Putin har hållit "tal till nationen". I detta tal, och i utvecklingen i kriget överlag, har nu klargjorts flera saker som torde stämma oss alla till allvarlig eftertanke. Dels kommer det att ske en "partiell mobilisering" i Ryssland varvid ca 300 000 nya soldater skrivs ut till kriget i Ukraina. Dels ska det närmast omgående ske "folkomröstningar" i flera Ukrainska regioner där slutresultatet givetvis redan på förhand är givet - Donetsk, Luhansk, Zapoizjzja och Cherson kommer att anslutas till "Moderlandet" Ryssland.
Det som ändå mest borde få oss att studsa till är ändå Putins, och än en gång Medvedevs, ord om att Ryssland med alla till buds stående medel kommer att försvara "Moderlandet". Putin gick t.o.m. här så långt att han nämnde kärnvapen och de skrämmande orden "och jag bluffar inte".
Jag skrev, medvetet, rubriken som en fråga. Jag kunde lika gärna ha skrivit den som ett påstående med dubbla utropstecken, men eftersom ingen vet vad som väntar och hur Putin resonerar valde jag att skriva det som en fråga. Men faktum är att tonläget nu har skruvats upp många pinnhål. Det är lätt att se Putins agerande som resultat av panik, och det är just detta som är så väldigt skrämmande. En diktator som fruktar för sitt liv (ja, inget mindre torde vara i potten för Putin här och nu) är både oberäknelig och oerhört farlig. Speciellt om han sitter på en stor arsenal massförstörelsevapen.
Det är inte heller svårt att se hur Putin eventuellt tänker här. När de fyra regionerna nämnda ovan förklaras som en del av "Moderlandet" kan han, om Ukrainas offensiv fortsätter, se denna som ett hot mot själva Ryssland och dess existens. Och då anser han sig ha rätt att, just som han nu säger, "använda alla till buds stående medel". Tyvärr är de enda medel Putin har numera, om vi får tro nyhetsrapporteringen från kriget, att införa allmän (eller som nu: partiell) mobilisering samt att ta i bruk någon form av massförstörelsevapen. Om det verkligen stämmer att han gått så långt att han skaffar in konventionella vapen från Nordkorea visar det att det inte finns mycket mer att mobilisera på den fronten.
Är det allvar nu? Ja, jag är tyvärr rädd för det. Frågan är om världen har sett ett allvarligare läge sedan Kubakrisens dagar för drygt 60 år sedan.
Den andra stora frågan är givetvis om du som läser detta är beredd på vad som kan komma att ske.
Som du säkert märkte spekulerade jag inte i texten ovan. Men den verkligt intressanta frågan, om man kan använda det ordet här, är vad som nu kommer att hända. För att svara på den frågan måste man spekulera, och det är det jag gör i det följande.
SvaraRaderaSom jag ser det är det mest sannolika ändå inte att det blir kärnvapenkrig, utan det mest sannolika är att vi, inom en inte alltför avlägsen framtid, kommer att vakna en morgon och få se en presskonferens från Kreml på TV/internet. Där kommer en rad allvarliga gubbar att sitta bakom ett bord (inte olikt det som skedde i augusti 1991) och deklarera att Putin är avsatt och fängslad/död/på flykt och att en kommitté bestående av en rad namn tillfälligt har tagit över makten i Ryssland och har avsikt att inom kort; A. Föra den militära specialoperationen i Ukraina till ett segerrikt slut, eller B. Avsluta kriget och dra tillbaka de ryska styrkorna bakom gränserna som gällde innan kriget började. (Beroende på vem som sitter i kommittén.)
Här är givetvis alternativ B att föredra framom alternativ A som innebär en ytterligare förhöjd hotbild.
Nå, detta var bara mina spekulationer, men jag håller dem som sagt för att vara det mest sannolika framtidsscenariot.
Du kan ju sätta dig ner och be om hjälp... Oj, fungerar det inte!? Så mycket för osynliga gudar och Jesusar som inte finns....
SvaraRaderaAnonym 18:10. Givetvis fungerar det! Jag har en levande Herre som har besegrat döden och lovat att de som lever i gemenskap med honom ska leva om de än dör. Vad har du?
RaderaVarför är du så rädd då? Du är ju rädd för allt och alla...
