Marius, Singer och proportionerna

När jag läser nyheterna på nätet vet jag inte alltid om jag ska skratta eller gråta. Igår, till exempel, var en av de ”större” nyheterna att den tvååriga giraffen Marius avlivades på Köpenhamns zoo. Detta skulle i sig inte ha varit någon nyhet – varje år avlivas hundratals olika djur på detta zoo helt enkelt för att populationen har vuxit sig för stor, för att vissa individer inte kommer överens med de andra djuren eller för, som i detta fall, undvika inavel. Men detta blev en nyhet när olika organisationer och enskilda började engagera sig för att rädda livet på denna Marius. Dessa har dragit igång olika demonstrationer, stödgrupper i sociala media, radiodiskussioner, e-post-kampanjer och också uppmanat till bojkott mot djurparken. En an djurparkens ledare har t.o.m. blivit mordhotad.

Jag frågar mig hur människan kan tappa sinnet för proportioner så här fullständigt. Samtidigt dör människor på olika håll i världen av svält, sjukdomar och fullständigt omänskligt våld – och ingen reagerar. Men när en giraff ska avlivas blir det världens hallå. Proportionsförvirringen visar sig också i detta att någon kan gå så långt i sitt vansinne att han/hon kan tänka sig att mordhota en annan människa för att ett DJUR ska avlivas.

Förvirring var alltså ordet. Vi har ännu garanterat mycket otrevligheter på kommande av detta att dagens människa inte klarar av att se skillnad på djur och människa och djurens värde och människans värde. Denna förvirring har, tyvärr, inte uppstått av en slump, utan den är frammanad med en avsikt. Det var filosofen Peter Singer som med sin bok ”Animal Rights” (1975) på allvar sparkade igång denna utveckling som vi idag, får man frukta, bara har sett början på. Singers bok ses i allmänhet som ”djurrättsaktivisterna bibel”, och i boken vänder han sig mot Speciesism, alltså diskriminering på basen av arttillhörighet. Singer hävdar alltså, tillspetsat, att alla varelser, oberoende av om det är fråga om djur eller människor, har samma värde och samma rätt till ett liv i frihet och utan lidande. Praktiken visar dock att Singers försök att lyfta djuren till människans nivå i stället har dragit ner människan till djurens nivå. Vilket t.ex. det ovan nämnda mordhotet är ett lysande exempel på.

Nå, hur gick det då med giraffen Marius? Han blev, precis som planerna var, avlivad. Sedan blev han slaktad och utfodrad åt djurparkens lejon. Detta senare inför en större folksamling (också bestående av barn). Någon kan säkert tycka att detta var aningen onödigt – alltså att detta gjordes inför publik - men jag anser att detta t.o.m. är en nödvändighet i dagens värld. Lejon, zebror och giraffer är inte bästa vänner, utan lejon äter giraffer och zebror – oberoende av vad Peter Singers lärjungar försöker inbilla sig och Disney försöker få oss att tro.

Om kyrkoherdeval, obehöringhetsförklaringar och kyrkomötesklämmen

Den senaste tidens kyrkoherdeval i svenska Österbotten har blivit komplicerade tillställningar. Tjänsten i Närpes fick ingen sökande, medan tjänsten i Karleby fick tre (goda!) sökanden. Ryktet förtäljer att det skulle ha funnits intresserade sökanden också i Närpes, men att det famösa ”papperet” som alla sökanden till en kyrkoherdetjänst numera måste underteckna blev till hinder. Min första reaktion när jag hörde detta var att domkapitlet i fallet Närpes får skylla sig självt. Om man ställer till det på detta sätt så kan de gott sitta i klämman en stund. Situationen är givetvis illa för Närpesborna, men jag hoppas att alla vet och inser var felet ligger och i vilken riktning tomaterna ska kastas!

