Kristendomen, människovärdet och de små barnen

Jag skrev i den förra texten om människovärdet och den kristna tron att det absoluta människovärdet bara finns inom kristendomen och där den kristna tron har fått genomsyra och påverka samhället från grunden. Jag hävdade också att där den kristna tron jagas ut kommer människovärdet därför att urholkas och devalveras. Detta helt enkelt för att människovärdet härstammar ur tanken på Gud som skapare (och uttryckligen då den Gud som finns och som uppenbarar sig för oss i Bibeln), och där skaparen tas bort ur ekvationen finns det inte längre någon hållbar grund för människovärdet. Jag stödde mig på det som Tapio Puolimatka skriver i sin bok ”Jälkikristillisen maailman kauhut” och de exempel han ger i denna bok. Nåväl, detta gillades inte av signaturen ”humanisten”. Han menar att detta ”visar på en oerhörd okunskap och ett förakt för andra kulturer och tankesätt.” Vidare menar han att detta ”är en förolämpning mot alla som inte är kristna”. Efter detta spårar han ur i märkliga funderingar om ondska, godhet och arvssyndsläran. Eftersom dessa funderingar inte träffar den kristna tron och trosläran (emedan de är sprungna ur helt andra källor, vilka ids jag inte börja spekulera i) valde/väljer jag att inte kommentera dem desto mera.

Men hur är det? Är det helt galet att påstå det jag gör? Visar det på okunskap och förakt? Är det jag hävdar en förolämpning? Låt mig ta (ytterligare) ett exempel som understryker det jag säger och visar riktigheten i det. Detta exempel kunde vi förslagsvis kalla ”Kristendomen, människovärdet och de små barnen”.

Innan den kristna tron kom till våra breddgrader var det allmän kutym att sätta ut oönskade nyfödda barn i skogen. De vilda djuren och kölden såg då till att dessa barn helt enkelt försvann. När kristendomen kom hit var detta en sedvänja som de kristna motsatte sig å det kraftigaste. Man förbarmade sig över dessa barn och, när man hann, tog man dem till sig och räddad dem. När den kristna tron blev allmännare upphörde helt enkelt denna grymma sedvänja – eller åtminstone förändrades synen på den. Den gick från att vara allmän och accepterad till att anses vara ohygglig och också olaglig.  När samhället blev genomsyrat av den kristna tron fick dessa små barn ett helt annat människovärde. Varför? Jo för att i den kristna tron är människovärdet absolut. Visst fanns det fortfarande oönskade barn som blev dödade, men detta var som sagt olagligt och icke accepterat.

Sedan hände det något. Den kristna trons inflytande började vika. Sekulariseringen trädde in och med den kom en ny syn på människan. Människovärdet devalverades. Så småningom (på 1970-talet) hade urholkningen av människovärdet gått så långt att det igen blev lagligt och accepterat att döda de oönskade barnen. Sedan detta har vi, bara i Finland, varje år dödat över 10 000 barn. Lagligt och med samhällets goda minne. Detta för att människovärdet inte längre är absolut – som en följd av sekulariseringen och den kristna trons minskade inflytande. Observera att urholkningen av människovärdet alltid slår först mot de som är mest utsatta och som inte har någon egen talan och som inte kan försvara sig själva. Än så länge alltså de ofödda barnen. Men detta är ett sluttande plan.

När människovärdet inte längre är absolut – på grund av att man inte kan motivera ett absolut människovärde med att det finns en Skapare som VILL alla människor – ja, då kommer det givetvis inte att stanna där. Aborterna är bara en början. Vad följer? Eutanasi. Helt klart. De gamla och sjuka som inte kan försvara sig själva blir nästa offer för kristendomens fördrivande och det urholkade människovärdet. Vad följer efter det? Enligt Puolimatka finns det redan nu röster som, helt riktigt, hävdar att det inte är någon större skillnad på ett ofött, icke önskat, barn och ett nyfött, icke önskat, barn. Så varför finns det lagar som förbjuder oss att döda dessa nyfödda barn? Om vi en gång kan ta oss friheten att avsluta ett liv, varför gäller detta samma inte för ett annat liv som inte är alldeles olika det förra?

