May Wikström skriver en intressant ledare i denna veckas Kp om spänningen mellan ”den demokratiska linjen” och ”ämbetslinjen” i vår kyrkas beslutsfattande. Detta med utgångspunkt i den nyvalde kyrkomötesmedlemmen Sami Ojalas uttalande om att han kommer att verka för att biskoparna inte längre ska ha rösträtt i kyrkomötet. (Något man gått in för i Sverige redan tidigare.) Wikström menar att processen att överbygga klyftan mellan de båda linjerna ”kommer att styra vilken kyrka vi har i framtiden”.
Det här är intressant! För någon vecka sedan snubblade jag över ett ord som jag aldrig sett eller hört tidigare, nämligen ordet ”demokratiÖVERskott”. Fredrik Sidenwall skriver om detta i sin bok ”Kampen för tron” och sätter in detta ord just i spänningen mellan episkopatet och den demokratiskt drivna beslutsprocessen i kyrkan.
Jag har funderat en hel del på kyrkans kris. Och när jag skriver ”kyrkans kris” tänker jag inte på medlemstappet, striderna om ämbetssynen eller om välsignelse/vigsel av samkönade par eller ens på ”den minskade synligheten i det offentliga rummet” (som Wikström listar som en av kyrkans kriser). Nej, utan kyrkans kris handlar om huruvida kyrkan ska vara kyrka eller någonting annat – och ytterst om lydnaden inför kyrkans Herre och det Han har sagt. Och det är här demokratiöverskottet kommer in. Eller som May Wikström skriver: ”Vill vi ha en kyrka där majoriteten alltid avgör vad vi tror”/ska tro?
Nu är det bara det att detta redan är avgjort. Vi har de facto redan nu just en sådan kyrka. Var sig vi gillar det eller ej. Och det är här som det stora problemet ligger. Att det är majoriteten som bestämmer och att Gud och hans ord inte längre har något ”say”. Och denna majoritet, den följer tidsandan. Troget men, i kyrkliga sammanhang, lite fördröjt. Men dock.
Den katolska kyrkan har, för jämförelsens skull, valt en helt annan väg. Säkert både på gott och ont. Men den katolska kyrkan försöker ännu vara kyrka, och där har tidsandan inte den yttersta beslutanderätten.
Jag vet inte vad som är att föredra – den katolska eller den luthersk/demokratiska modellen. Men ett är säkert: Det är demokratiöverskottet som har fördärvat vår kyrka. Och jag fruktar att fördärvet har gått så långt att det är oåterkalleligt. Folkväldet (läs: Laodicea)/tidsandan kommer nämligen aldrig att ge ifrån sig makten när det/den en gång har fått den.
Bästa broder!
SvaraRaderaJag håller på att skriva kandidatuppsats i historia om bl.a. Albin Wickman som var SFP:s riksdagsledamot åren 1933-1966 och stod nära väckelsefolket. I samband med behandlingen av kyrkolagsförnyelsen 1963 uttryckte han sitt bekymmer över socialdemokraternas krav på mera politiskt inflytande över kyrkan, och han använde exakt samma ställe från Uppenbarelseboken om Laodicea och förklarade även detta till sina riksdagskolleger. Han ansåg att de aktiva lekmännen skall ta ansvar över kyrkans beslutsfattandet, den demokratin räcker, inte något renodlad folkvälde.
Månne nån politiker tycka lika idag?
Tuomas Anttila
TM, fil. st.
H:fors
Tuomas. Hej på dig! Det är intressant det du skriver om Albin Wickman. Jag är inte särskilt inkommen i SFP:s historia, men namnet är nog bekant.
SvaraRaderaDet finns nog sådana som talar för att det är den gudstjänstfirande församlingen som borde rösta i kyrkliga val, och det menar jag vore ett stort steg i rätt riktning. (Åtminstone skulle det få folk till kyrkan en gång vart fjärde år...:)) Dagens modell med att man t.o.m. går ut till köpcenter och nästan tvingar folk att rösta är helt galet. Nu vet jag inte om det finns så många politiker som talar för modellen med den gudstjänstfirande församlingen som röstar, men det kunde kanske vara skäl att försöka lyfta fram detta till diskussion i kyrkan...