Hotet mot friheten (och demokratin)

Det blev, kanske som förväntat, en ganska intensiv och aningen hetsk diskussion i frågan om Kapitolium-händelserna. Nå, det är kanske lite onödigt att gräla desto mer om denna sak eftersom det ännu finns så många frågetecken här. För min del menar jag att de största frågetecknen handlar om möjlig agitation och provocering. Förhoppningsvis rätas också dessa ut så småningom. Men jag tror ju nog, och hoppas, att vi alla är överens om att våld och upplopp ÄR fel. Oberoende av vilka förtecken detta våld har.  

Det som är skrämmande, i mitt tycke, just nu är att det talas om Kapitolium-händelserna som den största attacken på frihet och demokrati som USA har skådat på mycket länge – vissa talar om detta som den STÖRSTA attacken mot dessa värden i USA:s historia. Detta samtidigt som det pågår en mycket mer omfattande attack mot friheten (och demokratin) i USA och hela västvärlden. Då talar jag givetvis om vaccinationstvången och om förföljelsen av ovaccinerade som hela tiden eskalerar, både i Nordamerika och i Europa.

Det som är så oerhört skrämmande med detta fenomen, faktiskt då i motsats till Kapitolium-händelserna, är att de flesta vet att våld och upplopp är fel. (När jag skriver detta inser jag att det finns grupper i USA, både på höger- och vänsterkanten, som uppenbarligen inte anser det.) Men vaccintvång, förföljelse av ovaccinerade och kraftig inskränkning av våra friheter applåderas av vad som tycks vara en klar majoritet. Åtminstone i vissa länder.

Förstår vi inte att det INTE är sådant som alla (eller åtminstone de allra flesta) vet är fel som är det stora hotet mot friheten och demokratin, utan att det stora hotet är sådant som de flesta INTE anser vara fel? Men som likväl innebär kraftiga inskränkningar i vår frihet.

Vaccintvången som flera länder redan har infört framstår i ljuset av de nyheter vi nåddes av idag från WHO och från Pfizer dessutom som allt mer absurda. "Vi kan inte boosterdosa oss ur pandemin" var budskapet från WHO, ackompanjerat av önskan om att läkemedelsföretagen skulle ta fram vacciner som verkligen fungerar när det gäller att stoppa smittspridningen. Samtidigt kan vi också läsa att vaccintillverkarna konstaterar att två doser inte ger något starkt skydd mot smitta och att de inte heller har någon aning om hur länge skyddet från den tredje dosen varar. Men likväl införs vaccintvång i allt fler länder och förföljelserna av sådana som vägrar ta vaccinet blir bara mer omfattande.

Visst var det som skedde i Washington 6/1 2021 hemskt, och jag misstänker att vi inte har sett det värsta gällande detta ännu. Men likväl bleknar detta klart vid sidan av vad som pågår i västvärlden just nu. DET först är verkligt skrämmande.

 

Fullständigt oacceptabelt!

Vi som har barn i skolan nåddes idag av beskedet om de nya corona-regler som gäller för skolorna. Situationen har uppenbarligen helt gått ur händerna på alla de olika beslutsinstanser som finns och – igen en gång – är det barnen och deras undervisning som får lida.

Det är en sak att det togs beslut om att skolorna inte ska gå in för distansundervisning med motiveringen att alla barn inte klarar av att ta del av den undervisning som ges på distans och därmed riskerar att bli lidande p.g.a. detta. Men nu, med de nya corona-regler som införs, blir situationen om möjligt ännu sämre för barnen. Vid minsta lilla förkylningssymptom ska barnen vara hemma, och efter ett negativt hemtest behövs det ännu två symptomfria dagar innan de får återvända till skolan. Detta betyder, speciellt för barn som har lätt att få små förkylningssymptom och som vid kallt väder lätt får snuva, att de kan tvingas vara hemma från skolan en hel vecka, eller i värsta fall ännu längre. Och detta helt utan att få ta del av någon undervisning överhuvudtaget! För att sedan inte tala om de elever som hamnar i karantän eller testar positivt.

