Om UK, Fader vår och reformationsjubileet

Ungdomens Kyrkodagar i Borgå stift gick in för att uppmana stiftet att övergå till den version av bönen ”Fader vår” som bygger på bibelöversättningen Bibel2000. Motiveringen var bl.a. att om vi i församlingarna använder Bibel2000 så borde vi ju också kunna använda oss av den ordalydelse för ”Fader vår” som finns i denna översättning. Nå, jag har tidigare gjort klart att jag inte rör Bibel2000, så min ståndpunkt vad gäller den nya ordalydelsen av bönen torde kanske vara klar. Dessutom är det länge sen jag tog de beslut som fattats på UK på allvar. 

Detta initiativ fick emellertid en betydelsefull tillskyndare när, inte alls oväntat, Björn Vikström trädde fram och stödde det. Detta var som sagt kanske inte så överraskande. Ändå kan jag inte låta bli att reagera på det han säger i samband med att han går ut med stödet för UK:s initiativ. Han föreslår, i en intervju i KP, att församlingarna skulle fira 500-årsminnet av reformationen år 2017 genom att övergå till att använda den nya ordalydelsen av bönen Fader vår. Nå, nu antar jag – och hoppas jag! – att detta inte är det enda sätt som Vikström anser att jubileet ska uppmärksammas. I så fall blir detta jubileum nog ett gyllene tillfälle som vår kyrka och vårt stift (igen en gång) låter gå sig ur händerna utan att dra nytta av det.

En av reformationens stora och viktiga följder är givetvis i att Bibeln – och gudstjänsten – blev tillgänglig på ett språk som människorna förstod. Så där kan man nog hävda att Vikström har en poäng. Men, och här finns nog ett stort men. För reformatorerna var också teologin viktig. Oerhört viktig. Därför menar jag nog att man inte kan använda reformationsjubileet som orsak till varför vi i vår kyrka borde övergå till att använda en version av bönen Fader vår som innehåller ett stort teologiskt problem. En teologisk fadäs, om vi så vill. Språket är viktigt, ja, men INTE på teologins bekostnad. Det är i och genom prövningar som vår tro kan växa. Att be ”utsätt oss inte för prövning” är, som jag ser det, att be om tillåtelse att inte behöva växa i sin tro. Att be om beskydd från frestelser är däremot något som alla kristna gärna gör.

Vad sedan gäller reformationen och reformationsjubileet finns det annat som borde uppmärksammas och andra sätt att fira det som skedde för 500 år sedan. Som t.ex. de tre ”sola”. Dessa är fullständigt omistliga för luthersk tro, ja inte bara för luthersk tro utan för kristen tro överlag. Likväl har vi idag långt glömt dem och vad de innebär och står för. Mitt förslag är att vi, jubileumsåret till ära, tar upp dessa igen. Att vi lär oss vad de innebär och framför allt att vi hyllar reformationens minne och arv genom att återgå till att följa dem. I kyrkans vardag och i hennes liv. För att friska upp minnet angående vad dessa tre sola är planerar jag att återkomma till vart och ett av dem här inom en snar framtid.