I fallet Karleby igen finns det efter Domkapitlets extraordinära inkvisitation endast en sökande kvar som fyller alla kriterier som idag ställs på en sökande till en kyrkoherdetjänst. Sägas må, med emfas, att denne ende kvarvarande är en god kandidat och att det till denna del inget finns att klaga på. MEN. Själva processen är nog en skamfläck utan like. Detta inte enbart för att goda kandidater, som församlingen borde ha fått välja mellan, diskvalificeras på grunder som inget har med kyrkans lära eller med bibelgrundad teologi att göra utan enbart för att de inte vill acceptera en ordningsfråga (kvinnliga präster) som har införts tvärt emot både Bibel, tradition och teologi.

Som jag ser det är det värsta i denna utmönstring av präster och teologer med kyrkans gamla ämbetssyn (som ju, märk väl, aldrig har förklarats vara irrlärig!) ändå det flagranta brottet mot kyrkomötets kläm från 1986. Denna kläm lyder i sin helhet: ”Även de av kyrkans medlemmar och tjänsteinnehavare, som förhåller sig negativt till att prästämbetet öppnas för kvinnor skall fortfarande i vår kyrka ha handlingsfrihet och möjlighet att bli vigda och utsedda till olika tjänster inom Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Alla medlemmar och tjänsteinnehavare i kyrkan bär tillsammans ansvar för att de svårigheter som ändringen förorsakar övervinnas genom ömsesidigt samarbete och genom att slå vakt om kyrkans enhet.”

Märk nu mycket väl att kyrkomötet aldrig har avskaffat denna kläm. Märk också väl att det ingenstans i klämmen sägs något om att detta beslut skulle vara tidsbundet. Detta betyder med andra ord att denna kläm fortfarande är i kraft! Men detta oaktat bryr sig biskoparna och Domkapitlen inte i det som har beslutits. År 2006 slog biskopsmötet fast att denna kläm inte är juridiskt bindande – något som jag givetvis inte har varken insikt i eller tillräcklig juridisk kompetens att bedöma. Märkligt ter detta sig ändå emedan det beslut som klämmen fogades till de facto ÄR juridiskt bindande. (Vår kyrka öppnade i.o.m. detta beslut prästämbetet för kvinnor.) Vad biskopsmötet dock inte gjorde var att avskaffa klämmen – vilket de givetvis inte heller har fullmakt att göra.   

Nu förstår jag att man på inga villkor kan kräva intellektuell ärlighet och raka puckar av biskopar kyrkliga beslutsfattare i en dylik situation. Detta skulle i så fall innebära att dessa tvingades erkänna att den process som ännu fortgår (och som innebär ett glidande på ett sluttande plan i riktning mot ett totalt lösgörande av kyrkans ordningar från Bibelordet) inte har gått rätt och ärligt till. Men ingen kan hindra mig, och andra likasinnade, att påtala de missgrepp som har gjorts och som fortfarande görs för att blidka en allmänhet som blir allt mera främmande för Guds ord och Hans vilja. Det kan vara på sin plats att i detta sammanhang påminna om aforismen som säger att den som gifter sig med tidsandan för eller senare kommer att bli änkling.  

Kampen för den tro...

Jag gillar egentligen inte att köra bil. Speciellt inte i städer. Jakobstad går väl någorlunda, liksom Karleby. Men redan i Vasa är trafiken sådan att den går över min lägsta toleransnivå. För att sedan inte tala om städer som Åbo, och hujedamej, Helsingfors. Men landsvägskörning går bra, speciellt om jag får ha en cd-skiva med god undervisning i spelaren. Den senaste tiden har en cd med undervisning från en Kyrkhelg i Karleby gått några varv i spelaren, och nu senast var det en mening som lämnade att snurra mig i huvudet. Talaren kom in på gnosticismen och nämnde den unga kyrkans kamp mot denna villolära: ”Kyrkan kämpade förtvivlat – och vann.”

Jag började fundera vad som skulle ha hänt ifall den rena, bibliska läran skulle ha förlorat då när det begav sig. Skulle det då ha funnits kristna människor idag överhuvudtaget? Nå, det kan vi förstås inte veta, men helt klart är nog att kyrkohistorien skulle ha sett helt annorlunda ut! Det kan ju hända att reformationen (-erna) skulle ha kommit på andra tider och på annat sätt och restaurerat den kristna tron till vad Herren vill att den ska vara. Ju mera jag tänker på det blir detta allt mera självklart. För Herren lämnar ju inte oss människor i vårt självuppfunna och självvalda elände. Vi är honom allt för kära för det, och tack och lov för det! Men tanken är ändå inte alls angenäm. I varje fall skulle en gnostisistisk seger på 300/400-talet ha lett till mycket elände.

