Mycket intressant artikel

Den svenska kvällstidningen Aftonbladet publicerade för några dagar sedan en mycket intressant artikel. I denna berättas om en ny svensk studie, gjord av forskaren Luis de Miranda, som visar att svenska unga vuxna mår så dåligt att vi kan tala om en folkhälsokris. "Vi har byggt ett samhälle som fungerar men som inte alltid känns värt att leva i", säger de Miranda. Han konstaterar vidare att "Problemen bland unga handlar inte om materiell brist, utan om existentiella frågor där meningslöshet och ensamhet dominerar i en stark individualistisk kultur" samt att "Sverige behöver fokusera på gemensamma existentiella frågor för att skapa sammanhang och mening bortom prestation och materiell trygghet". "Han konstaterar att Sverige präglas av hög materiell trygghet, stark individualism och effektivitet, men att den existentiella dimensionen – frågan om varför vi lever – har en liten plats."

---

Är det någon som är förvånad? Det är så här det blir när ett samhälle raderar Skaparen ur livets ekvation. Säkerligen menar de som ligger bakom att de har gjort något positivt, men spåren förskräcker. Människan är skapad för evigheten, och när lögnen tillåts regera och evigheten plockas bort ur människors världsuppfattning försvinner också livets mening. 

Om vi vill förenkla detta en aning kan vi säga att det är ateismens fel. För så är det, på sätt och vis, men den stora bilden är givetvis mer komplicerad än så. Om vi talar bibliska så kan vi säga med aposteln Johannes att vi vet att hela världen är i den ondes våld, och med Paulus, att "den här tidsålderns gud har förblindat de otroendes sinnen, så att de inte ser ljuset som strålar ut från evangeliet om Kristi härlighet".

Verkligheten är att vi lever i en strid som rasar här i tiden och här på jorden men som får evighetslånga konsekvenser. Själafienden vill inget hellre än att få oss människor att fokusera bara på detta livet och strunta i och bli blinda för evigheten och evighetsfrågan. Sverige har, kan vi väl konstatera, varit ett av hans mer lyckade projekt. Men nu ser vi vad detta gör med människan. Ateism ger inga svar, och den kan inte ge människan det hon behöver. Faktum är att vi är skapade för evigheten, och om denna tas ifrån oss kommer vi att bli fruktansvärt skadade. Vi blir ihåliga när vårt innersta väsen förvägras dess yttersta mål och mening.

Samtidigt ser vi en kraftig reaktion mot detta, speciellt i just den åldersgrupp som undersökningen beskriver som den sämst mående gruppen i det svenska samhället, nämligen 18-24-åringarna. Jag skrev för en tid sedan om hur gudstjänstdeltagandet i just denna åldersgrupp har ökat med 300% på bara några få år i England och att nya rekord har slagits gällande bibelförsäljning. Samma sak sker i Danmark och, ser man på!, också i Sverige! Detta så att man t.o.m. kan tala om en väckelse. 

---

Det är stora saker på gång. Guds rike går framåt och torra ben får liv igen. Till och med i Sverige! Det är härligt att se och få vara med om detta. För ja, alla som vill får vara med i detta! Vi får ta de ungas exempel och själva satsa på att gå i gudstjänster där ordet rätt förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. Vi får läsa Guds ord, och framför allt får vi vara med och be att Gud skulle fortsätta sända väckelse, för det är precis vad världen behöver just nu. Samtidigt får vi också be (och verka) för att de som kommer till tro skulle få god undervisning och hitta bra sammanhang där de kan växa i sin nya tro.   

Som sagt, det är spännande tider vi lever i! 

Domkapitlet fick som de ville

Igår installerades Pia Kummel-Myrskog som kyrkoherde i Petrus församling i Helsingfors. Valprocessen av ny kyrkoherde har varit lång och ackompanjerad av ett besvär som först nu avgjorts, varför det tog ett och ett halvt år från val till installation. 

Svenska Yle skriver om situationen, men (sin vana trogen) lämnas en viktig aspekt bort när man försöker berätta en snyfthistoria om hur svår vägen till denna dag har varit. Notera nu mycket noggrant att jag inte förringar Kummel-Myrskogs och församlingens svårigheter. Men saken är den att denna process kunde ha undvikits helt och hållet om domkapitlet inte skulle ha gått in och avsiktligt skapat den svåra situationen.

Det som nämligen inte sägs i artikeln är att en oberoende utredare hade kallats in och konstaterat att den andra sökanden, Ronny Thylin, skulle ha passat bättre in i församlingens profil och situation. Men eftersom valet (vid oavgjort 6-6 i församlingsrådet) gick till domkapitlet för avgörande och de har en närmast patologisk vilja att riva ner och förstöra sådant som fungerar i stiftet (om och när detta ens lite andas konservativ biblisk tro) valde de att strunta i utredarens slutsatser. 

Resultatet ser vi idag. Det som var en oas i församlingslandskapet i Helsingfors och som gett upphov till en fungerande och levande gudstjänstgemenskap inom församlingen (Puls) har idag förvandlats till en likformad församling i mängden. Gudstjänstdeltagandet inom församlingen har gått ner kraftigt och en kyrka har stängts. Puls-gemenskapen har lämnat församlingen och bygger vidare utanför kyrkans väggar och andra gudstjänstgemenskaper i Helsingfors växer i både frekvens och storlek. 

Men domkapitlet fick som de ville. De slog sönder och rev ner det som fungerade genom sitt beslut och Petrus församling är idag en skugga av sitt forma jag. En "mångfaldsorienterad", regnbågsfärgad skugga, kan tilläggas. Detta är bara ett exempel på hur domkapitlet arbetar idag - det kanske tydligaste av dem alla, men dock.  

GloriaDei-mässa

Ikväll kl 18 firar vi igen GloriaDei-mässa i Kyrkostrands församlingshem i Jakobstad. Ingemar Klemets är liturg, Sebastian Lassila predikar och David Häggblom är kantor. Barnen har eget program under predikan och efteråt blir det servering. 

När vi firar högmässa och går fram till nattvarden befinner vi oss på den plats där tiden och evigheten rör vid varandra. I brödet och vinet får vi inte bara del av Guds nåd och hans förlåtelse för våra synder, utan där möter vi, helt konkret, den uppståndne Herren Jesus Kristus.

Du är kallad till detta möte. Missa det inte! 

