Alltid när det pratas ekonomi så pratas det om tillväxt. Att ekonomin måste växa så och så mycket. Eller så talas det om nolltillväxt och om att vi borde kunna få tillstånd ett hållbart ekonomiskt system baserat på nolltillväxt – eller ännu hellre på en negativ tillväxt. Men alltid handlar det om denna ”tillväxt”.
Alla förstår att man inte kan ha en ständig tillväxt i ett slutet system. Det fungerar helt enkelt inte. Det kommer helt enkelt att komma en dag när all tillväxtpotential är uppäten. (Läs: oljan tar slut, nya länder/områden man kan exploatera finns inte längre. Som exempel.) Visst har historien visat oss att ekonomin med jämna mellanrum gör en korrigerande rörelse (läs: tider av ekonomisk kris, t.o.m. ekonomisk depression) när ekonomin kan krympa t.o.m. tio procent på en kort tid. Men på längre sikt talar vi ändå om en kontinuerlig tillväxt.
Därför har talet om nolltillväxt, eller t.o.m. negativ tillväxt, som något eftersträvansvärt vunnit ganska mycket terräng på senare år. Särskilt bland sådana som också annars talar för att en ekonomisk utjämning borde ske. Det stora problemet med etta är emellertid det att inte heller detta kommer att fungera. Helt enkelt därför att tillväxten behövs för att hålla igång det nuvarande systemet. Om tillväxten uteblir är det inte de som sitter på pengar och välstånd som i första hand kommer att lida nöd – de brukar alltid klara sig – utan det är de som är beroende av en viss ekonomisk utjämning som kommer att få ta smällen.
Så här fungerar det. Kontinuerlig tillväxt är en omöjlighet, men ändå måste vi sträva efter den – alternativet är nämligen mycket sämre. Speciellt för de som redan nu har det svårast i samhället. Det nya systemet, som vissa aktivister brukar tala för, med nolltillväxt och en hållbar ekonomisk utveckling och en större och radikalare utjämning är heller inget alternativ. De rika kommer nämligen aldrig att godkänna någon sådan omfördelning, och om det på allvar blir tal om något sådant kommer kapitalet ganska snart att sluta generera välstånd. De som har pengar kommer helt enkelt att stoppa in dem i madrassen, och där bidrar de inte till någon tillväxt. Och med utebliven tillväxt finns det inget välstånd att fördela.
Då återstår, som jag ser det, bara två alternativ. Antingen att fortsätta som hittills och försöka säkra en någotsånär jämn tillväxt – eller så att göra en radikal omfördelning och nystart. Med våld – för på annat sätt låter den sig inte göras. Är det någon annan än jag som anser att det första alternativet är att föredra?
Bra skrivet
SvaraRaderaDessutom hänger vårt välstånd på en skör tråd. "Experterna" idag verkar tro att ekonomin är som en motor som man kan justera gasen på utan större konsekvenser. Men så är det ju inte. Sätter man på bromsen riskerar man att de produktiva lägger av helt och hållet eller flyttar kapitalet och resultatet blir ekonomisk misär.
Det här har att göra med att man tror att man kan förklara ekonomin med matematiska formler. Ändrar man på en variabel så ändras resultatet enligt någon ekvation.
Man glömmer att ekonomin består av individer som gör rationella beslut baserat på rådande omständigheter
mvh
Toffe
Jag läste det här och tyckte att det var någonting som haltar.
SvaraRaderaInte bara den tröstlösa uppställningen, som går ut på att vi måste eftersträva någonting som i slutändan trots allt är en möjlighet. Vi blåser luft i en ballong, som vi förstår att kommer att spricka efter en tid, men vi blåser på för vi har inget alternativ.
Teorierna om (ekonomisk) tillväxt har vuxit fram i - överraskning - det rika väst, där det har blivit något av en trossats: just så här skall ett samhälle fungera. Men utanför blickfånget hamnar den besvärande detaljen, att det här i grunden gynnar de fåtaliga välbärgades intressen. Globalt är det en femtedel av jordens befolkning som står för fyra femtedelar av konsumtionen, och även i den omtalade femtedelen av befolkningen är tillgångarna väldigt ojämnt fördelade. Utifrån det perspektivet blir det lite skevt att tala om ekonomins lagar, inte sant? Det blir maktspråk, där analytikerna talar för sina egna intressen.
