Nytt medborgarinitiativ?

Det är lite märkligt, tycker jag, att alltid när en förändring på något plan ska till så drar man fram saken till avgörande gång på gång tills man får det önskade resultatet. Sedan har "demokratin fungerat" och alla förväntas nöja sig med och böja sig för resultatet. Så var det med frågan om kvinnliga präster i den lutherska kyrkan - de första gångerna när omröstningen gav "fel" resultat så tog man bara helt kallt om det hela tills resultatet blev det "rätta". Samma sak tycks man nu ha varit beredd på i frågan om könsneutrala äktenskap: Om riksdagen skulle ha röstat ner medborgarinitiativet skulle det, enligt riksdagsledamoten Oras Tynkkynen (gröna) ha varit möjligt att helt enkelt starta ett nytt medborgarinitiativ och ta hela rumban en gång till. Underförstått: För att få "rätt" resultat i riksdagen. Det blir nu givetvis inte aktuellt eftersom man redan i första försöket fick det önskade resultatet.

Nu har Päivi Räsänen i media uttryckt förhoppningar om att den riksdag som väljs efter valet nästa år kunde tänkas gå emot den nuvarande riksdagens vilja och avskaffa lagen innan den hinner träda i kraft. (Ingen tror väl på allvar att behandlingen i Stora utskottet och andra behandlingen i riksdagen ska ge något annat resultat än vad som blev fallet igår.) Detta är inget omöjligt scenario, rent teoretiskt, eftersom Centern torde gå fram ordentligt på bekostnad av bl.a. Samlingspartiet och Socialdemokraterna. Problemet är här ändå att förslaget i så fall måste komma från regeringen, och ett sådant förslag - förutsatt att opinionsundersökningarna inte är manipulerade - skulle gå emot folkviljan, varför C knappast vill ta den politiska smäll som detta i så fall skulle innebära. Dessutom torde den nya riksdagen uppleva sig vara bunden av det beslut som den nuvarande riksdagen har tagit.

MEN. Det finns faktiskt en lösning som skulle eliminera båda dessa problem/svårigheter. Tänk om någon skulle kunna tänka sig att dra igång ett medborgarinitiativ om att återställa äktenskapet som ett förbund mellan en man och en kvinna? Om det skulle ha varit möjligt att göra detta ifall resultatet av fredagens omröstning inte skulle ha blivit det "rätta" så torde det ju, i logikens namn, inte vara något problem att göra det nu heller när resultatet blev det som det blev. En förutsättning för att nå ett gynnsamt resultat i riksdagen vid den behandling som sedan följer är förstås att styrkeförhållandena förändras i valet, men så ser det ju faktiskt ut att gå. Dessutom skulle förslaget att återställa äktenskapet komma från folket, inte från regeringen, så ingen skulle i så fall tvingas ta smällen av att i regeringsställning komma med ett i vissa kretsar impopulärt förslag. Regeringen skulle överhuvudtaget inte ha något med saken att göra.Den nya riksdagen skulle också vara fri i förhållande till det beslut som fattades igår eftersom detta skulle handla om ett nytt medborgarinitiativ.

Så, vad tycks? Skulle detta vara en framkomlig väg för att att få till stånd en korrigering av det beslut som fattades igår? Finns det någon som är beredd att dra igång detta och bära den smälek som initiativtagarna utan vidare kommer att få utstå? Gå nu i så fall inte genast och registrera ett medborgarinitiativ, utan om detta ska göras behöver det diskuteras ordentligt först, gärna så brett som möjligt, och texten som förklarar vad initiativet handlar om behöver vara välformulerad och väl genomtänkt. Liksom själva initiativet, givetvis. Men jag hittar faktiskt inga större problem med detta. Gör du?

  

Jag skäms...

Jag funderade länge vad jag skulle sätta för rubrik på det här inlägget. "Kyrie eleison" eller bara att jag skäms. Det fick bli det senare. För det gör jag verkligen. Visserligen gick det som befarat och ungefär som Peter och jag funderade när vi räknade över styrkeförhållandena senaste höst, men ändå. (Vi räknade med 95-105.) Jag skäms över våra folkvalda som inte klarade av att stå emot och genomskåda propagandan och lögnerna. (All heder dock åt de 92 som klarade av det!) Jag skäms över vårt folk som, enligt en färsk undersökning, stöder deformeringen av äktenskapet. Och jag skäms över den lutherska kyrkans prästerskap där också en majoritet har låtit sig föföras av propagandan och lögnerna.

Så, vad händer nu? För det ska vi vara klara över, det kommer följder på detta. Det första offret i ett propagandakrig (som vi har upplevt redan en tid) är alltid sanningen. Det har alltså redan skett. Äktenskapet kommer, som en följd av denna deformering, att vara en förlorare. Yttrandefriheten och åsiktsfriheten (alltså rätten att säga sanningen) kommer också att inskränkas. Det tog ett par timmar så kom det första slaget. Kyrkan kommer att följa efter, eller åtminstone så kommer trycket på kyrkan att följa efter, både inifrån och utifrån, att bli väldigt kraftigt. Även där dröjde det inte länge innan de första stegen togs i den riktningen. Sedan kommer skolan och skolundervisningen att lida - så som har skett på annat håll efter att äktenskapet deformerats på detta sätt. Där blir det eleverna och familjebegreppet som blir de stora förlorarna. Och föräldrarna som kommer att få se eleverna undervisas om familjen på ett sätt som inte står i samklang med deras värderingar. Sedan kan vi också, på längre sikt, få se även andra följder. Bland annat var det det där med "Min tjänare Nebukadnessar"...