En verklig snyfthistoria

Vänstermedia publicerade igår en snyfthistoria om f.d. CNN-journalisten Dom Lemon som frisläpptes i väntan på rättegång efter det helgerån han deltagit i (ledde?) mot en gudstjänstfirande församling i St Paul, Minnesota. Särskilt CNN ger (förstås) honom mycket utrymme att breda ut sig och försäkra att han kommer att fortsätta sin kamp för det fria ordet. 

Media försöker göra detta till en pressfrihetsfråga, men eftersom Lemon bevisligen deltog i (och eventuellt också ledde) stormningen och helgerånet ska detta förstås inte ses som någon sådan. En (f.d.) journalist kan givetvis inte ha något frikort att delta i kriminella aktiviteter under skydd av pressfriheten. 

Men det är intressant att se hur långt media är beredda att gå här. Dels i sina försök att rentvå Lemon, dels för att försöka utmåla Trump-administrationen som fiender till pressfrihet. 

Det är värt att notera att detta kan bli ett prejudikatfall i USA. Helgerån av denna typ är mycket ovanliga och, vilket behöver tilläggas, ytterst allvarliga. Lemon ska, enligt åklagaren, ha talat till mobben före stormningen och sagt att målet är att göra upplevelsen "traumatisk och obekväm" för församlingsmedlemmarna. 

Jag saknar ord för att uttrycka min avsky för detta brott. Så mycket kan jag väl ändå säga att jag hoppas att straffet blir kännbart eftersom allt annat kan fungera som incitament för andra att göra liknande helgerån i framtiden.  

Mycket märkligt

Göteborgsposten skriver idag om att nya riktlinjer för asylgrund från EU:s asylbyrå EUAA får bedrövliga följder. De nya riktlinjerna gällande flyktingar från Syrien innebär att personer med IS-anknytning beviljas asyl ifall det inte går att bevisa att de begått krigsbrott (vilket i praktiken är närmast omöjligt) medan kristna syrier endast i exceptionella undantagsfall kan beviljas asyl eftersom de inte räknas vara i behov av skydd. 

Det är märkligt hur det här fungerar. När Finlands regering ville prioritera förföljda kristna i sin asylmottagning var detta inte möjligt, men när det samma gäller muslimer (på kristnas bekostnad) så är detta inte bara möjligt utan önskvärt och t.o.m. påbjudet.

Igen ser vi hur den marxistiska maktläran spökar. Kristna i västvärlden ses inte som förtryckta utan som förtryckare medan muslimer inte ses som förtryckare utan som förtryckta - och därför ser myndigheterna alltid på dessa folkgrupper på detta sätt oberoende av att verkligheten på andra håll i världen kan vara, och ofta är, helt annorlunda.

En positiv sak i denna bedrövelse är att nu t.o.m. det svenska Migrationsverket har reagerat på denna olägenhet. Men som vi vet hjälper det vanligen föga att protestera mot EU och EU:s praxis.   

  

  

 

Ett tecken!

Ibland kan det vara så att en vers eller ett avsnitt liksom "stiger upp" från sidan när man läser i sin Bibel. Det är så det fungerar när vi läser det levande och verksamma ordet! Det här råkade jag ut för igår när jag läste om när Gud kallade Mose att gå till Egypten och föra ut Israels barn ur deras slaveri. Mose oroade sig inför Gud över att han inte var någon talare: "Vem är jag, att jag skulle gå till farao och att jag skulle föra Israels barn ut ur Egypten?" Han svarade: "Jag är med dig. Och detta skall för dig vara tecknet på att det är jag som har sänt dig... (2Mos. 3:11-12)

Det är ju ofta så att när vi läser så tänker vi inte alltid på vad vi läser (tyvärr). Så gick det för mig här. Jag läste om att Gud skulle ge Mose/Israels barn ett tecken som skulle visa att det var Gud som hade sänt Mose, men när jag kommit några verser framåt insåg jag att jag inte hade läst om något tecken. Eller hade jag? Gud lovade ett tecken, men ett tecken måste ju vara något storslaget och dramatiskt. Exempelvis som Mose stav som blev en orm när han kastade den på marken, eller Nilens vatten som skulle bli blod. Eller något liknande. Något sådant hade jag absolut inte läst om här. Så jag måste gå tillbaka och se vad det riktigt stod om detta tecken.

Och vad jag hittade? Det jag hittade var orden som steg upp från sidan: När du har fört folket ut ur Egypten, skall ni hålla gudstjänst på detta berg.

Det var gudstjänsten som var tecknet! Tänka sig det!

---

Här på bloggen diskuteras det ofta och mycket om den kristna trons sanningsanspråk. Kritikerna hävdar att Bibeln inte är att lita på och att vi inte kan veta vad som egentligen hände för 2000 och mer än så år sedan. Vi som känner Herren och som genom tron vet att Guds ord håller – och som har insett detta samma genom apologetiskt studium – är givetvis av annan åsikt. Och så rasar debatten. Men det vi behöver inse är att den kristna tron inte i första hand handlar om historiska fakta, även om dessa är både viktiga och oerhört intressanta och i sig kan – för den som inte på förhand och utan grund har underkänt de historiska källorna – vara ett kraftigt och t.o.m. avgörande vittnesbörd. Nej, den kristna tron handlar om gemenskap med Den levande Guden. Med Jesus Kristus, den en gång döde men nu uppståndne Herren.

Den kristna tron handlar framför allt om gemenskap med Kristus. Om att leva i hans närhet, i hans kärlek, i hans sanning och i hans ljus. Det handlar om att leva hans liv. Redan här i denna fallna och mörka värld där döden aldrig är mer än på ett halvt stegs avstånd från oss.

Visst. Vi kan debattera och gräla om den kristna trons sanningsanspråk. Och ingen är mer övertygad än jag om hur viktiga dessa är. Men den kristna tron är så mycket mera. Bara den som lever detta nya liv förstår och vet hur mycket mera.

Det var visst Bo Brander, den store svenske prästen och teologen, som konstaterade att när Gud ville hänvisa oss till ett särskilt ställe för speciellt nära gemenskap med honom så utvalde han inte en geografisk plats för detta utan han valde i stället en tid för detta möte. Detta förstås inte så att Herren inte skulle vara nära oss också i vår vardag, men för denna speciellt nära gemenskap valde han ut en tid. Här hos oss infaller denna tid vanligen mellan klockan tio och elva på söndagsförmiddagen, men detta kan variera. Vi talar alltså, föga förvånande, om gudstjänsten. Eller ännu hellre: Högmässan.

