Listor över dissidenter?

Låt mig inleda med att säga att jag inte är någon vaccinmotståndare. Jag tackar Gud för läkarvetenskapen och dess förmåga att kämpa mot smittsamma sjukdomar. Jag har, som tillhörande en riskgrupp, tagit säsonginfluensavaccinet varje år de senaste nästan tio åren, och jag hade planerat att göra det samma i år, men när jag skulle ringa och boka tid fick jag höra att vaccinet var slut. (Jag hoppas det kommer flera doser i januari...) Så jag är alltså ingen vaccinmotståndare. (Förutom kanske när det gäller HPV-vaccinet då.) Tvärtom, faktiskt.

Igår nåddes vi av den fruktansvärda nyheten att Spanien tänker göra upp listor på sådana människor som inte tar corona-vaccinet. Även om jag hoppas att så många som möjligt skulle ta detta vaccin blev jag fullständigt förskräckt när jag hörde om detta. Har spanjorerna inte lärt sig något alls av sin historia? Är de inte medvetna om att en dylik lista torde bryta mot flera internationella konventioner om mänskliga rättigheter? Det är likaså oerhört skrämmande att en majoritet av de som kommenterar på de olika nyhetssajterna tycks mena att detta är en mycket god idé. På t.ex. Iltalehti var det flera som menade att Finland bör gå in för samma praxis. 

Statligt framställda listor på dissidenter är ALLTID en dålig idé. Därför är detta något som det har funnits en klar och tydlig konsensus mot. Men nu ska Spanien alltså öppna denna Pandoras box. När så sker finns det en stor risk att vi ger oss in på ett "slippery slope". Vad ska vi göra listor på näst? Sådana som har burit en Maga-mössa? Sådana som inte accepterar evolutionsteorin? Sådana som vägrar gå i ett Pridetåg? Uppenbarligen finns det sådana som menar att dylika listor skulle vara en bra idé.   

Men listor över dissidenter är ALLTID en dålig idé. ALLTID. Även när det handlar om en så bra sak som coronavaccin. 

Varför denna ovilja att se?

Morgondagens (!) ledare i ÖT behandlar en väldigt aktuell och uppenbarligen mycket känslig fråga, nämligen ungas illamående. Sofie Stara lyfter förtjänstfullt fram hur illa många unga mår idag och de ibland tragiska följder detta får. Men hon vågar, alternativt vill, inte komma in på problemets kärna utan stannar vid att endast nosa lite försiktigt på det när hon nämner hur mycket sämre "omhändertagna" barn mår jämfört med barn i "vanliga hem". 

Varför ska det vara så svårt att ta tag i problemets orsak? Alla vet att det handlar om trasiga familjer och faderslösheten. Men det får uppenbarligen inte sägas. Eller handlar det kanske ändå om en ovilja att se vad det handlar om? I detta normkritikens tidevarv får det helt enkelt inte vara så att mamma-pappa-barn-normen är det bästa för alla inblandade. Och när det inte får vara så vill man inte heller se att det blir så stora problem där normen bryts eller frångås. 

Problemet är bara det att ifall vi verkligen vill lösa detta problem så måste vi först se vari problemet består. Som alltid när man ska lösa ett problem. Om vi vägrar se vad problemet beror på kommer vi nämligen aldrig att komma längre än till, som Sofie Stara gör, klaga över det och ropa efter lösningar - lösningar som vi aldrig kommer att hitta eftersom vi inte vill att roten till problemet ska vara vad det är. 

Det är en sorglig tid vi lever i. På många olika sätt.

Om det politiskt korrekta och om cancel-kulturen

Det finns i dagens pk-samhälle vissa saker man inte får säga. Även om de är sanna och möjliga att bevisa. Om man ändå, avsiktligt eller i misstag, skulle råka säga något sådant osägbart får man räkna med påföljder. I vissa fall kan det räcka med att, som det brukar heta, "pudla", men i andra fall kan det bli fråga om att bli "cancelled" eller t.o.m. polisanmäld och åtalad. Som i Päivi Räsänens fall. 

