordentliga konsekvensutredningar innan vi gör några drastiska beslut. Konsekvenserna för livsmedelsförsörjningen, landsbygden i allmänhet, transporter (både varor och människor), elförsörjningen mm bör utredas noggrant innan stora beslut som berör hela samhället tas. Annars kan det gå som för Greta Thunberg och hennes flygvägran - i stället för två flygresor (om hon och hennes pappa skulle ha flugit över till USA) blev det nu minst sex flygresor när manskapet på båten ska flygas fram och tillbaka över Atlanten. I hennes fall har det kanske inte så stor betydelse att utfallet av hennes flygbojkott blev helt annorlunda än planerat, men om vi som samhälle gör liknande misstag kan det i slutändan stå oss oerhört dyrt."

Försiktighetsprincipen är bra, men den behöver alltså få gälla på alla områden i denna komplexa fråga. Dessutom behöver vi förstå att procenten är 97 av en orsak. Och denna orsak är INTE att 97% av alla forskare skulle vara av den åsikten att klimatförändringen är antropocen.