Kristendomen, människovärdet och de små barnen

Jag skrev i den förra texten om människovärdet och den kristna tron att det absoluta människovärdet bara finns inom kristendomen och där den kristna tron har fått genomsyra och påverka samhället från grunden. Jag hävdade också att där den kristna tron jagas ut kommer människovärdet därför att urholkas och devalveras. Detta helt enkelt för att människovärdet härstammar ur tanken på Gud som skapare (och uttryckligen då den Gud som finns och som uppenbarar sig för oss i Bibeln), och där skaparen tas bort ur ekvationen finns det inte längre någon hållbar grund för människovärdet. Jag stödde mig på det som Tapio Puolimatka skriver i sin bok ”Jälkikristillisen maailman kauhut” och de exempel han ger i denna bok. Nåväl, detta gillades inte av signaturen ”humanisten”. Han menar att detta ”visar på en oerhörd okunskap och ett förakt för andra kulturer och tankesätt.” Vidare menar han att detta ”är en förolämpning mot alla som inte är kristna”. Efter detta spårar han ur i märkliga funderingar om ondska, godhet och arvssyndsläran. Eftersom dessa funderingar inte träffar den kristna tron och trosläran (emedan de är sprungna ur helt andra källor, vilka ids jag inte börja spekulera i) valde/väljer jag att inte kommentera dem desto mera.

Men hur är det? Är det helt galet att påstå det jag gör? Visar det på okunskap och förakt? Är det jag hävdar en förolämpning? Låt mig ta (ytterligare) ett exempel som understryker det jag säger och visar riktigheten i det. Detta exempel kunde vi förslagsvis kalla ”Kristendomen, människovärdet och de små barnen”.

Innan den kristna tron kom till våra breddgrader var det allmän kutym att sätta ut oönskade nyfödda barn i skogen. De vilda djuren och kölden såg då till att dessa barn helt enkelt försvann. När kristendomen kom hit var detta en sedvänja som de kristna motsatte sig å det kraftigaste. Man förbarmade sig över dessa barn och, när man hann, tog man dem till sig och räddad dem. När den kristna tron blev allmännare upphörde helt enkelt denna grymma sedvänja – eller åtminstone förändrades synen på den. Den gick från att vara allmän och accepterad till att anses vara ohygglig och också olaglig.  När samhället blev genomsyrat av den kristna tron fick dessa små barn ett helt annat människovärde. Varför? Jo för att i den kristna tron är människovärdet absolut. Visst fanns det fortfarande oönskade barn som blev dödade, men detta var som sagt olagligt och icke accepterat.

Sedan hände det något. Den kristna trons inflytande började vika. Sekulariseringen trädde in och med den kom en ny syn på människan. Människovärdet devalverades. Så småningom (på 1970-talet) hade urholkningen av människovärdet gått så långt att det igen blev lagligt och accepterat att döda de oönskade barnen. Sedan detta har vi, bara i Finland, varje år dödat över 10 000 barn. Lagligt och med samhällets goda minne. Detta för att människovärdet inte längre är absolut – som en följd av sekulariseringen och den kristna trons minskade inflytande. Observera att urholkningen av människovärdet alltid slår först mot de som är mest utsatta och som inte har någon egen talan och som inte kan försvara sig själva. Än så länge alltså de ofödda barnen. Men detta är ett sluttande plan.

När människovärdet inte längre är absolut – på grund av att man inte kan motivera ett absolut människovärde med att det finns en Skapare som VILL alla människor – ja, då kommer det givetvis inte att stanna där. Aborterna är bara en början. Vad följer? Eutanasi. Helt klart. De gamla och sjuka som inte kan försvara sig själva blir nästa offer för kristendomens fördrivande och det urholkade människovärdet. Vad följer efter det? Enligt Puolimatka finns det redan nu röster som, helt riktigt, hävdar att det inte är någon större skillnad på ett ofött, icke önskat, barn och ett nyfött, icke önskat, barn. Så varför finns det lagar som förbjuder oss att döda dessa nyfödda barn? Om vi en gång kan ta oss friheten att avsluta ett liv, varför gäller detta samma inte för ett annat liv som inte är alldeles olika det förra?

Ett sluttande plan, alltså. En ”dödens kultur” som sprider sig överallt där den kristna tron förjagas och försvinner. Är det okunskap jag här redovisar. Förakt? Eller en förolämpning? Nej. Detta är ett faktum. Om någon vill säga emot går det givetvis bra att försöka göra det, men gör det då med hjälp av fakta. Inte med lösa spekulationer och grundlösa påståenden. Och framför allt inte med påståenden om den kristna tron som inte har någon som helst verklighetsförankring.