Den kristna tron är något i grund positivt. Den handlar framför allt om nåden. Om vad Gud har gjort – om hur han blev människa för att leva, lida och dö för att våra synder inte längre skulle skilja oss från honom och utestänga oss från Guds rike. Den kristna tron handlar i grund och botten om denna oerhörda gåva.
När den kristna tron är något så positivt - hur kommer det sig då att vi som kristna idag framför allt framställs – och framstår, det måste tyvärr medges – som negativa nejsägare? Enkelt sagt handlar det om att vi (läs: den som bedömer oss) börjar i fel ända. För den kristna tron, och Jesus, har två sidor. Jesus är vår Frälsare, ja, men han är också vår Herre. Och dessa två sidor hör ihop. Detta så att ”den som har fått mycket förlåtet kommer också att älska mycket”. Alltså: Först förlåtelsen, och sedan kärleken - och genom denna kärlek också lydnaden för Herren och det som han har sagt. Om vi börjar i fel ända, med lydnaden, ja, då blir det helt fel.
Men människorna, och media i synnerhet, är inte i första hand intresserade av det positiva. Det kittlar inte, och det säljer inte. Men grälen säljer. Schismerna är intressanta. Och dessa uppstår inte ur det positiva som den kristna tron har att komma med, utan ur den kollision som uppstår när människor med olika uppfattning om lydnaden ska försöka leva ut sin kristna tro – och framför allt när människor som har börjat med förlåtelsen (i rätt ända) konfronteras med/av människor som har börjat med vad de har hört om lydnaden – och fastnat på den. Då blir det intressant. Och därför är det detta som syns och hörs.
Så, vad är lösningen? Är lösningen att vi tonar ner lydnaden? Kanske till och med frångår den? Nej. Det är ingen lösning. Jag tror att lösningen är att vi som kristna tvärtom satsar ännu mera på att undervisa om, och framför allt leva ut, lydnaden inför Herren. Och framför allt att vi gör klart angående den rätta ordningen – att ingen förväntas börja med lydnaden utan med nåden och kärleken. Och vågar vi möta våra medmänniskor på detta sätt? Med nåd och kärlek, och inte med krav på lydnad? Jag tror att det är där vi behöver börja. Lydnaden kommer i sinom tid. Detta är åtminstone min väg till tro – och de allra flestas, har jag för mig.
Det här leder mina tankar till biskop Eero Huovinen, som gått en ganska lång väg från den evangeliska rörelsen till att bli en beundrare av Barth.
SvaraRaderaNamnet Barth var en gång på Theologicum närmast att betrakta som en svordom. Den barthska betoningen av evangeliet och nåden rimmade illa med det lutherska konceptet med förkunnelsen av lag och evangelium, i nämnd ordning.
Men ur våra dagars perspektiv kan man kanske säga att Barth inte hade helt fel.
Esa. Jag läste igenom min text efter att jag läst din kommentar, och visst kan jag förstå varför dina tankar leddes så som de gjorde.
RaderaJag är här inne på lagens tredje bruk (lydnaden motiverad av kärlek till den som har frälst människan av nåd från hennes synder), men även om jag inte säger det i texten så fanns nog lagens andra bruk (lagen som driver till Kristus) med i mina tankar. Jag borde ändå kanske ha sagt det rakt ut i texten. Men är det inte så att den som har kommit så långt att han/hon tror sina synder förlåtna först måste ha blivit uppmärksammad på dem - uttryckligen av lagen? Så visst bör förkunnelsen alltid innehålla både lag och evangelium, men jag menar, och har alltid försökt själv också i min förkunnelse hålla mig till, att evangeliet ALLTID måste följa på lagens förkunnelse - och gärna också få mest utrymme. För det är nåden som frälser en människa. Aldrig lagen.
Det var nog med viss tvekan jag skrev kommentaren härovan. Och hänvisningen till Huovinen och Barth var säkert mindre smart, med tanke på omständigheterna.
SvaraRaderaMen förhållandet mellan lag och evangelium är ändå intressant och spänningsfylld, på många sätt.
Det gamla lutherska schemat med lagens första och andra bruk förutsätter en viss kultur, där denna lag i utgångsläget upplevs som relevant och berättigad. Så var det i enhetskulturens tid, men så är det nog inte längre.
Är det verkligen så att ett rätt mottagande av Guds nåd i Kristus förutsätter att åhöraren FÖRST anammat det judisk-kristna lagkomplexet? I så fall framstår nog i en mångkulturell kontext den ihärdigaste evangelist som en negativ nejsägare, hur man än vänder på formuleringarna.
Barth såg väl att åhöraren i sitt liv redan i sig självt upplever alldeles tillräckligt av lagens krav för att nådesförkunnelsen skulle kunna komma i första hand.
Och lagens tredje bruk kan man nog diskutera både längre och väl, men det finns nog bättre platser än den här bloggen.