År 2020 kommer att gå till historien för att vara "Coronaåret". Nyheterna har nästan uteslutande handlat om pandemin, och snart sagt alla vinklar av Coronaeländet har lyfts fram - och det gång på gång. Men vissa saker får som sagt inte sägas. Alla vet att Sverige har drabbats mångfalt värre än t.ex. Finland och Norge, både när det gäller smittspridningen och när det gäller antalet dödsfall. Orsakerna till detta är säkert många och ingen kan göra anspråk på att veta allt om varför så har skett. Men ett obestridligt faktum är att det är utlandsfödda, speciellt sådana som är födda i den s.k. tredje världen, som har drabbats hårdast av pandemin. Detta gäller såväl i Sverige som i Finland och Norge. Nu har t.o.m. Expressen vaknat till insikt om att nästan hälften av de som intensivvårdats i Sverige har utländsk bakgrund och att 22% av de avlidna tillhör denna grupp. Detta trots att det främst är 70+-åringar som avlider och andelen utlandsfödda i denna befolkningsgrupp är väldigt liten. 

Statsepidemolog Anders Tegnell har insett detta, och han konstaterade att det är utlandsfödda som har drivit upp dödstalen i Sverige. Vilket alltså är både sant och inte alls svårt att belägga. Men i pk-Sverige FÅR man inte säga något sådant - det är nämligen rasistiskt - och Tegnell tvingades ta tillbaka sitt uttalande. Samt be om ursäkt. Lyckligtvis hade han så mycket pluspoäng innestående ("All makt till Tegnell, vår befriare!") att han undgick att bli "cancelled", men en person med mindre välbehag hos folket skulle med största sannolikhet har fått packa ihop och gå ut i marginalen. Notera nu mycket nog att det att man konstaterar faktum här INTE innebär att man samtidigt på något sätt beskyller de utlandsfödda för smittspridning eller något liknande. Orsakerna torde väl närmast vara trångboddhet och misslyckad integration.

Det finns inget "sanningsministerium" i Sverige (eller någon annastans heller för den delen) idag, men media och de sociala medierna fungerar långt som ett sådant. Det politiskt inkorrekta, även om det råkar vara sant, ska rensas ut. Yttrandefriheten beskäras. Åsiktsfriheten likaså. Bara det som just nu anses vara politiskt korrekt får höras och synas. Statyer ska rivas ner eftersom de står för det gamla och unkna. Det som inte är politiskt korrekt, och de som vågar säga något som inte är politiskt korrekt, ska tystas ner och föras tillbaka till det acceptabla. Eller bli "cancelled". Eller något ännu värre.

Det är oerhört farliga tider vi lever i. Hur blev det så här? Vad kommer att hända näst, och hur kommer detta att bli värre - för det kommer det sannolikt att bli. Den gamla sanningen att "först brinner böckerna, sedan människorna" kan komma att, igen, visa sig vara riktig. Och så den viktigaste frågan: Vad kan vi göra för att förhindra att det blir värre och, om möjligt, vända utvecklingen? En viktig sak är att vi som ännu inte har drabbats av detta pk-virus fortsätter att våga hålla fram sanningen i alla väder, även om och när den inte är önskvärd. Om alla tystnar och fogar sig i pk-diktaturen kommer den nämligen att segra. Och lögnen med den.

Immanuel!

Många människor av idag, som antingen inte vill veta sanningen eller som har lurats att tro lögnen, menar att det inte är någon större skillnad på världens religioner. De menar att de alla i princip säger samma sak och de är alla lika falska. Eller alternativt, om man vill vara så där lagom religiös: De leder alla till samma mål.

Inget kunde dock vara mera felaktigt. Av världens ca 4000 religioner handlar alla utom en om vad vi människor måste göra för att blidka de avogt inställda gudarna, eller guden, om det är fråga om en monoteistisk religion. Grundinställningen är att gud/gudarna är på motsatt sida jämfört med oss människor. Att de är avogt, eller t.o.m. fientligt, inställda till oss människor och att vi därför med gåvor eller olika former av offer behöver få dem mera positivt inställda till oss människor.