Det myndigheterna nu alltså åstadkom, i och med sitt vurmande för den lilla del av eleverna som inte klarar av att tillgodogöra sig distansundervisningen, är att sådana elever som skulle ha klarat av distansundervisningen hur bra som helst kan bli helt utan undervisning under en t.o.m. ganska lång tid. Min fråga nu är: Vem tar ansvar för detta? Vem tar ansvar för de elever som blir tvungna att lida genom att de helt blir utan undervisning för att myndigheterna, i sin nit att vaka över de elever som påstås riskera marginalisering när de inte klarar av distansundervisningen, valde detta system? Om man skulle ha gått in för distansundervisning skulle detta åtminstone ha garanterat jämlika möjligheter för alla att ta del av undervisningen, men så blir nu alltså inte fallet.

Detta är helt enkelt inte acceptabelt.  

Om USA:s framtid

Kenneth Myntti skriver en läsvärd ledare i dagens nummer av Österbottens Tidning. Läsvärd i den meningen att den sätter fokus på varför vi här behöver bry oss i vad som händer i USA. Redan rubriken visar på den befogade rädsla som uppenbarligen Myntti, och även jag, känner när det handlar om USA:s framtid: "Demokratin i USA kan kollapsa 2024". Här handlar det då alltså om det kommande presidentvalet och de följder detta kan få. 

Det fel som Myntti emellertid gör, som den goda representant för vår vänster-värdeliberala press som han trots allt är, är att han endast fokuserar på hotet från höger. Samt att han slår fast ansvarsfrågan gällande Kapitolium-händelserna för ett år sedan som om vore det en självklarhet, trots att den rättsliga prövning som de facto har gjorts inte klarade av att nå fram till samma slutsats. Här talar vi alltså om Trumps roll som "uppviglare". 

Det ska inte förnekas att det finns ett hot om våld från höger i USA. Siffrorna Myntti presenterar är obestridliga. "Uppgiften stöds av att 30 procent av alla som stödde Trump i valet säger att politiskt våld är motiverat för att förhindra att USA blir en ´tyranni´." Sedan är det givetvis en fråga vad dessa 30% menar med ordet "tyranni". Om det de avser är en tyranni i ordets rätta bemärkelse är siffran beklagansvärt låg. Men om det å andra sidan handlar om att förhindra en demokratiskt vald statsledning som man, utan goda grunder, anser vara odemokratisk och som man inte har förtroende för att utföra sin uppgift är siffrorna hårresande. Jag tror knappast att det är att gå för långt att hävda att det säkert finns av båda sorterna bland dessa 30%. 

Men det Myntti helt ignorerar är hotet från vänster. Även här finns det nämligen ett reellt hot mot demokratin och de demokratiska instanserna. Kommer någon ihåg försöken att förhindra Brett Kavanaugh från att, i god demokratisk ordning, bli utsedd till domare i högsta domstolen? Först fabricerades "bevis" för att han skulle ha utfört en våldtäkt (vilket givetvis skulle ha diskvalificerat honom från posten om beskyllningarna hade varit sanna) och Kavanaughs fall prövades så i media varpå han (givetvis) fälldes och tvingades genomgå det skamstraff som media utdömde. Sedan, när detta inte stoppade den demokratiska processen, stormades (ja, stormades) senatsbyggnaden av galna vänsteranhängare som hade som mål att förhindra ett demokratiskt beslut när senaten skulle bekräfta utnämningen. 

Under de vänsterledda, och från politiskt vänsterhåll understödda och beskyddade, BLM-revolterna som tillåts pågå under flera månader intogs och förstördes ett antal federala byggnader i flera städer och materiella värden för miljarder dollar förstördes. 

