torsdag 16 juli 2020

Blir det inbördeskrig i USA?

När vi talar om att USA står på randen av ett inbördeskrig menar vi förstås inte ett krig med frontlinjer och arméer som strider mot varandra, utan det inbördeskrig som hotar USA är närmast fråga om kravaller, massiva protester och konfrontationer mellan polis och demonstranter. Tänk de scener vi såg när vänsterliberalerna protesterade mot domare Kavanaughs utnämning och multiplicera detta med tio eller hundra. Och observera mycket noggrant ordet vänsterliberaler. För det är de som har orsakat dessa kravaller och kommer att göra det också om eller när det brakar lös på riktigt. När vi ser på USA idag är det inte högern som är den stora faran, utan vänstern. Det är nämligen vänstern som KRÄVER att få bestämma agendan i samhället – också i USA – vilket de har fått göra länge redan här i Europa. Skillnaden mellan Europa och USA är för övrigt den att högern i Europa är så svag att den i de flesta länder har förlikat sig med att den inte har någon möjlighet att få igenom sin agenda. I USA är högern mycket starkare, t.o.m. så stark att den ibland t.o.m. kommer åt att välja president. Det var just det som hände när Trump valdes – mot alla förväntningar (åtminstone i vänsterpressen). Valet av Trump retar vänstern något enormt, och detta gör att det alltid finns risk för upplopp. Högern består till största delen av "de stilla i landet", och när dessa förlorar ett val är de, just det, oftast stilla. Men detta gäller inte för vänstern, av sagda orsaker.

Det har en längre tid talats om den enorma splittring som har drabbat USA under de senaste decennierna. En splittring som Trump inte har gjort något för att överbrygga, snarare då tvärtom. Denna splittring syns bäst i media och i mediekonsumtionen. Tidigare fanns det en bred "mittenmedia" i USA som försökte ge en så objektiv bild av samhällshändelserna som möjligt och göra båda sidorna rättvisa. Denna mittenmedia har idag i praktiken raderats ut, och vänstern läser vänster(mainstream)media och högern läser vad som bäst kanske kan beskrivas som alternativmedia. Och aldrig mötas de två.

Efter valet av Trump försökte New York Times bredda sin journalistiska bas och anställde några reportrar som skulle kunna ge en bild av "det andra USA", alltså av vad som pågick bland de folklager som valde Trump till president. Detta för att inte igen tas så fullständigt på sängen. Dessa har numera rökts ut en efter annan, och den senaste som såg sig tvingad av avgå – efter att ha blivit trakasserad och utsatt för rasistiska tillmälen – var ledarsidsjournalisten Bari Weiss. (Namnet låter judiskt, vilket hon också är, och det är där rasismen kommer in i bilden.) Weiss är ingen högerjournalist, snarare då – med amerikanska mått – hemmahörande lite till vänster om mitten, men hon försökte i sitt arbete bedriva gammaldags amerikansk journalism som lät båda sidorna komma till tals. Denna avgång är en stor nyhet, men en nyhet som knappast kommer att nå över nyhetströsklarna i Europas vänsterpress. Liksom inte heller den stora nyheten att opinionssidornas chefredaktör James Bennet för några veckor sedan tvingades avgå efter att journalisterna på NYT krävde hans avgång sedan att han valde att publicera en kritisk insändare mot Black Lives Matter skriven av senatorn Tom Cotton. Det är svårt att se denna utveckling som något annat än att NYT rensar ut oppositionella röster (och framför allt sådana som tillåter oppositionella röster att komma fram). Detta, om något, är ägnat att (framför allt på sikt) öka splittringen i USA, men när det i vår mainstreammedia talas om splittringen i USA är allt förstås Donald Trumps fel.

Det är intressant att se vad Bari Weiss skrev i sitt offentliga avskedsbrev angående stämningen på NYT – detta framför allt för att det så oerhört väl speglar vad som är på gång i USA (och även förstås här hos oss) idag. Weiss skrev bl.a. att "what rules remain at the Times are applied with extreme selectivity. If a persons ideology is in keeping with the new orthodoxy they and their work remain unscrutinized, everyone else live in fear of the digital thunderdome".

Min översättning av detta citat blir: "De regler (för journalister och journalistiken) som ännu finns kvar på NYT tillämpas med extrem selektivitet. Om en journalists ideologi (/åsikter) är i linje med den nya ortodoxin (ortodoxi = ren lära) får de och deras arbete vara i fred. Om inte tvingas de leva i ständig rädsla för det digitala gatloppet." (Jag hittade ingen bättre översättning på ordet "thunderdome", men ordet låter förstå att den som råkar ut för det hamnar i ordentligt blåsväder.)