Igen: Det är bara den som lever i gemenskapen med Herren som kan förstå detta. Men precis som det var för Israels barn är ännu idag – och idag faktiskt i ännu högre grad – gudstjänsten ett tecken. Ett tecken som Gud har gett oss, och som han fortfarande ger oss.

Det behöver inte vara en välbesökt gudstjänst. Det behöver inte vara en gudstjänst med mycket yttre bling och kråm. Ibland kan sådana saker förstås hjälpa oss i vår andakt, men det är inte det som är det viktiga. Det viktiga är att Guds ord är närvarande och hålls i ära. "Att Ordet rätt förkunnas och sakramenten rätt förvaltas", som de lutherska fäderna helt riktigt uttryckte saken.

Om du inte har upplevt detta tecken har du verkligen missat något stort. Gå i mässan! Se och upplev detta tecken! Men se till att du går till en gudstjänst/högmässa som uppfyller det ovan nämnda kriteriet, annars kan du skada din eviga själ. I klartext: Gå inte till en gudstjänst där en kvinnlig präst eller manlig villolärare medverkar och förkunnar en blandreligion eller en helt främmande religion. Det finns ännu idag en del folkkyrkoförsamlingar där det firas rätta högmässor, men de är tyvärr numera inte så många. Men det finns ändå möjligheter att delta i en rätt gudstjänst. På kyrkofolket.fi finns en lista över gudstjänstgemenskaper där den som vill möta Herren och få del av detta "tecken" kan fira en rätt gudstjänst.

---

Här i Pedersöre församling har vi en synnerligen avundsvärd situation. Det spelar egentligen ingen roll i vilken av våra tre kyrkor du går så kommer du att kunna delta i en gudstjänst där "Ordet rätt förkunnas och sakramenten rätt förvaltas". Dessutom har vi möjlighet att en gång i månaden fira GloriaDei-mässor i Kyrkostrands församlingshem. Där kommer vår familj att, om Herren så vill, fira mässa inkommande söndag klockan 18. Också du är mycket välkommen att delta! Herren Gud ger oss ännu idag samma tecken han gav Israels barn genom vilket han kommer oss nära och visar vem han är. Missa det inte!        

 

Tårgas över Minneapolis

Tårgasröken ligger tät över Minneapolis och St Paul, Minnesotas tvillingstäder. Detta alltså om vi ska tro på de nyhetsklipp som media beredvilligt förser oss med. 

Nå, det kanske den inte gör, åtminstone inte hela tiden. Men faktum är att det är kris i Minnesota. Den federala immigrationspolisen ICE och våldsamma demonstranter ligger i strid med varandra och hittills har dessa "strider" krävt två dödsoffer. Risken för att situationen ska eskalera och sprida sig är överhängande. 

Nu skulle det löna sig för båda sidorna att ta tio steg tillbaka. Liksom för media. Speciellt om och när man läser svenska tidningar finns det inga gränser för konspirationsteorierna och de braskande rubrikerna. T.ex. på Aftonbladet kan vi få veta att det som sker nu - och som bara är början om Trump får som han vill - är ett straff för att Minnesota har röstat fel i alla val sedan 2016. 

Dylikt skräp sprids förstås för att skrämma upp läsarna och sälja lösnummer. 

Men det förändrar inte det faktum att situationen i Minnesota är allvarlig. I ICE tycks det finnas allt för många "lösa kanoner" som varken har fått tillräcklig utbildning eller har det lugn som behövs för att hantera våldsamma och potentiellt farliga demonstranter. Därför borde Trump genast dra bort dessa "tjänstemän" från platsen. Men det kommer han knappast att göra - det är nämligen i situationer som denna det skulle vara guld värt att ha sådana rådgivare som inte bara stryker medhårs och säger det Trump vill höra utan som klarar av att säga också sådant som han inte vill höra. Frågan är: Finns det sådana? Risken är att det inte gör det. 

Demonstranterna - som i media beskrivs som "fredliga" trots att de är allt annat - borde också som sagt ta tio steg tillbaka. Men det kommer inte de heller att göra. Dessa element (radikala vänstermarodörer) vill ha upplopp och förödelse, och i en situation där världens (och USA:s) media gladeligen skyller upploppen enbart på den andra parten finns det förstås ingen orsak för dem att backa undan. 

Jag hoppas ändå att jag har fel och att någon sida, eller båda, tar sitt förnuft till fånga. 

---

Det är annars intressant hur kompakt tystnaden är gällande det oerhörda intrånget demonstranterna gjorde sig skyldiga till senaste söndag när de bröt sig in i en kyrka mitt under pågående gudstjänst och avbröt denna genom att ropa slagord och skrämma gudstjänstdeltagarna - enligt uppgift fanns det i kyrkan också en del barn.

Denna händelse visar hur demonstrationerna verkligen inte är fredliga och att demonstranterna inte tycks ha några hämningar överhuvudtaget. Förhoppningsvis får ledarna för denna kyrkstormning (bl.a. en journalist!) hårda straff. 

Men som sagt är tystnaden i media kompakt. På svenska hittar man i princip ingenting alls när man försöker göra en sökning på nyckelorden i denna händelse. Men det är så media jobbar. sanningen får inte tillåtas skada den bild man vill förmedla.   

  

Trump har inte fel i allt, men ...

Som väntat (åtminstone för sådana som klarar av att tänka klart) desarmerades "Grönlandsbomben" snabbt. Donald Trump framstår dock efter detta som en allt mer irrationell ledare och hans mantra att "USA igen respekteras bland nationerna" är tyvärr inget annat än tomt prat. Om något har hans USA blivit närmast idiotförklarat bland nationerna. Inte för att Trump skulle ha fel i allt - det har han nämligen inte - men för att hans taktik att få sin vilja igenom gång på gång håller på att störta världen i kaos.