Så flyttade sig mina tankar till vår tid. I våra länder idag är den rena kristna bekännelsen på undantag. Nygnosticismen, eller vad vi nu ska kalla den, sitter vid rodret och innehar i princip alla biskopssäten i åtminstone de större lutherska kyrkorna i väst. Hur kommer framtiden att se ut med den sådd som sker idag? Rent mänskligt sett är våra länder nog tyvärr förlorade för det kristna budskapet. Tänk om historien skulle ha tagit en annan vändning? Ja, när passerade vi ”the point of no return”? Det var definitivt före 1986 – och nu talar jag om Finland. I början av 60-talet? Eller ännu tidigare? Men tänk, som sagt, om historien skulle ha tagit en annan vändning då när det begav sig! Om den rena, kristna tron ännu skulle ha fått sitta i förarsätet i vår kyrka – hur mycket skulle då inte ha varit annorlunda.

Nu lider jag när jag tänker på de barn som föds idag, för att inte tala om de barn som föds om, låt oss säga 100 år. Dessa barn kommer ju aldrig, rent mänskligt, att ha någon som helst chans. Om historien fortsätter att utveckla sig som hittills, vill säga. Var finns den kristne lärare/pastor som kan ge dem en god kristen undervisning? Som kan leda dem till Herren Jesus och till den frälsande tron på honom? Var finns den församling som inte är fullständigt söndermald av människomeningar och som inte har kapitulerat fullkomligt inför tidsandan? Idag finns det ännu utposter kvar, men hur illa kommer det inte att vara om 100 år? Framtiden ser INTE ljus ut för Finlands folk.

Men så var det detta med Guds kärlek. Han älskar också oss finländare, och i sin nåd kanske han väljer att gripa in och sända oss en ny reformation. Kanske i svallvågorna på Ab Kyrkan Oy:s ekonomiska konkurs, kanske på något annat sätt. Vi får be om denna nya reformation! Den kanske inte kommer under vår livstid, och kanske den inte kommer alls om Herren väljer att flytta bort ljusstaken, men vi får i varje fall be om den. Och samtidigt, var och en enskilt och i de grupper där vi hittar Jesu sanna vänner i denna sena tid, fortsätta att stava på det som Judas skriver i den tredje versen i sitt brev: ”Mina älskade, fastän jag är mycket ivrig att skriva till er om vår gemensamma frälsning, finner jag det nödvändigt att skriva till er och uppmana er att fortsätta kampen för den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga.”

Denna tro är vår största skatt, och vår absolut största tillgång. Denna tro är idag i vår vård, under vårt förvaltarskap. Gud give att vi i allt tar detta uppdrag att förvalta denna tro, och att föra den vidare till kommande släkten, på största möjliga allvar! Detta är ett uppdrag så stort att allt annat förbleknar vid sidan av det. Så får vi ännu säga att här är vi alla kallade att vara med idag. Alla, utan undantag, också du som kanske läser dessa ord och ännu inte ens är delaktig av denna tro. Herren vill kanske just idag kalla dig att sluta upp i ledet, att komma med i Guds rike och i Guds rikes arbete och i kampen för att bevara den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga. Denna kamp är inte lätt, och som det ser ut idag knappast sådan att den slutar i någon större framgång. Men här är vi, som sagt, alla ändå kallade att vara med – detta speciellt som de som av den fallna kyrkan är satta att göra detta å det grövsta försummar sin uppgift. Ta gärna en stund och fundera vad just din roll, din uppgift, i detta förvaltarskap, i denna kedja av de heliga, kan vara! 

Hyckleri!