Ett sluttande plan, alltså. En ”dödens kultur” som sprider sig överallt där den kristna tron förjagas och försvinner. Är det okunskap jag här redovisar. Förakt? Eller en förolämpning? Nej. Detta är ett faktum. Om någon vill säga emot går det givetvis bra att försöka göra det, men gör det då med hjälp av fakta. Inte med lösa spekulationer och grundlösa påståenden. Och framför allt inte med påståenden om den kristna tron som inte har någon som helst verklighetsförankring.

Kristendom, humanism och det absoluta människovärdet

Så gott som alltid när man hamnar in i en diskussion med humanister/ateister kommer frågan om de grymma våldshandlingarna i GT upp. Det här är givetvis en diskussion vi måste ta, men detta är ingen fråga som kan behandlas kort. Helt enkelt för att det är en komplex fråga som kräver en hel del förförståelse för att vara greppbar. När kunskapen i bibliska frågeställningar är så dålig som den är idag måste man därför också ta upp och reda ut dessa bakomliggande frågor för att alls kunna komma in på ämnet från, så att säga, rätt vinkel. Vid tillfälle kommer jag att ta denna diskussion (igen), men nu är inte rätt tid.

Det är emellertid intressant att det, alltid när denna sak kommer upp i dylika diskussioner, finns en outtalad - eller vissa gånger också uttalad - "poäng" i humanisternas/ateisternas inlägg. Nämligen det att människan (läs: Framför allt den av den nya, humanistiska/ateistiska synen, formade människan) är god. Medan Gud, sådan han framstår i deras framställning, är ond. Detta är givetvis en lögn. En lögn som bara kan överleva där det finns en djup okunskap om såväl historien som om idéerna. Eller -ismerna, om vi så vill. Samt givetvis om den kristna tron och bibeln.

Jag började just läsa en oerhört intressant bok. Tro det eller ej, men jag har faktiskt inte läst någon bok av Tapio Puolimatka tidigare, men detta är ett misstag som jag nu håller på att rätta till. Boken heter "Jälkikristillisen maailman kauhut" och finns tyvärr än så länge bara på finska. (Översatt ungefär: "Den postkristna världens fasor".) Jag har bara hunnit en bit ännu, men har redan hittat mycket matnyttigt. Bland annat hävdar Puolimatka att Gud är den enda garanten för ett absolut människovärde. Det absoluta människovärdet finns bara inom kristendomen och där var den kristna tron har fått genomsyra och påverka samhället från grunden. Där den kristna tron jagas ut kommer också människovärdet därför att urholkas och devalveras. Människovärdet härstammar ur tanken på Gud som skapare, och där denna tro försvinner finns det helt enkelt inte längre någon (hållbar) grund för människovärdet.

Än upplysningen då, kanske någon frågar? Ateismen, och framför allt humanismen, åberopar ju gärna upplysningen när det handlar om varifrån grunden till deras tänkande kommer. (Och tar då också väldigt gärna - felaktigt - åt sig äran för bl.a. västerlandets frihet...) Här har Puolimatka ett mycket intressant svar. Han säger att de flesta (alla?) av upplysningsfilosoferna stod med båda fötterna stadigt i de kristna värderingarna och det kristna arvet, varför det i deras tankar och handlingar inte fullt ut kan ses vilka frukter upplysningstankarna får. Det samma gäller, eller har åtminstone hittills gällt, för västerlandet i stort. Det att vi här har betonat människovärdet - och delvis ännu gör det - har att göra med det kristna arvet. När detta så småningom och allt mera avtar kommer också människovärdet att urholkas ytterligare. Med olika "fasor" som följd.

