Syndare är vi allihopa...

ÖT skriver i en nyhet som publicerades igår att det trots allt kommer att bli en regnbågsgudstjänst i samband med Jeppis Pride i sommar. Ingen församling har, vist nog, tagit på sig att ordna denna gudstjänst, men tre präster (Bo-Göran Åstrand, Tuija Storbacka och Thomas Ray) ställer upp och ordnar gudstjänsten vid Rosenlund.

Jag skrev en smått sarkastisk kommentar under denna nyhet: ”Det är synnerligen modigt av dessa tre präster att medverka i en dylik gudstjänst och klart och tydligt förkunna Guds ord och vilja angående sexualiteten och homosexualitet i synnerhet. För det är väl det de kommer att göra?”

Sarkasmen består i det att detta givetvis inte kommer att ske.

Nu ska jag vara så tydlig jag bara kan. Vi är alla syndare. Svenskspråkiga, finskspråkiga, österbottningar, nylänningar, män kvinnor, heterosexuella och homosexuella. Alla syndare, och alla i lika stor utsträckning beroende av Guds nåd och förlåtelse. Här finns helt enkelt ingen gräns mellan syndare och icke-syndare. Gränsen/skillnaden uppkommer med och i hur vi går vidare när Guds ord och den Helige Ande överbevisar oss om denna vår synd. Här finns det två olika sätt vi kan förfara. A. Vi kan låta Guds ord döma oss som de syndare vi är, bekänna vår synd och be om förlåtelse och sedan om kraft och en ny vilja att göra det rätta. Varje dag. B. Vi kan sätta oss ner och mixtra med måttstocken och helt enkelt skriva ner/avskriva vår synd. Intala oss själva att det inte är så farligt, att vi ju inte är sämre än andra. (Vilket i och för sig säkert är sant, men det var ju inte det som var frågan här, eller hur?) Vi kan strunta i vad Guds ord säger om synden och försöka tysta den Helige Andes tilltal.

Gudstjänsten, och framför allt högmässan (=gudstjänst med nattvard), är den plats framom alla andra dit vi som väljer alternativ A kan gå för att bekänna vår synd, be om förlåtelse och få höra avlösningens ord. I nattvarden får vi del av denna förlåtelse på ett väldigt konkret sätt, och i nattvarden får vi också kraft att kämpa mot synden och dess makt att bedra oss som vi i vår vardag tvingas kämpa med hela tiden.

Min kommentar på ÖT:s webbplats blir alltså sarkastisk i och med att det jag efterlyste inte kommer att ske. Dessa tre präster får en bra möjlighet att förkunna Guds ord och Guds vilja inför (säkert) en stor skara människor som, liksom alla vi andra, är syndare. Här ges dessa präster möjlighet att förkunna Guds dom över (bl.a.) utlevd homosexualitet, men också att förkunna Guds kärlek till syndaren och kalla dessa människor till omvändelse och till en ny start, ett nytt liv i renhet och helgelse. Helt i enlighet med alternativ A ovan. Men detta kommer alltså inte att ske. Det som i stället kommer att ske är att deltagarna i denna regnbågsmässa i ord och handling kommer att förledas till att begå alternativ B. Förkunnelsen kommer att vara att det är ok att leva ut sin homosexualitet, och så kommer prästerna att inbjuda dessa människor, som har vilseletts att tro att Gud accepterar synden, till nattvardsbordet. Där, vid den heligaste plats som finns på denna jord, kommer Guds ord att trampas under fötterna, den Helige Andes tilltal att förnekas och människorna att förledas till förhärdelse.

Här, om någonsin, gäller Jesu ord om att den som förleder en av dessa mina minsta (som tror på mig), för honom vore det bättre att få en kvarnsten om sin hals och sänkas i havets djup. Observera nu att denna förförelse inte begränsar sig till de homosexuella, inte till de som deltar i denna parodi på högmässa, utan här drabbas alla som inte står stadigt på Guds ords grund. Och inte ens vi går, av allt att döma, säkra.

Den präst som lånar sig själv till detta borde ha förstånd att avgå från prästämbetet. Men jag ska ändå, dessa hårda ord till trots, gömma en liten brasklapp. Jag kan ju ha fel, och förkunnelsen på denna regnbågsgudstjänst kan bli i enlighet med Guds ord. Ingen skulle i så fall vara gladare än jag. Men, som jag skrev i kommentaren, kräver detta att dessa tre präster är oerhört modiga. På något sätt vågar jag inte riktigt tro detta ändå. Tyvärr.