Enligt en undersökning gjord i Sverige struntar en tredjedel av alla bilister i att stanna vid Stopp-skylt. Alltså, ni vet, den där röda, sexkantiga med vit ram och vit text som säger: ”STOP”. Jag letade efter en liknande undersökning gjord i finländska förhållanden, men i hastigheten hittade jag ingen sådan. Men min erfarenhet är att vi här ligger bra mycket sämre till än i Sverige. Försök också du iaktta hur dina medbilister beter sig vid Stopp-skylt! Min erfarenhet är att vi här ligger ganska nära 90% som struntar i denna bestämmelse, men detta är som sagt ingen vetenskaplig undersökning.

Nå, nu kan vi förstås tycka att detta är en ganska lindrig trafikförseelse, och det är det ju nog. Åtminstone relativt sett. Men likväl har vi en lag som säger att det är obligatoriskt att stanna sin bil vid en dylik skylt. Brott mot detta är ett lagbrott. Och likväl har vi en stor del (en majoritet?) av våra bilister som medvetet och konsekvent bryter mot denna lag.

Jag har vid ett flertal tillfällen tagit upp ”Fallet Räsänen”, alltså det som hände efter att Päivi Räsänen på Folkmissionsdagarna i Kankaanpää senaste sommar gav uttryck för tanken att en kristen människa vid vissa speciella tillfällen kan tvingas överväga om hon kan tvingas bryta mot landets lag för att Guds ord (och människors väl) så kräver. Indignationsstormen var grym och långvarig. Inrikesminister Räsänen blev en allmän spottkopp som alla med någorlunda självaktning måste vända sig mot. Media publicerade tacksamt intervjuer med hög och låg som vände sig mot Räsänen, och grundtonen i de flesta intervjuer/inlägg i debatten var den att finländaren håller landets lagar oberoende av vad. Raden av medborgare som intervjuades och som betygade att de aldrig skulle kunna tänka sig att bryta mot lagen var lika lång som den var brokig. Alla var emot Räsänen.

Nå, nu visar det sig då att när verkligheten kommer emot har största delen av finländarna ändå inget problem med att bryta mot lagen. Märk väl då också att det här inte handlar om att ”tvingas överväga om man kan hålla lagen”, som Räsänen sade, utan att det här handlar om ett direkt brott mot lagen. Detta dessutom inte för att lydnaden mot en högre makt så kräver eller för medmänniskans bästa skulle kräva det, utan enbart p.g.a. av lathet, egen bekvämlighet och för att ”jag hade lite bråttom”.

Detta är hyckleri på sådan nivå att det tar sjukt redan att skriva ner dessa ord.   

Att leka med elden

Som jag skrev för en tid sedan är Facebook inte bara en tidstjuv – rätt använd kan Fb också vara en god informationskälla. Denna gång hittade jag, när jag tjuvläste, en sida som varnar för farorna med Yoga. Jag gläder mig åt att det idag börjar finnas mera information om Yoga på nätet. Alltså sådan information som varnar för de faror som är förknippade med detta fenomen.

Det som är så försåtligt med Yogan är att den kommer i en förpackning som inte berättar vad det handlar om. Det finns helt enkelt ingen innehållsförteckning. Dagens västerländska människor inbillas att tro att det handlar om gymnastik och avslappning när det i själva verket är fråga om hinduism. De som luras in i Yogautövning vet inte att de leker med demoniska krafter som är oerhört skadliga. Läs gärna denna länk och se vilka följder Yogautövning kan få!

Att världens människor är totalt blinda för Yogans verkliga natur och dess faror är givetvis inget att förundra sig över. En människa som inte känner till den kristna tron och som har gått på lögnen att det som syns är det som finns blir ett lätt offer för dessa demoniska krafter. Men det extremt oroande i detta är att Yogan idag också sprids bland människor som borde förstå bättre. På vissa håll finns det krafter som försöker förena den kristna tron och Yogan i s.k. ”Kristen Yoga”. Att detta är något alldeles oerhört galet vet förstås alla som känner sin Herre och sin Bibel, men idag är detta tyvärr alltså inte alls så självklart för alla. Detta inte ens trots att ledande hinduer gör klart att det inte går att förena kristen tro med Yoga.

Att hålla på med Yoga är inget mindre än att leka med elden.  

Jag har tidigare skrivit om Yoga här och här!