Vi hade möte (kvällspredikan) i Kållby bönehus igår kväll, följt av avdelningens årsmöte. Bengt Forsblom predikade om kallelsen, och i samband med det kom han in på tiden och vårt ansvar för att använda vår tid på rätt sätt. För det är ju så, som vi alla nog vet, att vår tid är begränsad. Vårt liv är kort, även om det - mänskligt sett - kan räcka i närmare hundra år. Men åren går fort, och vår tid kommer en dag att ha runnit ut. Även om de flesta av oss försöker leva som om detta inte är fallet. I sin predikan nämnde Bengt Sigurd Norrgård och en sats som han ofta brukar använda sig av i sina predikningar. Det är synnerligen tänkvärda ord, och därför vill jag dela med mig av dem här:
"Livet är kort, och det går väldigt fort. Därför hinner de flesta människor bara med det mest onödiga."
Jag har sannerligen skäl att pröva mig själv inför dessa ord. Kanske du också har det?
Lustigt nog (eller bekymmersamt nog) har jag svårt att förstå mig på den citerade norrgårdska tesen. Det första ledet är säkerligen en allmänmänsklig iakttagelse, men vad menas med den andra delen av påståendet? Är påståendet ens sant?
SvaraRaderaMan skulle kunna tänka sig att det är den andliga dimensionen som betraktas som det nödvändigaste och därför bör prioriteras, men med den här uppställningen borde slutsatsen väl vara att vi borde gå i kloster, och den tanken gjorde väl Luther upp med redan på sin tid.
Esa! Jag förstår den andra delen av citatet som så att de allra flesta sätter sin tid på sådant som inte är viktigt i slutändan. Som att se på TV t.ex. Alla behöver vi ju arbeta, så det är ju då redan lite viktigare. Så har vi våra vänner och vår familj och det blir då kanske ännu lite högre på "viktighetslistan". Men det viktigaste är förstås ändå Herren och vår gudsrelation, och den får för de flesta stå tillbaka för kanske främst de onödiga sakerna, men vissa gånger säkert också för de lite viktigare sakerna.
SvaraRaderaDet där sättet att gradera saker och ting ger livet en väldigt kravfylld prägel, och mobiliserar våra kroppsliga och själsliga krafter, som hos många även annars är tänjda till det yttersta. Somliga jobbar långa dagar för att försörja sig själva och sin familj, som man inte kan eller vill vara utan, även om också den kräver en hel del i form av hushållsarbete och barnuppfostran. Då kan nog stunden framför teven utgöra välsignad avkoppling och som sådan en nödvändig del av människolivets tretakt arbete-fritid-sömn. Ingen kan vara uteslutande effektiv och nyttoorienterad.
SvaraRaderaMen. Därmed kan man inte avskriva trons dimension som onyttig och ovidkommande och överflödig. Tron står för nåd och vila mitt i en krav- och stressfylld värld. Gudstjänst- och församlingsgemenskapen kan kasta ett barmhärtighetens ljus över den värld där så många dignar under så många bördor.
Nå, nog måste jag ju ge dig rätt i det du skriver om TV-tittandet. Eller rättare sagt angående fritiden. (Jag sätter också ca en halvtimme per dag på att se på TV, just som avkoppling, som du skriver.) Men oberoende av hur man spenderar sin tid och delar den mellan arbete och fritid så kommer vi inte ifrån det att vi behöver sätta tid på vår gudsrelation. Tron är och ger allt det du nämner ovan, men framför allt är den öppningen mot det större livet - det liv som vi egentligen är skapade för vi människor. I denna mening, och detta framför allt om vi försummar/förkastar det viktigaste och därmed går miste om detta större (och eviga) liv, är det, menar jag, inte fel att gradera i termer av mindre viktigt, viktigt och viktigast.
SvaraRadera