Kärleken driver oss

Jag får en del kritik för att jag, enligt kritiken, allt för ofta skriver texter som i en form eller annan behandlar ett enda ämne. Alltså homosexualiteten. På köpet kommer då ofta också insinuationer om att orsaken till att jag skriver om denna fråga är att jag själv på något sätt skulle ha ett eget intresse av själva saken. Jag antar att detta är ett sätt att försöka förringa det jag skriver. Dessutom får man anta att dessa insinuationer bottnar i en mer eller mindre allmän praxis, introducerad av människor/organisationer som driver på denna fråga i samhälle och kyrka. Detta kan jag sluta mig till av det faktum att dessa insinuationer förekommer i princip överallt på nätet där denna sak debatteras. ”Stämpla debattören så behöver ingen ta honom på allvar!” De flesta som använder detta ”argument” är säkert inte ens medvetna om detta spel i kulisserna, men inte desto mindre finns det där. Nå, vara hur det vill med detta, lågt är det i vilket fall som helst.

Jag har vid ett flertal tillfällen konstaterat att jag inget hellre skulle vilja än att aldrig mera skriva ett enda ord i denna fråga. Men eftersom jag här på bloggen skriver om sådant som ligger ”Nära mitt hjärta” kommer jag att tvingas återkomma till detta gång på gång. Observera nu då att det INTE är homosexualiteten som ligger nära mitt hjärta, utan kampen mot den propaganda- och förförelsekampanj som pågår i samhälle och kyrka och som hela tiden infekterar allt flera människor, situationer och sammanhang. Det värsta med denna kampanj är att hand i hand med det faktum att människor blir förförda till ett skadligt tänkesätt, och i förlängningen till ett ytterst skadligt leverne, också går ett avfall från synen på Bibeln som Guds ord. Detta är ju, om man ser nyktert på saken, fullständigt naturligt. Om man ska lura människor bort från Skaparens goda vilja måste man först få bort övertygelsen om att vi kan veta vad hans vilja är också på sexualitetens område.

Jag brukar säga att jag här på bloggen aldrig agerar utan endast REagerar. Detta så att jag skriver om det jag läser och ser omkring mig. I dag behöver man inte vända många blad i vilken tidning som helst innan man stöter på denna homopropaganda i en eller annan form. Media har idag gjort sig själv till homolobbyns villiga bandhund och gör högljudd reklam för frågor och saker som alla sunt tänkande människor bara för några år sedan förstod att inte tala om ens i lönndom.

Sedan finns det ännu en viktig, kanske den viktigaste, orsak till att jag ständigt behandlar denna sak. Jag stötte på detta i en kommentar på Dag Sandahls blogg, och jag klistrar in några ord därifrån här. Signaturen HH skriver (jag har ”putsat” språket en aning): ”Alla bekännelsetrogna vet att det gäller att stå stark där tron angrips, och det är ju här den nu angrips. Tidigare var det ämbetet, och där har de flesta fallit. Nu är det äktenskapet, och vare sig du vill tro det eller ej är det i botten det kristna äktenskapet som angrips. Ännu finns några försvarare. Ännu tidigare var det synen på aborter, en kamp som förlorades till närmare 100%. Nu verkar krafter för att "abortera" fullvuxna foster.”
   

Fredrik Sidenwall skriver, i linje med detta, i sin bok ”Kampen för tron” att vi inte får välja våra strider. Vår kallelse är att vara trogna Herren och hans ord i de strider som utväljs åt oss. Precis så är det. Idag är det i denna fråga striden rasar, och som kristna är vi kallade att stå upp för Guds ord – vilket i förlängningen innebär att vi står upp för människan, människans väl och människovärdet. Detta är givetvis något som ”homolobbyn” inte inser och erkänner, men faktum är att den utveckling som nu redan är långt gången kommer att leda till oerhört mycket lidande för människor som fastnar i dessa bedrägliga lögner. Kärleken till människan gör att vi inte kan, och inte får, tiga när lögnen på detta sätt regerar.