Om vi vill studera vilka frukter upplysningstankarna får i "ren" (läs: utan påverkan av den kristna tron) form bör vi, menar Puolimatka, studera de länder och de regimer som (åtminstone delvis utifrån tankar sprungna ur upplysningen) medvetet gått in för att rensa ut den kristna tron. Sovjet. Kommunistkina. Kambodja. Hur såg man på människovärdet i dessa länder? Stalins utrensningar tog död på 20 miljoner människor. Mao ansvarar för 65 miljoner människors död. Pol Pot lyckades på bara tre och ett halvt år ta död på 25% av Kambodjas befolkning. Förvånande ofta användes planerad hungersnöd som utrensningsmetod. Vid sidan av "vanliga" avrättningar.

Där den kristna tron rensas ut kommer (det absoluta) människovärdet också att tappas bort. De ovan nämnda ledarna ansåg sig, helt godtyckligt, kunna bestämma över massornas liv och död. Människornas värde var det värde som härskarna tillräknade dem. Inget mera. När det är så, ja, då kan man bete sig på detta sätt. Varför? Jo för att det inte går att härleda tanken på ett absolut människovärde ur något annat än den kristna tron. Eller rättare sagt: Ur tanken på en Gud som har skapat oss människor. Alltid när människan blir alltings mål och måttstock kommer människovärdet att urholkas och till sist helt försvinna.

Så, vad är felet i den humanistiska människosynen? Förutom detta grundläggande fel att man inte räknar med Gud? Det stora felet heter människans inneboende godhet. Humanismen, och ateismen, utgår ifrån att människan i grund och botten är god. Att människan därför kan "utelämnas" åt sig själv. Att hon klarar sig utan en god Gud som garant för både godhet och människovärde. Men historien har visat att detta är en stor lögn. Människan är inte god innerst inne. Tvärtom. Människan är innerst inne ond, och när hon utelämnas åt sig själv och åt sina egna avgöranden - när människan gör sig själv till högsta instans - då kommer denna ondska att få fritt spelrum. Förr eller senare. Om inte förr så senast när den kristna tron och dess påverkan är utrensad.

Humanisterna rabblar gärna det mantrat att världen kommer att bli mycket bättre när den kristna tron är borta och inte längre kan hämma utvecklingen. Detta har också kunnat läsas här på denna blogg i olika kommentarer. Sanningen är dock den motsatta. Det är bara att kasta skygglapparna, öppna ögonen och se på historien och se på de gigantiska - och till följderna sett fruktansvärda - experiment där man har rensat ut den kristna tron. Den som vågar, vill säga.  

Sanningen om yoga

Under texten om yoga kom det en del kommentarer som jag väljer att bemöta på detta sätt. Helt enkelt för att diskussionen inte ska bli så spretig. En kommentator ondgjorde sig över att jag vill berätta sanningen om yoga. Det får jag tydligen inte göra. Nåväl. Om jag inte får/anses kunna göra det kanske vi kan låta dagens största experter på området göra det. Jag skrev i den ursprungliga texten att det faktum att yoga ÄR hinduism inte är något som jag har hittat på, utan att detta är något som dagens ledande yogis själva säger. Nedan klistrar jag in en längre text (på engelska) som är hämtad från The Hindu American Foundations sidor. Sanningen är vad den är. Om den inte kan tas från mig får vi väl helt enkelt gå till källorna. Observera nu mycket noggrant att denna sida INTE är en sida som vill svartmåla yogan, utan detta är en sida som vill FÖRA FRAM yoga och hinduism.

Lägg speciellt märke till ett par saker i texten nedan. För det första: "Today, yoga is largely misunderstood..." Här säger dessa två experter alltså att yoga som enbart (eller primärt) fysisk träning är ett missförstånd. Fysisk träning är inte målet eller meningen med yoga. Pattabhi Jois tar till ännu mera och hävdar, tvärt emot vad yogans (vilseledda) förespråkare här i våra trakter påstår, att yogan är värdelös om man bara använder den som en träningsmetod. Den blir då bara "en massa svettande...för ingenting." Jois fortsätter: "Den andliga biten...är vad yogan finns till för". Kan detta sägas tydligare än så här?