Faktum är dock att han faktiskt har rätt mer än han har fel. Åtminstone enligt min bedömning. Han har fullkomligt rätt i att Grönland i dagens situation har enormt stor betydelse för säkerhetsläget i hela världen - och att Danmark varken har förstått detta eller klarar av att försvara Grönland. Huruvida vattnen kring Grönland kryllar av kinesiska och ryska spion- och militärskepp är dock något som undandrar sig min (och de flestas) bedömning. Men om USA:s president (med tillgång till världens bästa underrättelseuppgifter) hävdar en sådan sak skulle jag åtminstone inte förlöjliga uppgifterna (så som vår media gör) utan starka bevis för motsatsen.

Trump har också rätt i det han säger om att EU och Europa håller på att begå självmord när det gäller energi. Case in point dagens nyhet på Iltalehtis webbplats om att dieseln i Finland kommer att bli 60 cent dyrare per liter år 2028 och rejält överstiga två euro per litern - och det med dagens relativt låga världsmarknadspris på olja. Detta enbart på grund av ett oerhört dumt politiskt beslut. Det enda detta kommer att åstadkomma är en ökad inflation (emedan bränslepriset påverkar det mesta inom handeln) och sänkt köpkraft. Detta i en situation då köpkraften absolut borde öka för att dra landet ur den ekonomiska grop vi har hamnat i.   

En annan sak i vilken Trump har helt rätt är hans tal om att EU och Europa har begränsat yttrandefriheten och att detta är helt fel väg att gå. I sin sjukliga rädsla för att människor ska bli kränkta stiftas lagar som inskränker yttrandefriheten och som går emot sunt förnuft. I Sverige får man idag t.ex. inte varna sina grannar om man vet att en dömd pedofil flyttar in i grannskapet. Som det nu är kan detta leda till kraftiga böter, men en lagändring som håller på att införas kommer att skärpa straffskalan betydligt varefter en sådan sak kan ge så mycket som två år i fängelse. 

---

Som jag skrev i en kommentar igår tror jag att det på allvar är tid för USA:s politiker att överväga att för första gången i landets historia börja fundera på allvar på att ta i bruk konstitutionens 25. tillägg. Alltså det som på laglig/konstitutionell väg ger politikerna rätten att göra en "laglig statskupp" och avsätta en president som inte förmår sköta sitt uppdrag. Åtminstone hoppas jag att det finns någon som på allvar räknar röster. (Det krävs tvåtredjedels majoritet i både senaten och kongressen samt vicepresidenten för att åstadkomma en sådan sak.) Trump är ännu inte oförmögen att sköta sitt ämbete, men han är för gammal för att göra det och hans mentala hälsa kommer inte att förbättras. Så det kan vara bra att vara beredd på allt.  

Om du visste vad Gud har att ge ...

Idag är det i kyrkoåret en intressant "dubbeldag". Det är både andra söndagen efter trettondagen och den första böndagen. Evangelietexten om kvinnan vid Sykars brunn inbjuder till ett resonemang kring evangelisation, mission och väckelse, och temat "bön" stöder detta på detta på ett, tycker jag intressant sätt. 

Vi får idag klockan 17 vara med och fira GloriaDei-mässa på Efo i Vasa, och jag kommer att predika över temat i rubriken för detta inlägg. Välkommen med!  

Tankeväckande

Det är inte bara i Finland diskussionens vågor går höga gällande kristendom och nationalism. Även i Sverige har ärkebiskopen sett sig tvungen att gå ut och varna för det som i debatten går under benämningen "kristen nationalism" och som kanske tydligast kommer fram i Donald Trumps USA. 

Låt mig först säga att jag kraftigt ogillar alla former av generaliseringar och "guilt by association" på detta område - och sådant förekommer. Både till höger och till vänster. Tapio Luoma gjorde sig skyldig till generaliseringar, liksom nu även hans svenska kollega Martin Modéus. Detta då i avsikt att stämpla konservativ kristendom som "kristen nationalism" och därmed farlig och något man behöver ta avstånd ifrån. Men även på högerkanten sker generaliseringar och feltänk på detta område. En kristen är en kristen först och finländare, svensk eller amerikan i andra hand, och den kristna tron tjänar inte - och ska inte tjäna - nationalismen. Om någon ska tjäna någon i detta är det tvärtom det ska ske. Eller uttryckt på ett annat sätt: Det världsliga kommer alltid att svika oss, liksom människan om vi sätter vårt hopp och vår tillit till någon politiker. Men Kristus sviker oss aldrig. 

Hur som helst skriver Modéus en mycket viktig sak i sin text i Dagens Nyheter: "Varje kristen behöver ställa sig inför Jesus och be om hjälp att se sina mänskliga och ideologiska val i ljuset av vem han är. Och då ser vi att vissa tankefigurer möter tydligt motstånd. Alla behöver vi brottas med detta. Jag själv gör det dagligen."

Låt mig säga att jag inte alls håller med om allt Modéus skriver, men just detta är mycket visa ord. Tyvärr verkar det som om Modéus - som här tydligt syftar på just kristen nationalism (och där absolut träffar rätt, ska sägas) - är drabbad av en stor blind fläck. De vackra orden till trots. Den värdeliberalism (som inte sällan går på tvären med Guds bud och hans goda ordningar så som de uttrycks i Guds ord, Bibeln) som Modéus, Luoma och våra andra kyrkoledare står för och sprider i vår kyrka är verkligen inte ideologiskt neutral. Hårdför kristen nationalism, som missar det faktum att vårt rätta hem inte är här utan i Guds himmel, må vara en "tankefigur" som möter motstånd när det ställs i Kristi ljus. Men det samma gäller i, vågar jag påstå, ännu högre grad när ljuset får falla på de av världen påbjudna åsikter som t.ex. Svenska kyrkan (och långt också vår kyrka) har anammat. 

I klartext: Modéus, och även Luoma, vill se en kristendom som omfamnar sådant som Guds ord förbjuder. Att Modéus inte förmår se att denna kristendomstyp - i minst lika stor utsträckning som den kristna nationalismen - är farlig och inte håller för Ljuset är ytterst problematiskt. Men det hindrar inte att det han säger, och som jag citerar ovan, är oerhört viktiga ord som vi alla borde ta till oss och pröva oss mot.  

 

Tecken på väckelse!