RaderaAnonym 19:12. Ett kärnvapenkrig, även om det inte skulle utvecklas till ett totalt krig, är något som alla har orsak att vara rädda för. De följder ett sådant krig skulle få, även för de som överlever det, vore fruktansvärda. Det vi ser redan nu med annalkande stagflation, el- och kanske också livsmedelsbrist är också något vi behöver förbereda oss för. Där handlar det inte för min del om rädsla utan om att vara beredd.
RaderaNär det gäller det vi just nu diskuterar, alltså döden och evigheten, är jag inte alls rädd för egen del. Men där är jag faktiskt ändå rädd. Det finns SÅ många som inte har sin exitplan klar och som, om de gick in i evigheten idag, skulle gå evigt förlorade. För deras, och även din, skull är jag alltså rädd. För DETTA är verkligen något att vara rädd för!
"Ett kärnvapenkrig, även om det inte skulle utvecklas till ett totalt krig, är något som alla har orsak att vara rädda för", vad ska man göra för att hindra att det händer?
RaderaAnonym 08:01. DET är 10 000-kronorsfrågan. Jag klipper från Aftonbladet idag: "Hela världen borde be för att Ryssland vinner kriget, för det finns bara två sätt detta kan sluta på: antingen vinner Ryssland, eller kärnvapenapokalyps, konstaterade den Putin-nära oligarken Konstantin Malofejev i en intervju."
RaderaDetta är förvisso en mycket negativ analys, men den kan tyvärr vara ganska nära sanningen. Sanningen är också att du och jag inget kan göra för att förhindra det. Ja, eller det stämmer faktiskt inte. Vi kan be, och det ska vi naturligtvis göra. Annars finns inget annat än att se till att vi har en exitplan ifall det verkligen skulle gå så illa att det blir kärnvapenkrig. Jag har min klar, jag hoppas att du också har det!
Exitplan låter väl ändå som ett rop på hjälp, åtminstone låter det självdestruktivt. Ifall du mår dåligt, så sök hjälp.
RaderaAtt be för att Ryssland skulle vinna kriget, är rent idiotiskt! Vilket land skulle sedan stå på tur, tror du? Kanske du även ber att Ryssland skall ta Finland?
Anonym 18:40. Med "exitplan" menar jag inget annat än det jag sagt ovan, alltså att jag vet att jag när jag dör kommer att leva tillsammans med Herren för alltid. Bättre exitplan än så finns inte.
RaderaVarifrån får du att jag skulle be för att Ryssland skulle vinna kriget? Läs ordentligt innan du flyger i taket. Det var Malofejev som konstaterade att vi borde be för en rysk seger eftersom alternativet är ett kärnvapenkrig. Som jag redogjorde för menar jag att det mest troliga scenariot är att Putin helt enkelt avlägsnas ur ekvationen. Det ber jag för. I första hand förstås att han ska komma till sina sinnen igen, men om inte det så att Herren helt enkelt avlägsnar honom. Han kan göra det, nämligen. På ett sätt eller annat. Sedan ber jag/vi förstås om fred i Ukraina och om ett slut på lidandet.
Det skrivs en massa strunt om Putin. Om att han skulle vara galen, förblindad, isolerad och världsfrånvänd, rädd om sitt liv och att rysk utrikespolitik skulle bottna i just det här.
SvaraRaderaEtt mera sannolikt och sansat scenario handlar om att centrala krafter i Ryssland vill återta den storhet man förlorat som en supermakt på den globala arenan. Det är drömmen om ett storryssland eller, varför inte, Stor-Sovjet som driver militärer och politiker. Här är den ryska presidenten bara en bland många andra.
Man spelar schack med väst, övertygad om sitt framgångskoncept och sin egen förmåga, och man har inte tänkt förlora, erkänna ett politiskt, ekonomiskt och intellektuellt nederlag inför alla andra. Ryssland får inte förnedras! Insatserna höjs efterhand och helt säkert finns tanken där att om Ryssland trots allt skulle förlora så river vi hela spelplanen och allt runtomkring.
Och tanken på religiös övertygelse i kombination med det världspolitiska skeendet haltar, duktigt. Hur mycket skräckpropaganda det än spys ut i massmedia ändrar det inte på faktum att så kallade religiösa föreställningar är svåra att förstå sig på, inordna i en tankevärld som baserar sig på individens och samhällets kunskap och livhantering och underordna sig, i synnerhet om föreställningarna inkräktar på privatlivet med etiska krav som går emot allmänt sunt förnuft.
Det sägs att man kan bli riktigt religiös, i betydelsen rasande. Men rädslan, som domedagsprofeter vill frammana, leder nog aldrig till en religiös, balanserad övertygelse.
Alfred