Sedan den kanske värsta sanningen av alla: "Den fysiska biten är ändå en viktig del av yogan. Den är den port genom vilken de flesta människor träder in i yogans värld, och dess betydelse bör inte förringas."

Detta ÄR sanningen om yoga. Givetvis förstår jag att detta är något som de flesta västerlänningar som har blivit lurade att börja med yoga inte gärna vill kännas vid - om detta skulle vara allmänt känt skulle nämligen tröskeln för de flesta (särskilt uttalat kristna människor) att experimentera med yoga bli väldigt mycket högre. Men läs gärna på själv! Texten är tyvärr bara på engelska (och lite hindu). Utdraget nedan är alltså hämtat från sidan jag länkar till ovan.  

Today, yoga is largely misunderstood to be and is practiced primarily as asana, or physical posture. Asana practice alone is shown to have a myriad of health benefits from lowering blood pressure, relief of back pain and arthritis, and boosting of the immune system. Increasingly, many believe asana practice to reduce Attention Deficit Disorder (AD/HD) in children, and recent studies have shown it improves general behavior and grades.
And while practicing asana for improved health is perfectly acceptable, it is not the goal or purpose of yoga.
Perhaps the two most influential yoga gurus of our time, BKS Iygenar and Pattabhi Jois were clear about the intended purpose of asana. In interviews from 2004, re-published by Namarapa magazine in Fall 2014 issue, the two masters are quoted as follows:

“Asanas are not meant for physical fitness, but for conquering the elements, energy, and so on. So, how to balance the energy in the body, how to control the five elements, how to balance the various aspect of the mind without mixing them all together, and how to be able to perceive the difference between the gunas, and to experience that there is something behind them, operating in the world of man - that is what asanas are for. The process is slow and painstaking, but a steady inquiry facilitates a growing awareness.” - Iyengar 

“But using it [yoga] for physical practice is no good, of no use - just a lot of sweating, pushing, and heavy breathing for nothing. The spiritual aspect, which is beyond the physical is the purpose of yoga. When the nervous system is purified, when your mind rests in the atman [the Self], then you can experience the true greatness of yoga.” - Jois 

Still, both yoga masters recognized the importance of asana as vital and necessary to the practice of yoga. Asana is the limb through which most people enter the world of yoga, and its importance should not be diminished. Higher levels of yoga cannot be achieved if the physical body is weak, sick, or injured. Asana, when practiced under the guidance of a guru or an experienced and properly trained teacher, is integral to yoga.

Vem är egentligen dum?

Våldtäktstexten ledde till en ordentlig debatt - som i mångt och mycket går på sidan om vad jag avsåg säga, men det må kanske vara hänt. Texten handlade om våldtäkter och feminism, och så länge diskussionen rör sig på dessa två axlar är det ok.

Sedan finns det givetvis sådana som inte riktigt klarar av att läsa innantill och förstå vad diskussionen handlar - eller kanske hellre borde handla - om. Som t.ex. signaturen "Eflop" som inte tycks missa ett enda tillfälle att marknadsföra sina egna fördomar och missuppfattningar här på bloggen. Nå, det får han kanske göra, men jag förbehåller mig friheten att påpeka när det blir galet. Som t.ex. när han säger så här: "Tycker bara det är synd att människor fördummas och lever hela livet i ett falsarium baserat på religiöst nonsens." Som svar på detta vill jag citera den kristne missionären och martyren Jim Elliott (1927-1956) som sade att "Den är inte dum som ger upp det han inte kan behålla för att vinna det han inte kan förlora!" Försök smaka på de orden! De säger precis vad det handlar om, detta att vara människa och kristen. En negativ parafras på detta kunde vara att "Den är dum som förkastar det han inte skulle kunna förlora för att med all makt försöka hålla fast vid det som han en dag ändå kommer att förlora."

På fredag (8/1) är det exakt 60 år sedan Elliott, tillsammans med fyra andra missionärer, blev dödad i Ecuador under sitt försök att nå Huaorani-folket med Evangeliet.