Men det finns ett lysande undantag. När Jesaja, ca. 700 f.Kr., profeterar om Guds kommande Messias och säger att denne ska födas av en jungfru, ger han också honom det härligaste namn som kan tänkas: Immanuel. Detta namn översätts vanligen till svenska med orden "Gud med oss", men det kan också översättas med orden "Gud på vår sida". Eller, mera personligt, "Gud på din sida". Det är detta som gör att kristendomen är så olik alla andra världens religioner. Här är budskapet att Gud inte är vår fiende. Han är vår vän. Han är på vår sida. Han är på DIN sida.

Julens budskap är i all korthet detta: Gud blev människa i Jesus Kristus för att frälsa mänskligheten. Det som vi, bundna i synden som vi är, inte klarar av att göra själva, det gör han för vår räkning. Gud avslöjar sig, i julens händelser, som den älskande Fadern. Som den Gud som är på vår sida. Som är på din sida. Jesus, Immanuel, är den stora skillnaden. I honom ser vi Gud som den Gud som vill ha med oss att göra. Inte som vår domare och vår fiende, utan som vår vän och vår kärleksfulle Far.

Immanuel. Gud på vår sida. Gud på DIN sida.

Med dessa ord får jag önska just DIG en välsignad julhelg!

 

 

Till sist ännu en julhälsning från Evangelicum/Purple Hulls i samma "tonart". 

Mellan varven med damsugaren...

Jag tar en liten paus i julstädandet och passar på att återkomma till det Marcus Rosenlund skrev om Bibeln. ""Irenæus av Lyon (c. 130–202), en fransk biskop och martyr, var för övrigt den som först valde ut Matteus, Markus, Lukas och Johannes evangelier som tillförlitliga. De ingick sedan i Bibeln från år 397."

Det är givetvis som den anonyme kommentatorn skriver under den förra texten - för de som vill söka sådant som drar ner Bibelns trovärdighet ("smutskastning och skandal") finns det hur mycket som helst att gräva i. Men det gemensamma för detta är att det bottnar, inte i verkligheten, utan i lögnen. Den som bryr sig i sanningen kan notera att Justinus Martyren (Ca. 100-165) talade om "de fyra memoarerna" som cirkulerade tillsammans bland de kristna församlingarna. Här är det väl närmast självklart att det var Matteus, Markus, Lukas och Johannes han talade om. Sanningen är nämligen den att det inte var någon som "valde ut" vilka böcker som skulle ingå i Kanon, utan den kristna kyrkan kände igen de böcker som gav en riktig bild av den kristna tron och av Jesu liv och verk och erkände dessa som vad de var. 

Det Rosenlund (och framför allt hans källa) misstar sig på är att de förväxlar de som talat om att det finns en kanon med att dessa skulle ha valt ut vilka böcker som ingick i kanon. Därav årtalet 397 (som för övrigt är för sent också när det gäller noterandet av kanon eftersom Athanasius, som var den förste att använda ordet "kanon", dog redan 373. Vän av sanning kan också notera att det första kända exemplet på en lista (eller egentligen en introduktion) över bibelböcker är "Kanon Muratori", ett textfragment från (troligen) andra delen av 100-talet där de flesta av NT:s böcker nämns. Alltså LÅNGT före år 397.  

Vad gäller evangeliernas tillförlitlighet kan man ännu hänvisa till Papias (ca. 60-130) som talar om författarna till tre av evangelierna och slår fast att de är skrivna av dem som de vanligen tillskrivs. Papias var för övrigt lärjunge till aposteln Johannes och därför en synnerligen tidig källa.  

Efter detta går jag återgå till julförberedelserna! 

Varje år...

Det skulle aldrig klicka. Varje år strax före jul ska varje nyhetspublikation som anses vara värd namnet ha åtminstone en artikel som på något sätt ifrågasätter Jesus, julen eller bådadera. På Svenska Yle orkade de i år tydligen ändå inte fabricera någon ny artikel utan återanvände Marcus Rosenlunds fruktansvärda opus från år 2017. I artikeln "Grattis på födelsedagen solen och Jesus" blandar Rosenlund friskt sanningar med rena lögner och spetsar det med gamla missuppfattningar och vantro för att skapa en cocktail som är full av gift som riskerar att ta död på tron på julens barn - om man alltså tar till sig det som skrivs. 