För att sedan inte tala om det sätt vänstermedia agerade inför presidentvalet 2020 när de i praktiken stal valet från Trump. Jag kommer aldrig att glömma den figur som, i direktsändning under valvakan 2016 efter Clintons förlust mot Trump, konstaterade att de nu måste gör allt, lagligt och olagligt, för att få bort Trump från presidentposten. (Det är märkligt att detta uttalande inte har lyfts fram mer än det har gjorts sett till vad som sedan hände.) 

Men Myntti har rätt. Det finns givetvis ett hot från höger. Där fanns/finns tillräckligt med idioter för att åstadkomma Kapitolium-händelserna för ett år sedan. Om någon, alltså på riktigt, skulle komma på att uppvigla dessa idioter och se till att de har ett ordentligt ledarskap och en ordentlig organisering (och inte som för ett år sedan när det närmast tycks ha varit fråga om en form av karnevalstämning som snedtände) skulle detta kunna bli ett verkligt hot. Men vi får absolut inte heller, som Myntti gör, bortse från eller förringa hotet från vänster. Detta hot förekommer kanske i en lite annan form (åtminstone till en del), och det framhålls inte alls på samma sätt vilket gör det möjligt för detta hot att långt segla under radarn. Men det finns, och det är verkligt. 

Så, finns det ett reellt hot att demokratin i USA kan kollapsa 2024? Ja, det finns det. Men jag är rädd att hotet kan realiseras redan före det. I slutet av 2022 kommer det att hållas kongressval i USA. Som det nu ser ut kommer landet att råka ut för en röd tsunami - alltså ett republikanskt maktövertagande i kongressens båda kamrar. Frågan är om demokraterna, och framför allt landets vänstermedia, kommer att tillåta att det sker? Det är nämligen ett precis lika stort hot mot demokratin om/när media försöker manipulera ett allmänt val och styra valutgången som när väpnade styrkor, eller som i Kapitoliumfallet en galen mobb, med hjälp av hot om våld försöker påverka den demokratiska processen. 

Mera lögner om Kapitolium-händelserna

Donald Trump har definitivt sina svagheter, vilket jag många gånger har konstaterat här på denna blogg. Men hans tid i Vita Huset var ingen dålig tid för USA, varken ekonomiskt, utrikespolitiskt och inte på något annat sätt mätt heller. Men som jag också tidigare har konstaterat råder det idag i USA ett brinnande kulturkrig där media och medias närmast totala polarisering står i centrum för "krigshandlingarna". Likaså har jag konstaterat att vår media - som ju väldigt långt är både värdeliberal och vänsterorienterad - närmast kopierar rakt av vad vänstermedia i USA skriver. Detta betyder att vi som tar del av vad vår media skriver får bara en sida av verkligheten i USA. Den sida som formligen hatar högern - och framför allt hatar Donald Trump.

För denna Trump-hatande vänstermedia, som givetvis vill måla upp Trumps tid i Vita Huset som en katastrof, kom Kapitolium-händelserna för precis ett år sedan som en skänk från ovan - och de har givetvis gjort allt de kunnat för att få detta, och inget annat, att vara det "arv" som Trump lämnade efter sig. För att kunna göra detta har man förstås blundat för vissa fakta och lyft fram andra på ett sätt som närmast totalt har förvrängt bilden av vad som verkligen hände för ett år sedan. Och givetvis har vår media kopierat rakt av - varför också vi förs bakom ljuset. 

Ett bra exempel på de lögner vi serveras är den artikel som Svenska Yle publicerar idag på årsdagen av händelserna vid Kapitolium. Artikeln, som har den totalt missvisande rubriken "Vad var det egentligen som hände då Kapitolium stormades den 6 januari 2021?", inleds med orden "Den 6 januari 2021 skulle kongressledamöter samlas för att utse Joe Biden till president. I närheten höll president Trump ett tal som slutade med en uppmaning till anhängare att marschera mot Kapitolium. Sedan bröt kaoset ut."