Så, hur är det? Kommer det att bli inbördeskrig i USA? Det kan förstås ingen säga med säkerhet, men stridlinjerna dras definitivt upp, åtminstone på den vänstra sidan av spektret, och inga åtgärder kommer att skys för att få bort Trump från presidentposten. Ifall Biden blir president blir det knappast några större upplopp. Men tänk dig ett sådant scenario att Trump trots allt blir omvald och/eller att Ruth Bader Ginsburg (som igen har varit inne på sjukhus, denna gång för en möjlig Corona-smitta) skulle avlida före valet och Trump får möjlighet att nominera katoliken och prolife-domaren Amy Coney-Barrett till Högsta domstolen. Vad händer då? Ja, då blir det kravaller, var så säker!    

  

17 kommentarer:

  1. I viss mening råder det redan inbördeskrig i USA, sedan några tiotal år tillbaka. Vänstern och högern sluter sig inom sina respektive skal och man har inte bara tappat bort samtalskontakten med de oliktänkande utan har helt accepterat tanken på en hatisk attityd till folk med annorlunda samhällssyn. Det förefaller helt comme-il-faut att HATA meningsmotståndare. Man samtalar inte med dem man hatar, man demoniserar och bekämpar dem. Att kalla ett sådant samhällsskick för en beundransvärd demokrati är hårresande verklighetsflykt.

    Trump skapade inte den här polariseringen, han blev vald på grund av den. Men hans retorik har varit föga statsmannamässig, i stället för att gjuta olja på vågorna har han hällt bensin på elden.

    "Make America great again", lydde hans valspråk. Great har staterna inte blivit. Det behövs respekt och omfattande samarbete för att landet ska gå mot "split" till "great".

    SvaraRadera
    Svar
    1. Esa. Helt riktig analys. Frågan är bara, som jag ser det, om det blir vid detta split eller om det kommer till något ännu värre. Om Trump t.ex. skulle bli omvald blir förstås inte splittringen mindre. För precis som du säger blev han vald p.g.a. av den och man kunde dessutom lägga till att han långt lever på den. Därför vill han inte överbrygga den (om det ens är möjligt för en så splittrande figur som han är) utan snarare späda på den.

      Om det ska ske en ansats till försoning och kompromissvilja igen ska börja styra politiken i USA tror jag att detta måste börja med media. Men tyvärr ser det ut som om utvecklingen också där skulle gå åt helt fel håll just nu.

      Radera
  2. Media är inte en självständig aktör i politiken, utan språkrör för samhällspåverkarna, en språngbräda för enskilda politiker och en hävstång att försöka rubba den allmänna opinionen till egen fördel.

    Därför är det ingen idé att vänta sig förändringar från det hållet. Det är inte megafonen det är fel på om talaren är ful i mun.

    Kanske är USA i den situationen att polariseringen fortsätter. Kanske tar orden slut och vapnen tar över och NRA får en framträdande roll i fortsättningen.

    Man kan peka finger åt den politiska vänstern och bortse ifrån att man inte är några änglar på högerkanten heller.

    Kanske man behöver gå ner i skyttegravarna och en uppslitande kamp som ingen kan vinna innan utvecklingen mot försoning kan få sin början.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Esa. Tyvärr har det blivit som du säger angående media. Den vakthund som är satt att granska media har i stället blivit en megafon för makten. Detta är synnerligen problematiskt. (Och då begränsar jag inte "makten" till den politiska makten utan jag brukar också tala om en värdeliberal ideologi som idag har makten i västerlandet - oberoende av vem som råkar sitta på den politiska makten just nu.)

      Sedan hoppas jag att det inte behöver gå så långt som du säger, men befarar tyvärr det värsta.

      Radera
  3. Vad menar du med formuleringen om vakthunden som är satt att granska media?

    SvaraRadera
    Svar
    1. ESA. Det var en lapsus. Som är satt att granska makten, ska det förstås vara.

      Radera
  4. Den som granskar makten utövar själv makt och kan därför inte vara politiskt neutral. All media har nån politisk förankring och är därför språkrör för makten eller oppositionen. Men media kunde förstås representera nån sorts social civilisation. Det kan man bara drömma om i USA.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Esa. Alla håller säkert inte med dig här. Den goda tanken har alltid varit att medias uppgift är att granska makten och därmed se till att den håller sig inom skaklarna. Men tyvärr är det idag långt som du beskriver saken.

      Radera
  5. Den goda tanken har varit vadå? Att massmedia skulle vara tjänstemän och experter till skillnad från tyckare med politiskt mandat? Tanken på massmedia som tredje eller fjärde statsmakten utöver riksdagen, regeringen och eventuellt domstolsväsendet förutsätter en klar politisk agenda med bred förankring i befolkningen och därmed potential att vid behov sätta det stora flertalet röstberättigade i rörelse. Här finns praktiskt taget alla finländska dagstidningar och andra kanaler som inte direkt styrs av statsmakten.