ÖT, Yoga och andlig blindhet

ÖT förnekar sig inte. Igår (31/12) publicerade tidningen artikel som behandlade Yoga (”Yoga jämförs med otrohet”), och denna artikel måste vara bland det mest tendentiösa som ingåtti tidningen under fjolåret. Skribenten försöker inte ens dölja var hennes sympatier ligger, och artikeln går överhuvudtaget inte alls ut på att förmedla kunskap utan handlar enbart om att skapa opinion och forma åsikter.  Nå, nu ska jag inte kommentera den fullständigt obefintliga objektiviteten desto mera, bara konstatera att detta är orsaken till att vi som kristna ska vara väldigt försiktiga med och tänka efter ordentligt innan vi ställer upp på intervjuer i mainstream-media. Om vi vill undvika att bli förlöjligade och demoniserade, vill säga.

Det som jag däremot inta kan låta bli att kommentera är det oerhörda flum och den religionssynkretism som den intervjuade yoga-instruktören bjuder på i artikeln. Om jag, som hon, skulle sakna de mest elementära kunskaperna i såväl hinduism som kristendom skulle jag nog tänka mig för noggrant innan jag lät mig hängas ut på detta sätt som här sker. ”Hon höjer rösten när hon klargör att yogan har sitt ursprung i en hinduisk (hinduistisk ska det dessutom vara!) filosofi där det inte finns någon gud att tillbe.” Vidare: ”Hon upplever att det inom vissa kretsar finns ett motstånd till att söka Gud även inom sig själva.” Och så det kanske farligaste/värsta av allt: ”Som troende...ifrågasätter [hon] vem som har definitionsrätt på vad kristendomen är.”

Givetvis finns det ett motstånd mot att söka Gud inom oss själva! Helt enkelt därför att vi inte kan hitta honom där. Detta är inget annat än New Age-flum som har smugit sig in i en kristen kontext. Att dessutom, som yoga-instruktören gör, påstå att ”kunskap ofta saknas”, samtidigt som hon själv blandar ihop buddism och hinduism är verkligen inte förtroendeingivande.

Yoga ÄR hinduism, så enkelt är det. Detta är givetvis inget som jag själv har hittat på, utan detta är något som hinduistiska yogin själva säger. Att det sedan finns en oerhörd blindhet för detta här i våra trakter förändrar givetvis inte detta faktum. När man läser (de långt samstämmiga) kommentarerna under artikeln kan man ju bli fullständigt bedrövad. Artiklar som denna späder dessutom på denna blindhet och lurar ännu flera att testa yoga. Nå, som jag konstaterade i min kommentar till artikeln så är Finland – än så länge – ett fritt land och var och en har själv rätt att bestämma över hur man förhåller sig till yoga och till främmande religioner överlag. Problem blir det när den fria bildningen (arbets- och medborgarinstitut) ordnar skattesubventionerade yogakurser (ofta under rubriken ”gymnastik”) och framför allt om och när yogan kommer in i skolorna förklädd till gymnastik. Då, om inte förr, kommer det att bli strid om detta.    

För Catharina Westström, som intervjuas i artikeln, har förstås helt rätt: Vi ska inte tillbe andra gudar. Yogan må maskeras som träning och gymnastik, men innehåller också mycket annat. Mycket som en kristen människa ska hålla sig långt bort från. Att varna för och ta avstånd från yoga handlar inte, som yoga-instruktören påstår, om att ”orsaka splittring i stället för möten”, utan detta är inget annat än sund självbevarelse.

Ja, och så detta med definitionsrätten. Vem har rätt att definiera vad kristendom är? Yoga-instruktören? Jag? Nej. Kristendomen är redan och en gång för alla definierad. Gud har själv gjort det. I sitt ord. Om vi är kristna är det DÄR vi ska ”landa”. Inte i oss själva. Gör vi det liknar vi mannen som satt i en båt i en strid ström på väg mot ett vattenfall. När han insåg faran han befann sig i kastade han ankaret. Inne i båten.