Nå, nu finns det förstås flera sätt att bemöta detta elände. När det begav sig 2017 skrev jag ett par kommentarer i vilka jag bemötte de värsta grodorna i artikeln, men dessa blev förstås inte publicerade, så den vägen är tyvärr stängd. Men här kommer inte Svenska Yles censurnissar åt det jag skriver och kan därför inte försvara Rosenlunds lögner. T.ex. kan jag länka till en mycket rolig video på Youtube där Hans Fiene på Lutheran Satire bemöter vissa av de påståenden som Rosenlund kommer med. Eller så kan jag länka till en artikelsamling som lyfter fram, och avvisar, de religionsfenomenologiska fantasierna som går ut på att den kristna tron har lånat i princip allt från äldre religioner. 

Eller så kan jag, för de som inte själva vill gå igenom allt på den ovan nämnda webbplatsen, gå till mina egna arkiv och klippa och klistra in en text i vilken jag lyfter fram framför allt uppgifterna om Sol Invictus-festen. Håll till godo!

Vad gäller Sol Invictus (Den oövervinnerliga solen) och Saturnalia-festerna är det faktiskt så att det var de hedniska romerska kejsarna som ville få bukt med det kristna julfirandet genom att flytta dessa hedniska fester till den 25.12 då de kristna firade Jesu födelse. Uppgifterna om att det skulle vara tvärt om, alltså att det var de kristna som genom att flytta julfirandet till den 25.12 ville få bukt med det hedniska firandet, härstammar från 1100-talet. Det här blev en populär syn på saken på 1800-talet, och denna "vetenskapliga myt" lever kvar ännu idag. Och presenteras vanligen i en storslagen artikel före julen som "bevis" för att den kristna julen är en "copycat". (Som t.ex. här: https://svenska.yle.fi/artikel/2017/12/21/grattis-pa-fodelsedagen-solen-och-jesus-vintersolstandet-och-julens-hedniska) Och gillas av många som vill så innerligt att den kristna julen och Jesus ska vara bara sagor. Men det finns inga historiska källor som talar för att det verkligen var så det gick till. Den första uppgiften om att Sol Invictus skulle firas den 25.12 finns från år 274 e. Kr. när kejsaren Aurelius försökte flytta festen till datumet för de kristnas julfirande. I början av 400-talet tycks det redan som om firandet av den här festen skulle ha dött ut. Trots att den siste icke-kristna kejsaren Julianus Apostata (331-363) försökt öka festens popularitet genom att hävda att den hade 1000-åriga rötter. Detta har ändå inte kunnat beläggas på något sätt och var troligtvis bara ett försök att ge legitimitet åt denna fest. Så teorin att den kristna kyrkan valde att fira Jesu födelse den 25 december för att man annars inte hade fått bukt med denna omåttligt populära fest till solens ära håller helt enkelt inte. Visserligen dyrkades solguden i Rom redan under den romerska republikens dagar, före kejsar Augustus tid, men Sol Invictus firades på den tiden inte den 25 december. Solkulten hade sina högtidsdagar i augusti ( två stycken ) och den 11 december. Det kristna julfirandet den 25.12 finns dokumenterat redan hos Hippolytus som år 202 slog fast att Jesus föddes den 25.12. Vad sedan gäller Saturnalia firades den aldrig den 25.12 (vanligen 17-23.12) och hade inget med födelsen av någon gud att göra.   

 Så långt min gamla text i ämnet. Sedan kan jag inte låta bli att lyfta fram Rosenlunds fullständigt skrattretande påstående om de fyra evangelierna. "Irenæus av Lyon (c. 130–202), en fransk biskop och martyr, var för övrigt den som först valde ut Matteus, Markus, Lukas och Johannes evangelier som tillförlitliga. De ingick sedan i Bibeln från år 397."