    I takt med den teknologiska utvecklingen har begreppet "massmedia" utvidgats en hel del. Även den här bloggen ingår i konceptet massmedia. Du kritiserar myndigheter och massmedia, men är du en politiskt obunden expert utan personlig politisk agenda? Jag tror nog inte det, för att uttrycka det försiktigt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Esa. Nu undrar jag om vi talar om samma sak? Media skulle, enligt tanken, granska de politiska makthavarnas maktutövande. Om de använder pengar på rätt sätt (och inte stoppar i egen ficka, för att ta ett tydligt exempel) och, för att ta ett exempel som ansluter till texten ovan, hur den amerikanske presidenten sköter sitt uppdrag rent konkret. Men tyvärr har denna uppgift idag långt drunknat i den politiska agendan - med den följden att det har blivit en kraftig polarisering (i främst USA).

      Radera
  6. Kristian, jag vet faktiskt inte vad du skriver om. Det verkar som om du skulle föreställa dig media som nån sorts opartisk myndighetskontroll. Är det här rätt uppfattat? Varifrån kommer hela den idén? Finns det något samhälle där din uppfattning om medias roll förverkligas som sådan?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Esa. Detta är vad media borde vara och hur media ser på sig själv ännu idag. Fråga vem som helst. Men nej, ingen myndighetskontroll. Men kontroll med redovisning för läsarna.

      Radera
  7. Kristian, svenskarna har talesättet "klart som korvspad". Din tankegång är grumlig som ärtsoppa. Inget klart svar på mina frågor. Bara oklara hänvisningar till förmenta självklarheter utan grund.

    Du tänker tydligen fortfarande i termer av "tredje statsmakten". Säg mig: varifrån kommer ditt resonemang? Vem ger pressen dess roll som iakttagare och kommentator? Och säg mig ett enda land där media fungerar som politisk kommentator/myndighetskontroll utan egen politisk agenda!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Esa. Nu förstår jag inte. Som sagt kan du fråga vilken medias representant som helst och de kommer att säga att media är maktens vakthund. Att det sedan inte längre fungerar så i praktiken på alla plan är väldigt beklagligt. (Om du vill läsa på i ämnet kan du googla Jesper Strömbäck: Medierna som fjärde statsmakt. Som ett exempel. Jag kan citera första meningen i hans inledning: "En av journalistikens viktigaste uppgifter är att granska makthavare, enligt såväl statliga pressutredningar som medborgare, politiker och journalister.")

      Svaret på frågan vem som ger pressen denna roll är väl att detta är den roll pressen alltid har haft. Eller åtminstone menar sig ha haft. Men som sagt, vi är överens om att detta inte fungerar idag. Kanske inte om HUR det inte fungerar, men ändå.

      Radera
  8. Det hade varit så mycket intressantare om du hade svarat på mina frågor, men icke.

    En tidning ägnar sig åt journalistik. Journalisten agerar schäfer och bevakar och skäller, men alltid på uppdrag av de betalande prenumeranterna. Det här förutsätter en fungerande växelverkan, dvs att journalistens agenda står i överensstämmelse med läsarnas intressen. Finns inte denna växelverkan finns det ingen journalistik. Schäfern har sina grundegenskaper, den skäller och bits, men varje individ skäller på husses vägnar, nån på skurken, en annan på polisen, en tredje på grannarna...

    Något formellt vakthundskap för media finns inte annat än i festtal. Det finns säkert nån sorts politiskt obunden objektiv journalistik, men den är i så fall inriktad på ett smalt yrkessegment. All samhällskritisk journalistik förutsätter att det finns en läsekrets som finner den relevant. Därför läser du vissa tidningar men undviker andra. Och därför har den här bloggen den läsekrets som den har.

    Den fjärde statsmakten har ingen formell position i samhället. Men den har sin makt av läsekretsen och kan påverka den. Därför har de stora medierna trots allt stor betydelse för samhället, på gott och ont.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Esa. Jag vet egentligen inte vad vi grälar om här nu. Vi har ju i grund och botten samma åsikt. Den punkt där vi är av olika åsikt är hur media ser på sig själv. Det är, med förlov sagt, en ganska dum sak att gräla om.

      Radera
  9. Onödigt att investera i en rulle ståltråd? Säger du det? Det är kanske omöjligt att ställa intuition och rationell analys mot varandra. Ska rulla ihop resten och föra till skrotinsamlingen! 🤖

    SvaraRadera