Brittiska The Guardian publicerade i veckan en mycket intressant artikel. I den berättar man att bibelförsäljningen i Storbritannien har ökat till nya rekordnivåer. År 2025 ökade försäljningen av Biblar med 134% jämfört med siffrorna 2019. Här igen ser vi samma trend som överallt i västerlandet idag: Det är främst unga män som har ett nyvaknat intresse för kristendomen och för Guds ord. Denna ökning går dessutom hand i hand med ökade kyrkobesök, speciellt bland unga. År 2018 deltog 4% av 18-24-åringarna månatligen i någon gudstjänst, år 2024 var motsvarande siffra 16%. Trenden är starkast i just denna åldersgrupp, men överlag har deltagandet i gudstjänster i England och Wales ökat med hela 50% sedan 2018. 

Många av dessa unga har ingen kristen bakgrund överhuvudtaget utan deras intresse för den kristna tron och för Bibeln är något helt nytt ("from scratch"). Allt tyder på att kristendom idag bland unga ses som motkultur - och därmed något trendigt och tilltalande - medan dagens ungas föräldrageneration sökte sig till ateismen och t.ex. Richard Dawkins när de ville vara del av någon form av motkultur.

--- 

I artikeln sägs också något mycket intressant om det som har varit på tapeten också här i Finland, nämligen det att det nyvaknade intresset för den kristna tron förknippas med nationalism och ses som en farlig form av "kristen nationalism". Sam Richardson, vd för SPCK-Group, påpekar att denna ökning i bibelförsäljning och i intresset för den kristna tron kan ses redan från 2019, medan den ökade förekomsten av "kristen nationalism" är ett mycket nyare fenomen. Slutsatsen blir då helt naturligt att politiska ledare inom de nationalistiska rörelserna har sett det ökade intresset för den kristna tron och försöker använda detta för att förbättra sin egen och den egna rörelsens position. Exemplet som ges i artikeln är Tommy Robinson, en prominent extremhögerpersonlighet som i en julkonsert 2025 sågs stå under en skylt som förkunnade att "Jesus saves". 

Detta är en bra iakttagelse. Det är allmänt känt att just extremhögern (och även extremvänstern) har ett bra väderkorn för vad som trendar och på olika sätt gärna försöker använda sig av detta.   

Mindre tolerans

Sverige har en minister för civilt försvar, Carlo-Oscar Bohlin (M), och han har igen en gång rutit till under den årliga säkerhetskonferensen "Folk och försvar". Hans uttalande är så kontroversiellt att det inte är konstigt att Aftonbladet slår upp det t.o.m. ganska stort. Under rubriken "Vi behöver mindre tolerans mot vissa grupper" (pluralis) lägger Bohlin ut texten. Han lyfter fram att det han säger (i första hand) handlar om sådana som "tar till våld, besinningslöst våld mot oskyldiga människor". Dessa "bör inte inte vara en del av vårt vi”, säger han. Så långt är allt relativt tydligt - Bohlin talar om terrorister. 

Men sedan vidgar han begreppen när han fortsätter. "Vi behöver mindre tolerans mot dem som inte kan tolerera fundamenten på vilka det svenska samhället vilar". 

Vad betyder detta? Jag har inte så alldeles svårt att tolka hans ord om "fundamentet som det svenska samhället vilar på" som de så kallade "västerländska värderingarna", och då blir det mycket lättare att förstå varför han använde pluralis i det första citatet ovan.  

Vad händer i Iran?

Rubrikens fråga är förstås svår att besvara ifall man med frågan avser vad som just nu pågår på gatorna i Iran. Internet är nedstängt, och medierna är utelämnade åt spekulationer om hur dödligt våld den islamska regimen egentligen brukar. Det talas om från några tiotal dödade demonstranter till så många som tvåtusen (vilket är den största siffran jag har sett hittills). Nå, hur som helst kan det gott vara så att den islamska regimens dagar är räknade. De närmaste dagarna lär visa oss.

Men med frågan tänkte jag på de verkligt viktiga frågorna. Vad händer på det andliga området i den islamska republiken Iran? Vi vet att det finns en mängd underjordiska husförsamlingar, men åtminstone jag visste inte till för bara någon dag sedan att väckelsen i Iran är så kraftig att en stor mängd moskéer har fått stänga eftersom så många människor har konverterat till kristendomen. Enligt denna artikel (där shahens son, kronprins Reza Pahlavi, intervjuas) handlar det om så mycket som en miljon iranier som har övergett Islam och blivit kristna.  

Så vad händer i Iran? Det är mycket möjligt att vi just nu ser en revolution hända som störtar den islamska republiken. Men det vi VET är att en Jesusrevolution just nu pågår i Iran. 

Det är spännande tider vi lever i!  

Persiens återkomst?

Protesterna i Iran sprider sig snabbt. Enligt obekräftade uppgifter har över 200 demonstranter skjutits till döds bara i Teheran under det senaste dygnet. Landets ledning har också deklarerat att hårda tag kommer att tillgripas för att få bukt med demonstrationerna. Nu lär det visa sig huruvida Trumps ord om att USA inte kommer att tillåta att Iran mördar fredliga demonstranter bara var munväder eller om han menade allvar. Om han menade allvar torde Irans demoniska ledarskap ha kommit till vägs ände, något väldigt få (speciellt i Iran) skulle gråta över. Om det går så får vi se om Persien återkommer på världskartan. Iran har gått under sitt nuvarande namn sedan 1935, men eftersom namnet är så starkt förknippat med dagens religiösa diktatur skulle det inte förvåna om det gamla namnet åter skulle tas till heders i fall av ett maktskifte. 

Det är oroliga tider på många håll i världen idag, men all oro behöver inte leda till något negativt. Ett maktskift i Iran skulle faktiskt vara helt välkommet, både för Irans folk och för freden i Mellanöstern.   

Intressant bok

Kjell Herberts har skrivit en bok om de Österbottniska bönehusen, 250 stycken närmare bestämt. Det låter som en mycket intressant bok. I dagens ÖT presenteras boken i en intervju med författaren. Det finns några saker i artikeln/intervjun som jag noterade speciellt.

I rubriken sägs att författaren inte tror att alla kristna kommer att gilla hans bok. Orsaken är inte hans något negativa (men säkerligen realistiska) spåning att 30-40 bönehus i Österbotten kommer att dö ut inom en överskådlig framtid. Nej, utan orsaken är att bönehusen "samlas inom två pärmar". Alla samfund gillar inte att på detta sätt paras ihop med andra religiösa grupper eftersom de menar att de och endast de har den enda rätta tron. Detta alltså enligt Herberts.