 Man skulle kunna vänta sig mera insikter av en vetenskapsreporter, men uppenbarligen är de egna önskningarna om att Bibeln ska vara otillförlitlig så starka att de grumlar alla form av vetenskaplig klarsyn. Det är beklagligt när det blir så.  

Acceptera läget

Jag tänkte först använda rubriken "Gilla läget", men "Acceptera läget" är bättre. Presidentvalet i USA är avgjort, och alla vi som insett att det skulle ha varit mycket, mycket bättre med Donald Trump i Vita huset de fyra kommande åren än Biden/Harris behöver förstås inte gilla läget, men det är tyvärr dags att acceptera läget. 

Tyvärr tycks detta vara väldigt svårt för många Trumpanhägare, och även för många evangelikala kristna i USA. Senaste helt ordnades t.ex. en (judeo)allkristen "Jericho March" i Washington med evangelikala och katolska talare, och även med konspirationsteoretikern Alex Jones i talarstolen. Med Shofar-horn och allt. Speciellt i det tal som Alex Jones höll var sammanblandningen av tro och politik och framhållandet av USA som dagens förlovade land (även om kanske inte de orden användes) väldigt tydlig.

Rod Dreher, som jag gärna lyssnar på och läser, är inte nådig i sin kritik av detta evenemang och den agenda som drivs här. Han konstaterar att det förvisso kan ha förekommit valfusk ("USA är ett stort land"), men det finns processer för att ta reda på om så har skett, och när dessa processer har drivits till sitt slut och Joe Biden fortfarande står som valsegrare är det dags att acceptera att så är fallet. 

Tyvärr tycks det som om de som står bakom "The Jericho March" inte alls är av samma åsikt. De mest radikala av dessa är av allt att döma beredda att försvara konstitutionen genom att förkasta de spelregler som konstitutionen presenterar. Behöver jag säga att det är en oerhört farlig väg att gå? 

Nu skulle det vara läge för Trump att visa sin storhet som president och konstatera att det är dags att erkänna sig besegrad - och att desarmera den bomb som Alex Jones och hans likar uppenbarligen håller på att ställa till. Vågar vi hoppas på något sådant?

Ett stulet val

Elektorskollegiet i USA kommer officiellt att välja Joe Biden till USA:s näste president ikväll, finländsk tid. Detta trots att Trumplägret med alla medel försökt, och uppenbarligen misslyckats, med att lägga fram bevis för det omfattande valfusk som de hävdar förekommit i valet. Inte ens en rad delstaters framställan till Högsta domstolen togs upp till behandling, varför valresultatet står sig och Biden vinner med elektorsrösterna 306 -232. (Alltså exakt samma siffror som Trump vann valet 2016 med.)

Likväl är det helt klart att detta handlar om ett stulet val. Påståendena om valfusk må vara obevisade, men som jag tidigare har hävdat var detta val riggat från början. Det var INTE Joe Biden mot Donald Trump, utan valet handlade om Media mot Donald Trump. Joe Biden råkade bara vara det namn som stod på medias valsedel. Detta avspeglade sig sdedan förstås i hur media behandlade de båda kandidaterna före valet – de mycket förvrängda opinionsmätningarna inberäknade. Undersökningar i sju swingstater har visat att ifall Bidenväljarna skulle ha fått korrekt och opartisk information inför valet (bl.a. om Hunter Biden-affären och Trumpadministrationens lyckade fyra år vid makten) skulle Biden ha förlorat valet i alla dessa sju delstater. Och därmed hela presidentvalet.

Men så gick det nu alltså inte utan media vann valet och USA får under de nästa fyra åren dras med en extremt liberal president i Vita huset. Det återstår att se huruvida Biden, som helt tydligt inte är helt frisk rent mentalt, klarar av att sitta fyra år som president eller om Kamala Harris, som bevisligen är ett reellt hot mot hela det demokratiska systemet, kommer att ta över. Hur som helst kommer det att bli helt andra politiska bullar under de kommande åren än det var under Trumps tid vid makten. Och nej, det kommer INTE att bli bättre. Speciellt inte om det skulle gå så illa i senatsvalet i Georgia i januari att demokraterna lyckas vinna båda valen och så nå en majoritet också i senaten.