Detta är som sagt en lögn avsedd att för oss bakom ljuset. Hur kan jag påstå en sådan sak, kanske någon frågar? Svaret på den frågan gav jag i en bloggtext som jag skrev en tid efter händelserna ifjol. Jag kopierar in den centrala delen av texten: 

"Påståendet om att Trumps tal eggade hans anhängare till att göra intrånget faller inte bara på vad Trump egentligen sade, det faller också om man ids se lite på tidsramarna. Men detta är givetvis något vi INTE får läsa/höra i vänstermedia eftersom det skulle leda till att det narrativ de vill förmedla skulle falla ihop som ett korthus. Men låt mig presentera detta för dig som läser här, så vet åtminstone du vad som egentligen hände i Washington den 6/1.

Avståndet mellan Vita huset, där Trump alltså höll sitt tal, och Kapitoliumbyggnaden, där intrånget skedde, är 2,9 km. Till fots tar denna sträcka normalt 35 minuter att avverka. Trump inledde sitt tal kl 12, och talet tog drygt en timme. De åhörare som var på plats, och som hörde slutet av hans tal, kan således ha varit på plats vid Kapitoliumbyggnaden tidigast ca 13:45. Så långt inget konstigt, eller hur? Men det är nu det blir krångligare. Klockan 12:30 samlades en grupp Trumpanhängare utanför Kapitolium, och klockan 12:53 rapporteras att dessa övermannat polisen och börjat ta sig in mot själva byggnaden. Klockan 13:09 kallas nationalgardet in till Kapitolium, och klockan 13:10 avlsutar Trump sitt tal med orden om att marschera till Kapitolium och visa stöd för de republikanska folkvalda som är villiga att "ta tillbaka landet". Notera klockslagen!"

Så långt det jag skrev då, för ett knappt år sedan. Den bild Svenska Yle vill ge oss är att det var Trump som låg bakom det som hände. Notera hur händelserna dukas fram för oss: "I närheten höll president Trump ett tal som slutade med en uppmaning till anhängare att marschera mot Kapitolium. Sedan bröt kaoset ut."

I själva verket hade kaoset vid Kapitolium brutit ut redan INNAN Trump avslutade sitt tal med orden om att gå till Kapitolium och visa stöd för de republikanska senatorerna. Men att skriva det skulle liksom ta udden ur det hela, så i stället ljuger skribenten och presenterar en annan bild, en bild som inte stämmer överens med verkligheten men som vänstermedia i USA har fabricerat och sprider bland sådana som vill hata högern och som framför allt vill hata Trump. Och jordmånen för en sådan lögn är givetvis god. Tyvärr gäller det samma också här, och det vet de som skriver dylik goja. Men vi behöver ju inte låta oss luras. 

Men tyvärr är detta ett mantra som har upprepats många gånger, och som kommer att fortsätta upprepas. En av de mest pinsamma artiklar jag läst på länge i detta ämne, skriven av Ville Hupa på Svenska Yle, tar upp de textmeddelanden som sändes inom den närmsta kretsen kring Trump i vilka några personer luftade sin oro över vad som pågick den 6/1. Utifrån dessa meddelanden hoppar Hupa till den fullständigt ologiska slutsatsen att "Däremot visar meddelandena att Trumps närmaste krets visste exakt vem som hade makten att stoppa upploppet – trots att samma personer sedan dess odlat en helt annan bild i offentligheten."

Kom igen nu! Det att någon sänder ett textmeddelande där denna vädrar sin oro - speciellt i en osäker och dramatisk situation - visar givetvis inte att de "visste vem som hade makten att stoppa" någonting alls. Detta är att dra alldeles för långtgående slutsatser av, i princip, ingenting. Dessutom: Att dessa samma personer sedan säger påstås "odla en annan bild" en tid efteråt, när bilden av vad som hände klarnat, är förstås inte heller det alls så konstigt. Det är givetvis tillåtet att lära sig mer och att få en mer nyanserad bild när kunskapen om något ökar. Att de slutsatser som presenteras i citatet (alltså gällande vad textmeddelandena visar) dessutom inte alls håller gör inte precis Hupas spåningar om dessa kappvändningar mer korrekta.