Det här har blivit ännu mera uttalat under de senaste åren, med globaliserad ekonomi och, som het så vackert heter, "fri rörlighet för varor och tjänster". Och pengar, som så lätt även under trygga förhållanden hamnar utom räckhåll för det samhälle, som skulle behöva dem.
Teorin om negativ tillväxt är kanske inte alls så dum, lokalt tillämpad, i förening med andra mönster på andra håll.
Esa. "som i slutändan trots allt är en Omöjlighet" menade du väl. Antar jag.
RaderaVisst får vi utgå ifrån att "analytikerna talar för sina egna intressen" - och att de som har pengar ställer sina egna intressen främst. (För så fungerar det bara - människan är i grund och botten självisk, girig och dessutom lat till sin natur...) Men det som var min poäng var att just detta också har sina positiva effekter: För, som så många gånger har konstaterats, det måste först skapas ett välstånd innan detta kan fördelas.
"Och pengar, som så lätt även under trygga förhållanden hamnar utom räckhåll för det samhälle, som skulle behöva dem." Men, Esa, vad är alternativet? I dagens läge har vi ett förvisso haltande, men ändå någorlunda fungerande system. Om det uppstår oro som ett resultat av att staten (eller någon överstatlig organisation) skulle försöka börja "omfördela" mera än i dagens läge - då skulle så gott som alla pengar stuvas undan och "hamna utom räckhåll" - och dessutom skulle hjulen stanna och de som behöver få arbeta för sitt uppehälle skulle inte längre ha denna möjlighet. Slutresultatet skulle bli att de rika lever på sitt ihopsamlade välstånd, men detta inte längre skulle generera något ytterligare välstånd som, så att säga, skulle "rinna över" åt de som behöver det. (I form av arbete och även i form av utjämning.)
Jag är den förste att konstatera att dagens system inte är bra. Men när alla alternativen är sämre, så vad göra? I en sådan situation menar jag att vi ändå bör fortsätta att eftersträva tillväxt. Även om vi vet att det i det långa loppet är en omöjlighet.
Alldeles riktigt, Kristian! Du hittade o-et som behövdes för att inte mitt resonemang skulle bli o-logiskt.
RaderaAnnars var avsikten med mitt inlägg inte att peka finger, för jag är själv en del av systemet. Däremot tyckte jag att man kunde diskutera själva problemställningen, som var alltför enkel, och den skenbart självklara lösningen.
Du tycks utgå ifrån ett nationalekonomiskt resonemang. Men varje samhälle - även det å kallade globala samhället - är ytterst en frivillig samanslutning av individer. Som vi sett av diskussionerna hittills kring samhällsekonomiska frågor, så tycks folk vara i varierande grad benägna att solidarisera sig med samhället. Det påminner om att tillväxtteoretikerna inte bara avhandlar rent ekonomiska frågor; tillväxten har även en social (och ekologisk) dimension. När den sociala balansen rubbas i tillräckligt hög grad får det följder även för den ekonomiska dimensionen.
De alternativa modeller som skulle vara bättre än tillväxtteorierna bygger på individer och alternativa sammanslutningar, och innehåller både etiska, ideologiska och religiösa element.
Dessa element gör dem svårhanterliga för vetenskapligt orienterade samhällsteoretiker. Man kan fnysa åt dessa förment irrationella element, men exempelvis det kristna rättvisetänkandet saknar den belastning som är förknippad med de teknokratiska modellerna, som alla tycks ha Pessimistkonsultens formuleringar i bakhuvudet: "det går åt h.....e i alla fall".
Esa tar ju upp en viktig sak, nämligen hur sociala aspekter inverkar på ekonomin. En omfördelande mekanism behöver inte ställa till så mycket oreda så länge som omfördelningen sker inom ett begränsat område som de påverkade anser som "sitt". T.ex. en by eller ett mindre samhälle. Få skulle kanske reagera negativt på det att deras skatter går åt att finansiera en byaskola eller en lokal hälsostation. Det är när enheterna växer och folk inte längre kan identifiera sig med andra som de negativa effekterna börjar synas.
SvaraRaderaDetta är något som helt glömts bort bl.a. i diskussionen om den kommande kommunreformen.
mvh
Toffe