Detta stämmer säkert till en del, men situationen har till viss del ändrat under de senaste åren. Den utveckling vi ser idag i de inomkyrkliga väckelserörelserna där ett ökat samförstånd och en vilja att samarbeta har lett till att webbplatsen "Kirkkokansa - Kyrkfolket" har startats inleddes faktiskt just här i Österbotten. Då tänker jag givetvis på Kyrkhelgen som ordnats i Karleby sedan år 2008 som ett samarbetsprojekt mellan flera av våra inomkyrkliga väckelserörelser (på svenskt håll). Notera alldeles speciellt det som sägs klart och tydligt på sidan: "Yhdessä eteenpäin - framåt tillsammans". 

Det är förstås ett beklagligt faktum att många av Österbottens 250 bönehus inte längre finns och att ytterligare bönehus inom de närmaste åren kommer att läggas ner och säljas bort. Men inte heller på det andliga området är någonting statiskt. Åtminstone inte om vi ser på hur intensiteten på väckelsen varierar. Det vi i detta sammanhang behöver komma ihåg är att väckelserörelsernas modus operandi alltid har varit att de har försökt erbjuda det som kyrkan inte erbjuder. Under långa tider var detta något ungdomsverksamheten, men så småningom insåg man också inom kyrkan betydelsen av att ha ett fungerande ungdomsarbete. En annan sak som har varit viktigt för väckelserörelserna är kolportörsverksamheten, alltså det att producera och sälja god kristen litteratur. Sedan har vi förstås mötesverksamheten som långa tider har varit viktig för väckelserörelserna. Allt detta har utvecklats och införts eftersom kyrkan inte har haft denna typ av verksamhet. 

Idag ser vi ett stort trendbrott just på detta område. Det som församlingarna på många håll tyvärr inte längre erbjuder  - och som väckelserörelserna därför allt mer har börjat ordna - är mässor där "ordet rätt förkunnas och sakramenten (nattvarden) rätt förvaltas". Vi är här i vårt land lite efter i utvecklingen, men t.ex. i Norge har flera väckelserörelser övergått nästan helt från traditionell bönehusverksamhet (möten) till att erbjuda gudstjänstgemenskaper där nattvardsgemenskapen är central.

Våra bönehus må (åtminstone på sina håll) ha levt ut sin tid som platser där Guds folk samlas till "gammaldags" möten, men de kommer absolut - i takt med att vår kyrka irrar iväg allt längre bort från Guds ord - att ha en funktion att fylla. Den nattvardsfirande församlingen kommer nämligen att behöva någonstans att fira sina mässor. Där kommer våra bönehus igen att kunna svara mot ett behov.   

Intressant artikel

ÖT skriver en intressant artikel om en Pekka Kallioniemi som säger sig först ha fastnat i olika konspirationsteorier men som nu jobbar åt EU sedan han "hängt ut Putins troll och nyttiga idioter på sociala medier".

När jag läser artikeln slås jag av bilden av en bil som hamnat i det ena diket för att sedan korrigera framfarten så till den grad att den hamnade i det andra diket. Nåja, jag känner inte mannen så den bilden får var och en ta med en nypa salt. 

Men det intressanta är det Kallioniemi säger om tilliten i vårt samhälle: "Mycket handlar om tillit. Vi har sett att Ryssland gjort riktade informationskampanjer för att sänka tilliten till exempelvis journalister, politiker, polisen och myndigheter. Vi måste upprätthålla förtroendet för institutionerna. Då fungerar inte desinformationskampanjer."

Här har han rätt. Åtminstone till en del. Det är av kritisk betydelse att vi skulle kunna ha förtroende för våra institutioner. Men problemet är att det inte bara är Ryssland som ligger bakom bristande förtroende här. Förtroendet kan nämligen inte kommenderas fram utan det behöver förtjänas. Tyvärr beter sig idag många av våra institutioner på ett sådant sätt att de helt enkelt inte är värda vårt förtroende. Detta är ett oerhört hårt slag mot ett fungerande samhälle, men något som institutionerna själva har orsakat. 

Kallioniemi talar mycket om journalisterna och om media, och där ser vi nog idag den institution som tyvärr minst av alla förtjänar vårt förtroende. Journalistiken och media har idag mer eller mindre blivit ett propagandainstitut som sätter mer energi på (värdeliberal och normkritisk) opinionsbildning än på nyhetsförmedling. Igen: Förtroendet kan inte trollas eller kommenderas fram - det måste förtjänas. 

Rättsväsendet är en annan institution som också den tyvärr håller på att rasera grunden för folkets förtroende. Jag talar nu förstås om den hänsynslösa förföljelsekampanj som riksdagsledamoten och f.d. inrikesministern Päivi Räsänsn har utsatts för de senaste fem åren. 

Ännu en gång: Förtroendet för våra institutioner är kritiskt viktigt speciellt i kristider som den vi nu lever i. Men detta förtroende måste förtjänas. Som det nu är gör flera av våra institutioner sådant som är allt annat än förtroendeskapande. Detta, om något, spelar t.ex. Ryssland rakt i händerna.   

Nej, nej och åter nej!

Igår hölls ett möte i Paris där "De villigas koalition" samlades för att "återuppliva fredsprocessen" i Ukraina. Efter mötet höll president Stubb en presskonferens där han meddelade att den stora behållningen av mötet var att länderna dragit upp planerna för att bilda en multinationell styrka som ska "trygga Ukrainas säkerhet" om och när ett eldupphör fås till stånd. Detta är givetvis gott och väl, men sedan kom den stora bomben: Stubb meddelade att "Finland deltar i denna styrka på ett eller annat sätt".

Nej, nej och åter nej! Finlands linje hittills har varit att Andra länder - som inte har gräns mot Ryssland - ska bilda denna styrka. Motiveringen för detta är att vi behöver våra trupper för vårt eget försvar. En ännu viktigare motivering, enligt mig, är att Ryssland har klargjort att de ser utländska trupper i Ukraina som en krigsförklaring. Detta, om något, bör innebära att länder som har landgräns mot Ryssland inte ska delta i denna styrka. Ryssland kan inte gärna starta konventionellt krig mot t.ex. Frankrike. Men för länder som Finland, de baltiska länderna, Polen och andra som har landgräns mot Ryssland är situationen helt annorlunda. Så igen: Nej, nej och åter nej!  

En påminnelse!

