Kyrie eleison!

Vissa gånger blir jag bara så oerhört ledsen, arg och besviken. Och uppgiven. Som igår kväll när jag läst två artiklar i ÖT. Dels en artikel i vilken BG Åstrand (som sitter som biskop i Borgå) visade att han inte alls hade klarat av att förstå – eller snarare att han inte VILLE förstå – vad fältbiskop Pekka Särkiö försökte säga i sin numera raderade bloggtext. En text som Särkiö, observera nu detta mycket noga för det kommer att ha betydelse för det jag snart kommer att skriva, tvingades radera.

Dels en fruktansvärd artikel där Maria Sundblom Lindberg och Mia Anderssén-Löf helt ogenerat låter förstå att frågan om kvinnliga präster är en jämställdhetsfråga. I artikeln nämns också, i förbigående, att vissa ser det som en "teologisk fråga", men frågans sanna natur lyfts förstås inte fram. Frågan om kvinnliga präster är nämligen varken en jämställdhetsfråga eller en "teologisk fråga" utan en BIBELFRÅGA. En bibelfråga i en kyrka som bekänner (läs: ljuger) i sin kyrkoordnings första paragraf att alla frågor ska avgöras på Bibelns grund. Vilket alltså inte tillåts ske i denna fråga.

Det mest beklämmande i artikeln är ändå utsagan att Särkiös uttalande är "en påminnelse om den tystnadskultur som finns inom kyrkan". Vad då "tystnadskultur", frågar jag. Menar de två kvinnliga prästerna att man inte får diskutera ämbetsfrågan och frågan om manligt och kvinnligt längre? Då kan jag hålla med. Eller menar de att när någon ändå vågar göra det blir de uthängda och nedtystade? Då kan jag också hålla med. Så ja. Det finns nog en "tystnadskultur" i vår kyrka. Den har avlats fram under de senaste åren, och den går ut på att tysta ner sanningssägare och sådana som vill hålla sig till vad Guds ord säger. Men någon "tystnadskultur" som dessa två avser finns nog inte. Åtminstone har någon sådan inte setts till på väldigt länge.

Dylika artiklar gör mig som sagt både arg och uppgiven på samma gång. Vår kära kyrka har ockuperats av krafter som vill både henne och vår tro så oerhört illa. (Förhoppningsvis av okunskap och omedvetet, men det blir hur som helst slutresultatet.) Rent mänskligt sett går vår kyrka en mycket mörk framtid till mötes med ett dylikt ledarskap som så här flagrant struntar i och trampar på Guds ord och som vill tysta ner alla som vill och vågar stå upp för sanningen.

Som det nu är står vi som ännu älskar vår kyrka och som i henne vill bevara den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga (Jud. 1:3) med bara en resurs kvar. Men det är ingen dålig sådan! Vi är kallade att be, och Gud har i sitt ord knutit starka och stora löften till bönen. Bo Giertz talar förvisso om världsliga ledare i sin fantastiska bok "Stengrunden" när han säger att ett troget folk som ber för sina ledare tänder en eld under dem (Jag har i skrivande stund inte tillgång till det exakta citatet – om någon har det får de gärna bifoga det i en kommentar!), men det samma gäller förstås också för kyrkliga ledare. Så därför får, och ska, vi be. För vår kyrka, framför allt, och för de människor som finns i henne som är förledda av synden och nu även av ett ledarskap som är lika vilset som de är. Men också för kyrkans vilseledda och vilseledande ledarskap. Kyrie eleison! Må Gud förbarma sig över oss och över dem och leda oss alla tillbaka på rätta vägar! Eller så ersätta det nuvarande ledarskapet med ett annat ledarskap som är villiga att böja sig för Guds ord och hans vilja.