Men om man vill hata Trump och högern - och få andra att göra det samma - tycks alla medel vara tillåtna.    

Inför 2022

Så här i början av året hör det till att lite se framåt och fundera på vad som komma skall. Jag är ingen siare varför jag förstås inte kan säga vad som kommer att ske under 2022 (det lämnar jag åt andra krafter...), men det är ändå läge att se framåt och fundera på vad som kan tänkas komma att hända. I det följande några funderingar.

1. Början på förföljelserna? Den 24/1 kommer en av vårt lands viktigaste rättegångar genom alla tider att hållas. Då kolminerar nämligen riksåklagare Raija Toiviainens förföljelse av Päivi Räsänen och Juhana Pohjola i den rättegång som inleds denna dag. Vi ska inte på något sätt missförstå detta: Det är INTE i första hand Räsänen och Pohjola som står inför skranket här, utan allas vår rätt att uttrycka oss fritt och kanske framför allt vår rätt att läsa och hålla fram Guds ord. Vilken väg kommer vår land att välja? Förtryckets och förföljelsens väg eller frihetens och öppenhetens? Det är nämligen inget mindre än det som ligger i vågskålen. 

2. Pandemins slut? Spanska sjukan försvann på ett, vad man har tänkt, närmast mystiskt sätt efter att ha plågat mänskligheten under drygt två år 1918-1920. Uppskattningsvis 1/3 av alla människor smittades och dödligheten var hög, mellan 10-20% av de smittade avled i eller som en följd av sjukdomen. (Att jämföra med Coronan med en dödlighet på 0,4% och en "vanlig" säsonginfluensa med en dödlighet på 0,1% - dessa låga siffror givetvis delvis som ett resultat av bättre förhållanden och förbättrad sjukvård jämfört med 100 år tidigare.) Det är möjligt att Spanska sjukan-pandemins tredje våg, som var klart mindre dödlig än den andra vågen, orsakades av ett muterat virus som gav bredare smittspridning och mildare symptom. Min, och många andras, förhoppning har varit att Coronaviruset skulle bete sig på samma sätt och så småningom presentera en mutation som beter sig på detta sätt för att sedan självdö - något som ser ut att kunna bli verklighet i.o.m. omikron-varianten som just nu håller på att sprida sig över världen. Så kanske vi kan hoppas på ett slut på pandemin under 2022? Eller åtminstone att vi skulle inse vad det är vi har att göra med (se dödlighetsprocenterna ovan) och "tagga ner" ett par pinnhål.  

3. Ökad klimathets och samhällelig oro? Man behöver inte vara någon siare för att förutsäga att klimathetsen i media och i samhället i övrigt kommer att tillta under år 2022. Den stora frågan är om vi redan under 2022 kommer att få se samhällelig oro och kanske t.o.m. försök att omkullkasta det demokratiska samhällsskicket på något håll i världen. Inte som en följd av (närmast obefintliga) förändringar i klimatet utan som en följd av den intensifierade klimathetsen och den därpåföljande ångesten som många människor, speciellt i de yngre åldersklasserna, hetsas till. 