Jag skrev för drygt åtta år sedan en text här på bloggen som jag avslutade med frågan att om vi tänker oss åtta år framåt i tiden, var befinner vi oss då? Nu har vi facit på den frågan, och vi kan konstatera att Lehtonens profetia till vissa delar håller på att gå i uppfyllelse. Då tänker jag givetvis på de hotelser som kyrkoledningen framfört och om deras försök att förbjuda människor att gå till nattvarden. Jag klistrar in min text från år 2017 nedan:  

 

Jag hörde för en tid sedan om en profetia/vision som Ensio Lehtonen (1906-1971) framförde något år före sin död. Han menade att det kommer en tid när landet Israel, som det gamla förbundets löftesfolk och löftesland, och Finlands Sion, alltså den lilla skara som vill hålla sig till Guds ord och bud, kommer att råka in i liknande svårigheter. Enligt Lehtonen kommer Israel att bli utstött av alla andra länder och få stå helt ensamt mot resten av världen. Finlands Sion, igen, kommer att få lida förföljelse inte bara från världen utan framför allt – och detta som det nya i sammanhanget - kommer förföljelsen att komma från sådana kretsar där man till det yttre bär det kristna namnet.

Israel har alltid varit en nagel i ögat på sina grannländer, det är inget nytt. Men jag menar nog att vi idag ser något nytt komma runt hörnet. Media överlag har en längre tid vinklat nyheterna så att Israel och Israels försvar av sina medborgares säkerhet har framstått som orsaken till den svåra situationen i Mellanöstern. Denna propaganda börjar så småningom bära frukt, och här torde vi ha mycket ont osett ännu. När man dessutom ser på hur Israel behandlas i FN och vilket tryck på eftergifter landet utsätts för i det internationella samfundet kan man bara ana sig till vad den nära framtiden kommer att kunna föra med sig.

Vad gäller Finlands Sion och det lidande hon utsätts för ser vi också här en förändring under de senaste några åren. Som kristna har vi alltid fått utstå kritik och hån från världen, det hör liksom till. Men i takt med att sekulariseringen går framåt och kyrkans betydelse minskar har denna kritik blivit kraftigare och mera påtaglig. Men detta är ännu inget som vi ska förundras över. Det nya här är detta med den inifrån kommande förföljelsen. (Om vi använder oss av det ordet.) Vi talar om prästvigningsstopp, obehörighetsförklaringar och allmän marginalisering. De röster som vill hävda Guds ords auktoritet tystas ner och fråntas sina plattformar (läs: Predikstolar) där de kan föra fram ett oförfalskat och klart evangelium. För att inte tala om en klar och tydlig lagförkunnelse! Nu kanske någon tycker att det för lite väl långt att tala om ”förföljelse” här, och det stämmer säkert nog åtminstone till en del. Men se hur rasande snabb utvecklingen har varit under de senaste åtta åren! Tänk sedan åtta år framåt i tiden med samma snabba (och t.o.m. eskalerande!) utveckling. Var befinner vi oss då?

Jag tror nog att vi gott kan hålla Ensio Lehtonens tankar i minnet när vi går framtiden till mötes. Både när det gäller landet Israel och när det gäller Finlands Sion.    

 

Senaste numret av KP

Jag läste i morse det senaste numret av Kyrkpressen (1/2026) och de (inte få) insändare som ingår. I flera texter talar insändarskribenterna om vikten av att "tolka" Bibeln. Det de menar med detta är att vi behöver läsa Bibeln så att vi förändrar dess klara budskap så att det harmonierar med världens syn i olika frågor. I detta fall gällande homosexualitet och samkönade äktenskap. 

Detta är den stora orsaken till varför jag vägrar använda ordet "tolka" i samband med Bibeln och bibelläsning. När ett ords innebörd förändras på detta sätt blir ordet toxiskt (för att använda ett modeord). I stället strävar jag efter att använda det ord som betydligt bättre beskriver vad som borde vara vår hållning inför och avsikt med att läsa Bibeln: Vårt mål behöver vara att förstå. Vi ska inte tolka Bibeln (i meningen läsa in sådant som inte står där och som vi vill att texten ska säga) utan vår uppgift är att (med Andens hjälp) söka att förstå vad Gud talar till oss. 

Redan under min studietid myntade jag och några studiekamrater ett talesätt som i allt högre grad visar sig vara giltigt: "Djävulen tolkar men den kristne försöker förstå." 

---

I samma nummer fanns också ett par insändare som beskyller oss som menar att Bibeln är Guds ord och därmed normerande för oss och för kyrkan för att göra Bibeln till en avgud. Lite samma tankar finns också, om än inte lika tydligt artikulerade, i kolumnen där det sägs att det viktiga är vem vi tror på, inte vad vi tror på.  

Bibeln är Guds ord. Den är ingen avgud. Men eftersom Gud talar genom Bibeln kan vi inte bete oss som om vi vet bättre än vad Gud gör genom att strunta i Bibelns klara ord. Gör vi det skapar vi verkligen en avgud, och med det avser jag då att vi gör oss själva och vårt förmörkade förstånd till en avgud. Förvisso är det sant att det viktiga är VEM vi tror på, men utan Guds speciella uppenbarelse (Bibeln) vet vi inte vem Jesus är. Dessutom handlar den kristna tron om att älska Herren Jesus, och han gör klart och tydligt att om vi verkligen älskar honom så håller vi hans bud. Och omvänt: Om vi inte håller hans bud visar vi tydligt att vi inte älskar honom.  

---

Igen blir det så oerhört tydligt att det inom vår kyrka idag finns två (eller möjligtvis flera) helt olika religioner. Dels har vi biblisk kristendom där Guds ord är norm (som också vår kyrka genom sin kyrkoordnings första paragraf bekänner), dels har vi en religion där människan och hennes vilja gäller som norm och där vårt av synden förmörkade förstånd får fungera som tolkningsnyckel. Dessa två kan inte leva sida vid sida, vilket också biskoparnas och domkapitlens allt hårdare tag mot oss som bekänner oss till den förra av dessa två vittnar om.  

Inför 2026, den spekulativa texten

I den förra texten funderade jag på det kommande året ur en mer "önskemålssynvinkel". Nu kommer jag att ta mig friheten att spekulera. Men notera mycket noggrant: Detta är fria spekulationer, inga profetior. Jag uttalar mig inte profetiskt om framtiden, bara om frälsningen i Kristus och om vad som har varit.

