Om att be olycka över en människa

Som ”fritidspredikant” blir det till att jag varje termin besöker de flesta av SLEF:s avdelningar i det norra distriktet. Avdelningarna har olika typer av möten, men det gemensamma draget är att jag ofta, mina 39 år till trots, är yngst på mötet. Inte alltid, men ofta. Det är med andra ord en ganska grå- och gleshårig skara som möter upp på evangeliföreningens möten. (Och där hjälper inte jag heller upp situationen – åtminstone inte vad gäller gleshårigheten...) Men samtidigt är det en skara med stor livserfarenhet, och även en stor och lång erfarenhet av att leva ett kristenliv. Ofta är det därför också samvaron, och diskussionerna, kring kaffebordet som kan vara mest givande. Inte för att jag på något sätt vill förringa predikningarna, men där, alltså runt kaffebordet, får man många gånger ta del av hur det som förkunnas har fungerat, och fungerar, i praktiken.

På ett möte som jag deltog i i januari i år blev det under kaffepausen tal om de nära och kära som ännu inte har lärt känna Herren och om den nöd som vi kan känna över dem. En äldre kvinna sade, nästan med tårar i ögonen, att: ”Visst ska vi be för dem. Ofta och mycket ska vi be, men visst känns det otrevligt att veta att vi, när vi ber om deras frälsning, ber olycka över dem”. Så talar ett långt livs erfarenhet av hur Herren handlar med sina barn. För det är ju faktiskt så att vi, för att kunna komma till tro på Herren, kan behöva mista mycket av det som vi upplever som vår trygghet och vår säkerhet. ”Våra falska salighetsstöd” brukade de gamla (i detta sammanhang: De ännu äldre) kalla det. Precis som en av mina vänner berättade: Herren måste ta ifrån honom den människan som betydde mest för honom innan han (min vän) kunde komma till tro på Herren. För så länge allt flöt på i sina gamla invanda banor, och allt gick väl för honom, ja då behövde han inte Herren. Men när motgången kom, då kunde han öppna sig för Herren och vad han hade att erbjuda.

Så det ska vi veta: När vi ber om frälsning för våra nära och kära, och för andra också för den delen, så ber vi faktiskt olycka över dem. Åtminstone till en början. Detta är raka motsatsen till framgångsteologi. Men det är verklighetsteologi, från kaffebordet.