Jag jagar fortfarande de slutliga siffrorna från kyrkomötesvalet för Borgå stifts del. Nåja, de kommer när de kommer. När jag sökte på nätet hittade jag i stället resultaten från Tammerfors stift där fyra lekmän blev invalda från den konservativa "Yhdistynyt seurakuntaväki"-listan. Bland dessa Uusi Tie-tidningens chefredaktör Leif Nummela, den nedan nämnde Pekka Simojoki och evangelisten Riku Rinne. När man sedan ännu tillägger att en av den konservativa listans prästkandidater också blev invald i Tammerfors stift får man konstatera att valresultatet i detta stift är synnerligen gynnsamt och hoppingivande.
Men de goda nyheterna från Tammerfors slutar inte här. Henrik Perret skriver i sin kolumn i det senaste numret av Uusi tie att Matti Repo, biskop i Tammerfors stift, i januari 2012 vigde Vesa Ollilainen till prästämbetet. Visserligen har Repo fått utstå hård kritik för detta, bl.a. av de kvinnliga teologernas ordförande Soili Juntumaa som hävdar att biskopen genom denna prästvigning bryter mot "Biskopsmötets ande (anda)", men en vigning är alltid en vigning. Även om biskopen kanske tänker sig för en extra gång innan han gör ett liknande "misstag" igen. Men jag förstår hans agerande. (Och då avser jag inte brytandet av prästvigningsstoppet som sådant!) För även om vi har ett prästvigningsstopp så kan man inte som biskop (och kyrka!) neka en person som Vesa Ollilainen prästvigning. Det finns nämligen en gräns här som det inte går att överskrida med mindre än att man tappar all teologisk och intelektuell trovärdighet. De som har träffat Vesa Ollilainen vet nog vad jag pratar om.
Men hur som helst: Tummen upp för Matti Repo och Tammerfors stift!
Jag delar din glädje om dessa konservativa har som konkret mål att driva ut all falsk lära från folkkyrkan och återföra den till den reformatoriska grunden med allt vad det innebär ifråga om avsättning av biskopar och präster.
SvaraRaderaNär det gäller den nämnda prästvigningen - jag kan inte uttala mig om Vesa Ollilainens enastående egenskaper, eftersom jag tyvärr inte känner honom - ber jag att få hänvisa till Forum Johanneum, sista stycket i "En oangenäm delaktighet, del 2": http://forumjohanneum.blogspot.com/2012/02/en-oangenam-delaktighet-del-2.html
Ola. Kommer detta att lyckas? Jag menar, vi kan ha det som mål, men samtidigt behöver vi vara realister. En minoritet kan inte, i sig själv, åstadkomma reformation. Det ska ett Herrens ingripande, och under, till för det. Just nu handlar det kanske snarast om "damage control", om att förhala och om möjligt förhindra ett ytterligare avfall. Sett ur denna synvinkel var nyheterna från Tammerfors glada nyheter.
SvaraRaderaVad innebär den realistiska linjen? Att vi ska samverka med irrlärare ibland också vid altaret, så länge vi är i minoritet och inte kan vinna dem i demokratiska val? Att Gud ska gripa in - kan var ett fromt tänkande - men också en ansvarsflykt och i värsta fall är det en fråga om att fresta Gud, nämligen om Gud i sitt Ord har sagt bestämda ting, som vi inte följer och i stället blundar för, medan vi ber att Gud ska gripa in genom att åstadkomma en reformation för oss. Detta tänkande leder förd till sin spets till fatalism, vilken sedan utgör alibi för ansvarsflykt jämte licens, pga av s.k. nödläge, för "annars" olovliga handlingar. Nej kära nån inte ett steg mera i denna riktning - det är detta tänkande som under många decennier helt har demoraliserat den bekännelsetrogna sidan och åstadkommit den anemi som nu plågar oss. Gud kan också prisge oss åt avfallet om vi uppsåtligt och medvetet handlar i strid med det vi själva väl vet.
SvaraRaderaHalvar. Jag håller långt med om det du skriver ovan. Vad gäller praktiken så finns det säkert flera olika vägar att gå. Ola har gått en väg, du en annan och jag (p.g.a. prästvigningsstoppet och den episkopala degenerationen mellan din tid för prästvigning och min) en tredje. Här tror jag att det är synnerligen viktigt att vi ser på varandra på samma sätt som Herren ser på oss - med nådens och barmhärtighetens ögon. Annars är frestelsens stor att vi börjar se ner på och t.o.m. fördöma varandra p.g.a. de val vi tvingas göra i denna ändå ganska svåra tid.
SvaraRadera"Att vi ska samverka med irrlärare ibland också vid altaret..." Du vet nog, tror jag, hur jag ser på detta. P.g.a. hur jag ser på detta och de val jag har träffat i detta är jag inte präst idag. Och jag tror absolut att jag har det mycket lättare som pälsdjursfarmare. (Trots de utmaningar och det motstånd man kan få möta också i denna bransch...) Som jag skrev på annat håll: Jag avundas absolut inte Vesa Ollilainen. Han kommer inte att ha det lätt som präst. Vi har all orsak att be för honom.
Tack bäste Kristian för snabb kommentar. Några synpunkter.
SvaraRadera- Låt oss fokusera på det som generellt gäller de kristna enligt Ordet.
- Att bli mycket subjektiv och tänka på att den ene har den den vägen och gå och den andre åter en annan - leder så lätt bort från det vi alla ska ställa oss under oberoende av omständigheter.
- Wilhelm Löhe sade en gång ungefär så - på svenska återgivet, att det må heta att nöden inte har någon lag - men det gäller inte för de kristna eller för Kyrkan - Ordet gäller alltid och Gud som sänt sitt Ord till oss i nöden, känner nöden bättre än någon av oss.
Den ideologi som gällde i Tammerfors som du refererar till tecknar den vigande biskopen Repo så här: "Osallistumalla vihkimykseen pappi tunnustaa myös muut vihityt. Keskinäisen yhteyden merkiksi he palvelevat samassa messussa Jumalan sanalla ja sakramenteilla ja tulevat niistä itsekin osallisiksi. Jokainen antaa samat lupaukset ja tulee samalla kätten päälle panemisella siunatuksi. Samoilla rukouksilla Pyhän Hengen lahjan saamiseksi vihitään niin naiset kuin miehet. Ellei pappi usko Jumalan kuulevan rukouksia, miten hän uskoisi itsekään tulleensa vihityksi? Ei hän voi vihkimyksensä jälkeen kiistää yhteyttään toisiin pappeihin kiistämättä samalla omaa virkaansa."
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRadera