Förlorad konkurrenskraft

ÖT:s ledarskribent Bengt Rönnback skriver i söndagens tidning en läsvärd ledare med rubriken ”Spekulation skapar ingen välfärd”. Här konstaterar han att ”den obehagliga sanningen är att Europa i dag är betydligt fattigare än vad folken och dess ledare vill eller vågar inse. Välstånd kan inte bygga på finansiella transaktioner, utan kräver en produktion av varor och tjänster.”

Rönnback träffar helt rätt med denna analys. Sedan fortsätter han: ”USA:s och Europas ekonomiska problem beror på att man de senaste åren förlorat konkurrenskraft gentemot Kina, Brasilien och andra länder i den tredje världen.” Även detta är sant och kan beläggas med kalla siffror. Men sedan går inte Rönnback vidare i sin analys. Det som skulle ha varit synnerligen intressant är att kunna läsa om VARFÖR detta har skett. I stället går han in på kommunstrukturreformen och slutar med orden ”Politikerna vet vad som borde göras, men blir inte omvalda i fall de gör det. Därav talesättet att folket har det styre folket förtjänar.”

Nu menar jag att detta är en fråga och ett problem som inte kan lösas genom att rita om kommunkartan. Helt enkelt därför att kommunstrukturen inte är problemet. Den är endast ett symptom. Nej, det första vi borde göra är att på allvar ställa oss frågan VARFÖR? Varför har Europa och USA tappat i konkurrenskraft? Men detta kan leda till obehagliga svar, så jag förstår varför man helst ryggar för frågan.

Det finns säkert en hel del svar på denna fråga, och den kräver säkert en grundlig genomgång innan man kan presentera ett någorlunda heltäckande svar. Men jag vill lyfta fram två faktorer som jag anser har stor betydelse i detta. För det första handlar det om lönenivån och den globala marknaden. För vem som helst förstår att ifall vi ska tävla med de växande ekonomierna på samma marknad med liknande produkter så kan vi inte betala fem eller t.o.m. tio gånger högre lön åt dem som producerar dessa produkter på verkstadsgolvet. Detta är ett synnerligen surt äpple att bita i, men om vi vill förstå varför vi är i den situation vi befinner oss i idag så kan vi inte blunda för detta: Vi kan inte konkurrera eftersom lönekostnaderna per producerad enhet är alldeles för höga.

Den andra saken jag tror behöver lyftas fram är befolkningspyramiden – eller rättare sagt, den deformering av befolkningspyramiden vi har haft i Europa och i USA de senaste årtiondena. Vi föder helt enkelt för få barn. Ett samhälle som endast reproducerar sig själv – och på vissa områden inte ens det – kommer att degenerera. För att ett samhälle ska hållas vitalt och för att både arbetsmarknaden och företagsstrukturen (med nödvändiga innovationer) ska kunna blomstra krävs det ett visst befolkningsunderlag och gärna en åtminstone måttlig befolkningsökning. I klartext: Ett samhälle med en (för) stor andel medelålders och pensionärer leder till en brist på framtidstro och brist på den framåtanda som skapar arbetsplatser och ger grogrund för de innovationer som på sikt skapar välstånd. På sikt kommer dessutom både beskattningstrycket och pensionskassornas problem att bli övermäktiga i ett sådant samhälle – och detta kommer i sin tur att leda till krav på ännu högre löner för att det ska vara möjligt att ta ut de skatter och de pensionspremier som krävs för att systemet ska hållas i rullning.