Kampen för den tro...

Jag gillar egentligen inte att köra bil. Speciellt inte i städer. Jakobstad går väl någorlunda, liksom Karleby. Men redan i Vasa är trafiken sådan att den går över min lägsta toleransnivå. För att sedan inte tala om städer som Åbo, och hujedamej, Helsingfors. Men landsvägskörning går bra, speciellt om jag får ha en cd-skiva med god undervisning i spelaren. Den senaste tiden har en cd med undervisning från en Kyrkhelg i Karleby gått några varv i spelaren, och nu senast var det en mening som lämnade att snurra mig i huvudet. Talaren kom in på gnosticismen och nämnde den unga kyrkans kamp mot denna villolära: ”Kyrkan kämpade förtvivlat – och vann.”

Jag började fundera vad som skulle ha hänt ifall den rena, bibliska läran skulle ha förlorat då när det begav sig. Skulle det då ha funnits kristna människor idag överhuvudtaget? Nå, det kan vi förstås inte veta, men helt klart är nog att kyrkohistorien skulle ha sett helt annorlunda ut! Det kan ju hända att reformationen (-erna) skulle ha kommit på andra tider och på annat sätt och restaurerat den kristna tron till vad Herren vill att den ska vara. Ju mera jag tänker på det blir detta allt mera självklart. För Herren lämnar ju inte oss människor i vårt självuppfunna och självvalda elände. Vi är honom allt för kära för det, och tack och lov för det! Men tanken är ändå inte alls angenäm. I varje fall skulle en gnostisistisk seger på 300/400-talet ha lett till mycket elände.

Så flyttade sig mina tankar till vår tid. I våra länder idag är den rena kristna bekännelsen på undantag. Nygnosticismen, eller vad vi nu ska kalla den, sitter vid rodret och innehar i princip alla biskopssäten i åtminstone de större lutherska kyrkorna i väst. Hur kommer framtiden att se ut med den sådd som sker idag? Rent mänskligt sett är våra länder nog tyvärr förlorade för det kristna budskapet. Tänk om historien skulle ha tagit en annan vändning? Ja, när passerade vi ”the point of no return”? Det var definitivt före 1986 – och nu talar jag om Finland. I början av 60-talet? Eller ännu tidigare? Men tänk, som sagt, om historien skulle ha tagit en annan vändning då när det begav sig! Om den rena, kristna tron ännu skulle ha fått sitta i förarsätet i vår kyrka – hur mycket skulle då inte ha varit annorlunda.

Nu lider jag när jag tänker på de barn som föds idag, för att inte tala om de barn som föds om, låt oss säga 100 år. Dessa barn kommer ju aldrig, rent mänskligt, att ha någon som helst chans. Om historien fortsätter att utveckla sig som hittills, vill säga. Var finns den kristne lärare/pastor som kan ge dem en god kristen undervisning? Som kan leda dem till Herren Jesus och till den frälsande tron på honom? Var finns den församling som inte är fullständigt söndermald av människomeningar och som inte har kapitulerat fullkomligt inför tidsandan? Idag finns det ännu utposter kvar, men hur illa kommer det inte att vara om 100 år? Framtiden ser INTE ljus ut för Finlands folk.

Men så var det detta med Guds kärlek. Han älskar också oss finländare, och i sin nåd kanske han väljer att gripa in och sända oss en ny reformation. Kanske i svallvågorna på Ab Kyrkan Oy:s ekonomiska konkurs, kanske på något annat sätt. Vi får be om denna nya reformation! Den kanske inte kommer under vår livstid, och kanske den inte kommer alls om Herren väljer att flytta bort ljusstaken, men vi får i varje fall be om den. Och samtidigt, var och en enskilt och i de grupper där vi hittar Jesu sanna vänner i denna sena tid, fortsätta att stava på det som Judas skriver i den tredje versen i sitt brev: ”Mina älskade, fastän jag är mycket ivrig att skriva till er om vår gemensamma frälsning, finner jag det nödvändigt att skriva till er och uppmana er att fortsätta kampen för den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga.”

Denna tro är vår största skatt, och vår absolut största tillgång. Denna tro är idag i vår vård, under vårt förvaltarskap. Gud give att vi i allt tar detta uppdrag att förvalta denna tro, och att föra den vidare till kommande släkten, på största möjliga allvar! Detta är ett uppdrag så stort att allt annat förbleknar vid sidan av det. Så får vi ännu säga att här är vi alla kallade att vara med idag. Alla, utan undantag, också du som kanske läser dessa ord och ännu inte ens är delaktig av denna tro. Herren vill kanske just idag kalla dig att sluta upp i ledet, att komma med i Guds rike och i Guds rikes arbete och i kampen för att bevara den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga. Denna kamp är inte lätt, och som det ser ut idag knappast sådan att den slutar i någon större framgång. Men här är vi, som sagt, alla ändå kallade att vara med – detta speciellt som de som av den fallna kyrkan är satta att göra detta å det grövsta försummar sin uppgift. Ta gärna en stund och fundera vad just din roll, din uppgift, i detta förvaltarskap, i denna kedja av de heliga, kan vara!