Det har varit Jakobsdagar i Jakobstad, och jag har som vanligt firat dessa genom att hålla mig borta från staden. ÖT har givetvis rapporterat en hel del om evenemangen, och jag kunde inte låta bli att läsa artikeln om tillfället i Betaniakyrkans café där tre åldrande män (Jani Edström, Dan Kronqvist och Allan Stenmark) diskuterade kristen populärmusik.
Jag blev oerhört sorgsen av det jag läste. Här har vi tre män, varav åtminstone en är pastor, som sitter och torgför åsikter som visar på ett djupt avfall från biblisk kristen tro. Visst. Jag kan hålla med om att Larry Normans text i sången "I wish we´d all been ready", har teologiska brister. Darbyismen, som den sena teologiska inriktningen som går ut på att Jesus i hemlighet ska komma och hämta församlingen kallas, håller inte för en kritisk granskning. Det är helt enkelt inte en biblisk lära. Men Edström går, enligt artikeln åtminstone, mycket längre än att kritisera teologin bakom sången i fråga.
"Som ett exempel tar han upp låten ”I wish we’d all been ready”, i vilken Larry Norman vänder sig till alla som inte har vänt sig till Jesus i tid. För dem finns ingen räddning: ”The Son has come and you’ve been left behind”. "Vilken mardröm, alltså, för den som blev lämnad kvar", säger Jani Edström." "Destruktivt kallar han det. Men när vi-känslan blir väldigt stark, kan också gränsen mot de andra bli väldigt tydlig."
Som sagt är teologin bakom sången i fråga dålig, och upplägget inom Darbyismen har skapat många trauman, helt klart. Men det är inte det som Edström vänder sig emot i första hand. Det han vänder sig emot är det kristna budskapet att det finns en uppdelning och att denna uppdelning en dag kommer att bli både synlig och evigt gällande. Budskapet han förmedlar är att den kristna tron inte får bjuda på några "mardrömmar" och att det är fel att förkunna att tiden är kort och att vi behöver gå till Jesus innan det är för sent.
Men den bibliska sanningen är att helvetet finns och att alla som inte lever i trons gemenskap med Herren Jesus en dag kommer att tvingas uppleva denna mardröm. Enligt de tre männen som kommer till tals i artikeln är detta budskap något som inte "har hållit för tidens tand".
Faktum är att det bibliska budskapet om himmel och helvete och om hur vi kan undvika det senare inte har förändrats. Det har hållit, och det håller så länge världen står. Så sorgligt nog är det inte texterna och budskapet i vissa sånger som inte har hållit, utan det är tron hos dessa tre som inte har gjort det.
Så här går det när vi anpassar oss efter denna världen. (Rom. 12: 1-2) Det är oerhört sorgligt att se när så sker. Samtidigt är det en varning som vi alla kan, får och behöver ta till oss:
Så förmanar jag nu er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud - er andliga gudstjänst. Och anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom.
Det är en poäng i Edströms syn på saken: den "tro" man åstadkommer med en helvetesförkunnelse är
SvaraRadera- skräck, inte förtröstan,
- lydnad inte av kärlek utan av rädsla för straff
- underkastelse mot bättre vetande, inte personlig övertygelse
- något konstgjort och tillgjort för att tillfredsställa relevanta tongivande personer i ens närmiljö av rädsla för uteslutning
Det är för all den just den typen av "tro" som frodas i små samhällen med stenhård inre kontroll i första hand inom familjerna, i andra hand inom "rörelsen". Det intressanta med den typen av fromhet är att den består dels av kuvade, knäckta människor som aldrig har fått bejaka sin innersta identitet (de som fått sätta "jaget" på undantag och dels av de tongivande ledarna, som behandlar sina medmänniskor som boskap och som förhäver sig själva på deras bekostnad, fullständigt tondöva för deras inre behov och identitet.
Man har tiderna igenom skrämt folk till någon sorts tro genom hot och förtryck. Föräldrar har visat sina barn var skåpet ska stå, predikanter har utövat mentalt våld för att få människorna dit de vill. Men en sådan tro är aldrig äkta. Den tro som är förtröstan utgörs av en övertygelse eller bara en aning om att Jesus är Frälsaren med makt att förlåta synder, Mästaren som kan ge tillvaron mening och innehåll där den enskilda människan är sedd och förstådd, och den Uppståndne som övertygar om att det finns ett evigt liv inom räckhåll också för den som inte förmår vara så enkelt fyrkantig och manipulerbar som enkla kontrollmänniskor så gärna vill se.
Det kursiverade citatet gäller dem som kommit till sådan tro utifrån sina egna förutsättningar, som anar gudsbilden inom sig och som inser att det finns utrymme för den bilden att växa till sig och bli tydligare - i de unikt slipade prismor som de skapats till att vara.