Om vi börjar med det viktigaste så får vi anta att biskoparna och kyrkans ledning kommer att dra åt snaran ytterligare kring halsen på det troende kyrkfolket i Finland. Tecken tyder på att det som har skett i Åbo och Lappo stift så småningom också kommer att spridas till de övriga stiften, Borgå stift inkluderat. Sett till hur hårt media trycker på (och vetandes hur ryggradslösa biskoparna är) är detta egentligen ingen spekulation. Det är så här det kommer att gå. Den stora frågan är hur snabbt och hur långt denna process kommer att hinna gå under 2026. Om vi använder 2025 som referens kan vi gott anta att det kommer att hända mycket under 2026. Det skulle inte förvåna om vi kommer att se suspenderingar av präster och kanske t.o.m. avkragningar. Detta kommer förstås inte att stoppa de mässor som väckelserörelserna ordnar utan det som då händer är att dessa tvingas allt längre ut i periferin. Det skulle inte heller förvåna om vi under 2026 - som ett resultat av biskoparnas allt hårdare linje - får se prästvigningar utanför de ordinarie biskoparnas jurisdiktion. Media kommer givetvis att ställa sig på biskoparnas sida här (det är ju media som långt har pressat fram denna konflikt och biskoparna agerar närmast som nyttiga idioter), och vi får räkna med många lögner och hårda ord på många ledarsidor riktade mot väckelsekristna rörande kvinnohat, diskriminering av homosexuella och förakt för fattade beslut. 

Nationellt (utanför det kyrkliga området) får vi anta att bluffen/bubblan med den gröna omställningen förr eller senare kommer att spricka. Under 2025 såg vi i Norden en megakonkurs på detta område, och takten torde eskalera under 2026. Om detta räcker till för att stoppa galenskaperna (som t.ex. planerna på aluminiumfabriken i Kronoby) återstår att se, men förhoppningsvis brister bubblan innan detta projekt inleds. Vad gäller vindkraftsutbyggnaden får vi hoppas att även där realiteterna (och förnuftet) hinner ikapp de som löpt iväg utan att tänka till ordentligt. Men detta kanske inte sker ännu under 2026. 

När det gäller världsekonomin finns det andra som är bättre rustade för att spekulera, men jag noterar att vi idag har två gigantiska bubblor som båda kan spricka när som helst - med stora följder för ekonomin. Dels den ovan nämnda gröna omställningen, dels allt som har med AI att göra. Någon av dessa två kommer att spricka först, men den stora från är förstås när detta sker. Min gissning är att det ändå kanske är AI-bubblan som spricker först, och att detta sker, om inte 2026, så inom något år. 

När vi ser på de internationella händelserna är förstås kriget i Ukraina och situationen i Mellanöstern högst uppe på intresselistan. Jag tror knappast att vi kommer att se några stora förändringar i Ukraina, annat då än att Ryssland kommer att nå en del militära framgångar, men knappast så stora att de skulle lyckas erövra hela Donbass. Det som däremot kan tänkas hända är att relationen mellan Trump och Putin kyls ner avsevärt när Putin förkastar det fredsförslag som Trump och Zelenskiy har förhandlat fram. Detta kanske inte så mycket att USA igen skulle börja stöda Ukraina med vapen, men vem vet? Putin kommer förstås förr eller senare att på något sätt tvingas bort från presidentposten, men det är osäkert om detta kommer att ske ännu år 2026. Förhoppningsvis blir maktskiftet lugnt och ordnat, om inte kan vi som grannland med 1350 km gräns mot Ryssland snabbt råka illa ut. 

När det gäller Mellanöstern fruktar jag att Iran igen i något skede kommer att försöka ge sig på Israel. Huruvida de är redo att göra detta redan under 2026 återstår att se. Hamas kommer att fortsätta kampen mot Israel och mot alla fredssträvanden. Även där finns det dock frågetecken gällande deras möjligheter till några större kampanjer.

Det kommer att fortsätta vara oroligt i världen, och kraven från främst de rödgröna radikalerna på en ännu kraftigare satsning på den gröna omställningen kommer att trappas upp. Så småningom kommer det att höjas ännu flera röster för behovet av någon form av en världsregering eller en "klimatdiktator" som går in och kör över de nationella regeringarna eftersom dessa inte kan enas om "tillräckliga åtgärder" för att stävja klimatförändringen och skapa fred. Detta kommer knappast att bli verklighet ännu under 2026, men vi får räkna med att röster som kräver detta kommer att börja höras allt oftare och från t.o.m. överraskande håll. Detta speciellt om (och när) det jag skrev ovan om ytterligare megakonkurser och stora motgångar för den gröna omställningen blir verklighet. 

Det är nu några år sedan västvärlden har sett något större terrordåd. (Om vi inte räknar attacken på Bondi Beach i Australien som ett sådant.) Islam har dock inte förändrats, och därför får vi räkna med att risken finns att något sådant kommer att hända under 2026. USA försvarar sig (efter WTC-attackerna) bra mot dylika dåd, så risken är att det är i Europa det kommer att ske. Kanske i Frankrike?  

Sedan kommer det förstås att ske också mycket oväntade saker. Det är nu några år sedan det har skett något högprofil-politikermord i västvärlden, och i takt med att media trummar på och bygger upp hotbilder för hur högerkrafter kan komma att ta över i land efter land (och de följder detta kommer att få, framför allt för "jämställdheten" och den gröna omställningen och hela den liberala världsordningen) blir det mer och mer sannolikt att något sådant kommer att ske. Detta speciellt som vi vet hur många galningar det finns där ute som tror på vänstermedias lögner. Var kommer detta att ske? Kanske i USA, kanske i Europa. Kanske inte under 2026, men helt osannolikt är det inte.

Vi närmar oss förstås tidens stora final med en fart av 365 dagar i året, och utifrån Bibeln vet vi att denna nedräkning mot slutet kommer att ackompanjeras av diverse naturkatastrofer. Det skulle därför inte heller förvåna ifall det under 2026 skulle ske något på detta område. Det är några år sedan vi sett något större vulkanutbrott, så det skulle inte förvåna om något sådant skulle ske. Kanske så att det (igen) stoppar en stor del av flygtrafiken? 

---

Nåja, detta var som sagt bara spekulationer, och du som orkade läsa denna långa text ska ta dem som sådana.