Faderslösheten

Krossa patriarkatet! Feminismens slagord är kanske inte på allas läppar idag, men själva saken finns starkt i allmänhetens medvetande. Allt som ens luktar "patriarkat" ses som något ont och något vi måste attackera och riva ned. Detta samtidigt som mansbilden har förändrats och den ideala mannen idag är en mjukis och någon som inte gör ens en fluga förnär och som inte har några åsikter överhuvudtaget. Annat än politiskt korrekta sådana då, förstås. Men inte nog med detta: Allt fler barn växer upp utan sin pappa och utan någon egentlig fadersfigur i sina liv.

Nå, nu ska jag säga det som inte får sägas i denna pk-tid: Detta är recept på en katastrof.

Varför mår så många människor så oerhört dåligt idag? För det gör de, även om det finns sådana som med alla medel försöker få oss att tro annat. Givetvis finns det inte bara en orsak till detta illamående, men en av de viktigaste orsakerna, kanske den allra viktigaste, är faderslösheten. Den dubbla, dessutom. Både den med litet "f" och den med stort "F". (Den förra leder också inte heller sällan till det senare – en människa som växer upp utan fader med litet f har inte sällan också svårt att relatera till den älskande himmelske Fadern.)

Som sagt är detta recept på en katastrof. Sunda och hela familjer är idag allt mera sällsynta, och det motsatta, alltså söndriga och dysfunktionella familjer, blir allt vanligare. Procenten barn som växer upp utan den ena föräldern (vanligen fadern) ökar hela tiden, och t.ex. i USA är denna procent redan närmare 30. (Bland färgade barn är den ännu mycket högre.) Lägg då ännu till den familjefientlighet som t.ex. Black Lives Matter och andra liknande rörelser (för att inte tala om dagens feministiska och regnbågsfärgade rörelser) driver och även drivs av.

Sådant är läget idag. I en dylik situation skulle man förvänta sig att alla skulle jaga efter svaret på frågan vad vi kan göra åt detta. Men icke. I stället drivs denna utveckling ytterligare på både i media och i samhället i stort, och de som försöker opponera sig mot utvecklingen tystas ner och t.o.m. demoniseras. Men här på denna blogg vill jag ändå ställa frågan: Vad kan vi göra? Hur kan vi bryta denna katastrofala utveckling? Givetvis kan vi försöka ställa oss på dagens olika torg och ropa så högt vi kan och utmana fadersfientligheten och nedmonteringen av det goda patriarkatet. Om vi vågar. Det kan få viss effekt. Om inte annat så kommer de som vill beröva barnen en fader (och Fadern) att avslöja sig. Men framför allt kan vi arbeta på att bevara den egna familjen som en god plats för oss och framför allt för våra barn. Detta genom att arbeta på relationen med vår make/maka och låta Guds frid och hans nåd vara det som anger tonen i våra hem. Vi män kan se på mannen med stort M och lära oss av honom hur vi bör vara som män i denna världen. (Nu talade jag faktiskt om Jesus som en förebild! Vem skulle ha trott att jag skulle göra det...)

Kommer detta att räcka till för att vända utvecklingen? Mänskligt sett är svaret förstås nej. Vi är på väg utför stupet med allt för hög fart för att det ska kunna ske. Men som alltid i frågor som har med Guds rikes angelägenheter att göra gäller det samma: Var trogen i det lilla! Gör vad du kan! Eller som det heter i en viss katolsk orden: Bed och arbeta! Gud hör bön, och även om han inte alltid svarar så som vi skulle vilja att han svarade så svarar han alltid.

Faderslösheten är ett av vår tids allra största problem. Kanske det allra största. Speciellt som de stämningar som rör sig i världen starkt driver på detta och driver ut faderskapet. Jag tvivlar inte på varifrån detta kommer. Djävulen hatar oss människor, och framför allt hatar han barnen, och han gör allt han kan för att förstöra, riva ner och slakta allt som är gott och bra. Att en av hans viktigaste prioriteringar därför är kampen mot faderskapet är inte alls förvånande.