Mycket viktig brevväxling

Professorn emeritus Miikka Ruokanen har gått in i den pågående kyrkodiskussionen genom att publicera ett öppet brev till Folkmissionen (SEKL) och den finska evangeliföreningen (SLEY). I detta brev uppmanar han dessa rörelser att stanna kvar i kyrkan och i stället för att gå ut skapa starka strukturer inom kyrkan - alltså en kyrka i kyrkan - och så kunna vara kvar och påverka och arbeta för Guds rike inom de ramar och med de möjligheter vår kyrka ger. Han talar för att dessa två rörelser (och säkerligen också resten av de rörelser som verkar inom kyrkfolket.fi) borde anammar samma kyrkosyn som gammallaestadianerna, alltså att se kyrkan närmast som en yttre organisation medan man ser den egna rörelsen som den rätta kyrkan. Det enda "offret" SEKL och SLEY borde göra för att kunna åstadkomma detta skulle vara att, för att få allmän acceptans, förutsätta att alla rörelsernas arbetstagare skulle gå med på samvigningar där även kvinnliga prästkandidater medverkar och utan begränsningar samverka med kvinnliga präster i kyrkans församlingar. Till saken hör att Miikka Ruokanen varit de gammaltroendes kandidat i åtminstone ett ärkebiskopsval - som han förlorade med knapp marginal. (För övrigt noterar jag också att t.ex. också Hans Snellman långt har föreslagit samma väg för LFF.) 

Det här kan kanske låta bra, men denna väg har många svagheter. För att säga det milt. Det "lilla offer" Ruokanen efterlyser är nämligen inte alls litet. Det innebär framför allt att vi avsiktligt skulle kompromissa med Guds ord. Gör vi så hamnar vi in på ett sluttande plan som kan sluta var som helst. Samkönade vigslar är knappast slutpunkten. Saken är den att vi inte kan göra detta. Vi kan inte överge Guds ord. För det andra innebär det att bli prästvigd av en villolärande biskop att vi skulle ställa oss under hans/hennes läroöverseende och domvärjo. Det är inte, som Snellman påstår, så att vi bara kan svära oss fria från sådant som enligt oss far fel i kyrkan och biskoparnas verk. Den som blir prästvigd av biskop A är bunden till biskop A, vare sig vi vill det eller inte. 

---

SEKL:s och SLEY:s verksamhetsledare (Daniel Nummela och Tom Säilä) svarar på Ruokanens öppna brev med ett eget öppet brev som jag rekommenderar alla att läsa. Det är på finska, men eftersom detta brev är av så stor vikt har jag översatt det (med en viss hjälp Google) och klistrar in det nedan så att alla kan läsa det också på svenska. 

 

Apostolisk tro och kyrkogemenskap hör ihop – svar till professor Miikka Ruokanen

Ärade professor Miikka Ruokanen, vi tackar dig för ditt inlägg (Seurakuntalainen 28.5.), där du uppmanade Folkmissionen och Evangeliföreningen att lära av gammallaestadianerna, och du hoppades att våra organisationer skulle fortsätta att vara med i den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland.

Folkmissionen och Evangeliföreningen har hittills verkat inom kyrkan och tjänat den. Vi är hängivna den lutherska bekännelsen och vill fortsätta att tjäna kyrkan genom att förkunna evangeliet, utföra missionsarbete och bjuda in människor till Kristi gemenskap.

Du föreslår att vi, liksom gammallaestadianerna, skulle kunna bygga våra egna starka strukturer inom kyrkan. Samtidigt skriver du att "Det enda offer ni måste göra och som laestadianerna också gör..." är att vi för att uppnå offentlig acceptans bör kräva att alla våra anställda går med på gemensamma prästvigningar med kvinnor och samarbetar obegränsat med kvinnliga präster.

Samtidigt antyder du att vi inte skulle anse att den finska evangelisk-lutherska kyrkan är en sann kyrka, utan att vi i likhet med fridsförenignarna skulle, med dina ord, ”…vara en del av folkkyrkan och acceptera den som en ’andlig auktoritet’, inte som Kristi sanna kyrka, eftersom endast fridsföreningarna är Kristi sanna kropp i vilken den Helige Ande verkar.”

Den modell du föreslår skulle inte bara vara en praktisk ordning, utan en betydande förändring i vår kyrkolära och vår förståelse av ämbetet. De allvarliga problem som råder i kyrkan löses inte genom att lägga till doktrinär förvirring i läran om kyrka, ämbete och äktenskap, utan genom att återgå till den apostoliska läran. Annars kommer kyrkan att falla isär.

Den gammallaestadianska handlingsmodellen uppstår ur deras kyrkolära. De verkar enligt en teologisk princip inom sin rörelse och en annan i kyrkans församlingar. Ingen sådan uppdelning är känd inom Folkmissionen och Evangeliföreningen. Kristi kyrka är inte begränsad till våra egna rörelser.

Vi inser att Kristi kyrka blir synlig där Guds ord förkunnas och sakramenten förvaltas enligt Kristi förordning. Det skulle vara teologiskt inkonsekvent att leda våra rörelser i en riktning där endast dess medlemmar anses vara sanna medlemmar av Kristi kropp.

Den gammallaestadianska modellen kan inte antas endast som en yttre ordning utan att anta också den teologi som ligger bakom den samma.

Därför kan vi inte vara likgiltiga inför hur vi agerar i kyrkans gemensamma liv. Ämbetsfrågan är inte bara en organisationsfråga för oss, utan är relaterad till Bibelns lära, kyrkans apostoliska ordning och samvetets bindande natur. Vi kan inte lära en sak och agera annorlunda i praktiken.

För många medlemmar i våra rörelser har mässa och nattvard blivit kärnan i församlingslivet. På många platser har vi firat mässa och nattvard i våra egna lokaler i anslutning till kyrkan och på grundval av kyrkans bekännelse i flera decennier. Under senare år har nya villkor börjat ställas på dessa tillstånd, som inte bara är relaterade till ämbetsfrågan utan också till förhållningen till äktenskapsfrågan. Problemet är därför inte vår önskan att bryta oss loss från kyrkan, utan att villkor ställs på aktiviteter i kyrkan som vi inte kan se vara i överensstämmelse med den apostoliska läran.

Du har rätt i att påminna oss om att enheten bland de kristna är en allvarlig fråga. Enhet kan dock inte betyda att den andra parten måste ge upp sin övertygelse eller agera emot den. Sann kyrklig gemenskap kräver både kärlek och sanning, både tålamod och respekt för samvetet.

Vi uppmuntrar alla, inklusive dig, professor Ruokanen, att vädja till biskoparna i den evangelisk-lutherska kyrkan att låta våra rörelser verka inom kyrkan. Biskoparna har fortfarande alla möjligheter att garantera oss ett utrymme att verka så att vi kan fortsätta bygga Guds rike i samverkan med den evangelisk-lutherska kyrkan.

Folkmissionens och Evangeliföreningens väg är inte att skapa en ny kyrka inom kyrkan. Vägen är att söka ett rum där vi kan verka öppet i enlighet med de övertygelser vi har anammat från Bibeln och den lutherska bekännelsen.

Om ni förblir i mitt ord är ni i sanning mina lärjungar. Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria. – Johannes 8:31-32

 

Daniel Nummela, verksamhetsledare för Folkmissionen

Tom Säilä, verksamhetsledare för Evangeliföreningen