4. Tilltagande avfall? Speciellt i evangelikala kretsar (i USA) förväntar man sig en stor väckelse inför Herrens snara återkomst. Nu vet vi ju förstås inte "dag och stund", varför ingen bör uttala sig om återkomsten i samband med några datum eller ens år, men som landet ligger just nu här i västvärlden torde vi knappast kunna förvänta oss någon snar och stor väckelse. Pandemitider har alltid varit synonyma med kallelsetider, men åtminstone jag tycker mig inte se några tecken på att några stora skaror skulle vända sig till Herren och svara jakande på kallelsen under denna pandemi. Snarare kanske tvärtom när vi har låtit oss skrämmas (och hotas) till att ställa in möten och gudstjänster vilka Herren vanligen använder för att så ut ordet om frälsning. Men det oaktat lever vi i kallelsetider. Tyvärr brukar det kunna vara så att om svaret på kallelsen är ett nej finns det en viss risk att pendeln i stället slår åt andra hållet och avfallet från Herren tilltar. Frågan är om vi ser detta hända just nu och om denna trend kommer att tillta under 2022? 

5. Ökad polarisering? I USA, där det finns en stor grupp värdekonservativa människor, har man en längre tid redan talat om ett "kulturkrig" mellan värdeliberala (demokrater) och värdekonservativa (republikaner). I detta krig, där media långt utgör krigsfronten, är så gott som allt tillåtet. Lögner, generaliseringar, påhopp på och hets mot åsiktsmotståndare och politiska motståndare, uppvigling och annat av samma sort är mer eller mindre legio. Detta ser vi inte så mycket av här i vår del av världen eftersom vi värdekonservativa är i en så klar minoritetsställning och media mer eller mindre helt är i händerna på det jag brukar kalla "ett värdeliberalt åsiktskluster". Kulturkriget rasar nog även här, men ganska långt borta från offentligheten och från medias skyltfönster. (Men nog t.ex. här på denna blogg, för att ta ett nära exempel.) I stället riktas udden här mot länder och regeringar som står så att säga på "andra sidan" – om än vapnen och tillhyggena är de samma som i det amerikanska kulturkriget. Jag tror att vi absolut kommer att få se en upptrappning av detta under 2022. Ungern, Polen, Ryssland och höger-USA kommer med stor sannolikhet att demoniseras ytterligare i media. En stor fråga är omd etta hetsande i väst kommer att utvecklas till något mera än ordstrider. Aftonbladet fick för övrigt till en bra början på detta upptrappande i.o.m. en fullständigt bedrövlig ledartext av Anders Lindberg på det nya årets första dag. Vi får garanterat vänta oss mer av dylika lögner, halvsanningar, påhopp och hetsande under år 2022. Det vågar jag t.o.m. lova.

6. Något positivt då? Det är givetvis alltid lätt att fastna i allt det negativa vi ser runtomkring oss, men kan vi förvänta oss att 2022 för något gott med sig? Nåja, ett eventuellt slut på pandemin skulle ju förstås vara en välkommen sak. Frågan är bara hur mycket av de kontrollmekanismer pandemin har fört med sig kommer att leva kvar efter att Covid har besegrats. En god sak skulle kanske vara att det reses kraftiga röster för att alla dessa mekanismer måste avskaffas och att så även sker. Men frågan är om vi vågar hoppas på det och på att den polarisering pandemibekämpningen har orsakat också skulle försvinna med pandemin? Tyvärr har jag lie svårt att tro det, men hoppas kan man alltid!

En annan förhoppning jag när inför år 2022 är att det sunda förnuftet skulle segra åtminstone på några områden. T.ex. i frågan om energiproduktionen. De extremt höga elpriser vi har sett under december 2021 skulle kanske kunna tjäna som väckarklocka för beslutsfattarna så att de skulle inse att vi inte kan skära ner på trygg och tillförlitlig (fossil) energiproduktion i samma takt som den mer osäkra och otillförlitliga (fossilfria, främst då vindkraften) energiproduktionen byggs ut. Men frågan är om detta också är att hoppas för mycket?

 

Nåväl. Detta var nu några tankar inför år 2022. Som sagt är jag ingen siare, varför jag säkert har fel i vissa frågor jag lyft fram och även så att jag har missat en del stora frågor som kommer att bli aktuella under år 2022. Men den som lever får se!