Välsignelse eller förbannelse?

Det är ett bibelord som har snurrat mig i huvudet den senaste tiden. Ordet finns i 5 Mos. 10 (och i 5 Mos 30) och är något Mose (och Josua) säger åt folket på Herrens vägnar strax innan de ska gå in i löfteslandet och ta det i besittning. Detta ord talades till Israel, och det gällde där och då, men jag tror nog att det har en viss bäring också för oss idag – och kanske alldeles speciellt idag.

”Se, jag förelägger er idag välsignelse och förbannelse. Välsignelse, om ni lyssnar till Herrens, er Guds, bud som jag idag ger er, och förbannelse om ni inte lyssnar till Herrens, er Guds, bud, utan viker av ifrån den väg jag idag befaller er att gå och följer andra gudar som ni inte känner.” (5 Mos. 10:26-28)

Detta var alltså något som sades åt Guds egendomsfolk, Israel, och de löften (och hot) som Herren här förmedlade till folket gällde (och gäller) sedan för folkets liv i det land de fick till sitt. Vi finländare är inte på samma sätt Guds egendomsfolk, men för ett land som har det kristna korset i sin fana kan man säkert, åtminstone till en del, räkna med samma grundregel som här ges uttryck för. Åtminstone har vi fått njuta av stor välsignelse under vår historia, något som helt säkert har att göra med den ”funktion” som detta bibelord talar om.

Jag bävar faktiskt för de följder som vi som folk och land riskerar att drabbas av om och när vi förkastar Guds goda vilja och hans goda ordningar. Nu menar jag förstås inte att allt står och faller med den fråga som idag ska avgöras i riksdagen, men detta steg som (kanske) tas idag är ett av de största enskilda stegen på vägen mot att ställa oss utanför Guds goda vilja och i att förkasta hans goda ordningar. Hur denna förbannelse (eller avsaknad av välsignelse) kunde tänkas ta sig uttryck vet jag givetvis inte, men de följder som det könsneutrala äktenskapet redan har fått i bl.a. Sverige och Kanada är av sådan kaliber att de gott och väl kan sorteras i mappen "förbannelser". Dessutom kan jag, på lite längre sikt, tänka mig ett par scenarior som garanterat ingen av oss vill uppleva...

Skillnad på argumentationsnivån!

Igår debatterades adoptionsrätten i riksdagen. Enligt Yle:s Text-TV menade lagsutskottets ordförande Anne Holmlund (saml.) att man, innan man gör en lagändring, borde göra en utvärdering av vilka följder en lagförändring får för barnen. Mika Niikko (sannf.) sade att en lagändring skulle komma att förminska barnens rättigheter. Jani Toivola (gröna) påminde om att medborgarinitiativet har undertecknats av över 160 000 finländare. Punkt.

Hear, hear!

Sveket

Det är en på många sätt svår tid vi lever i. Propaganda och slagord definierar och skapar nya "sanningar", och ve den som inte går på de lögner som alla förväntas ta in och omfatta! Jag har ofta tänkt på de homosexuella som ännu vill och vågar kämpa för det som är rätt och rent. Idag måste ju dessa vara den utan jämförelse mest utsatta gruppen i vårt land. De som har gett efter för det onaturliga och lever ut sin homosexualitet vill inte kännas vid dem. För politiker och beslutsfattare tycks denna grupp inte alls existera. I media har den som ens vågar antyda att denna grupp finns - och att de har rätt att existera och att synas och höras - trampats ner å det bestämdaste. Nu har tydligen också kyrkans prästerskap, som ju borde vara de första att stöda och hjälpa dessa människor, gått in för att i stället stjälpa. En ny undersökning visar att en majoritet av kyrkans präster stöder medborgarinitiativet om en "jämställd" äktenskapslagstiftning. Dessa präster anser alltså att de homosexuella ingalunda ska kämpa mot sin läggning utan i stället - och tvärt emot Bibelns ord som de i sitt prästlöfte har lovat följa - att de ska leva ut sin homosexualitet. Ärkebiskop Mäkinen leder här sitt prästerskap på en väg som kommer att skapa oerhört mycket elände och lidande för många människor.

Idag är det ingen underdrift att säga att de homosexuella är en väldigt utsatt grupp. De jagas från alla håll och alla har i princip gått ut på krigsstigen mot dem. Kyrkans svek mot de homosexuella är bara det senaste eländet i denna långa rad av motstånd och motgångar, men i sitt förräderi mot kyrkans Herre och hans ord det kanske allra värsta. Jag kan ju inte på några villkor förstå hur dessa präster tänker. Men kanske orden om "på samma gång bedragna och bedragare" (2Tim. 3:13) kan förklara vad det handlar om.

Hur som helst är detta något alldeles oerhört. En präst i en luthersk kyrkan kan helt enkelt inte göra på detta sätt, och de präster som syns på denna video borde omgående avkragas. Observera nu noga att detta inte handlar om någon missförstådd variant av "samvetsfrihet", utan här handlar det om kyrkans lära, kyrkans lärogrund (Bibeln och bekännelsen som binder kyrkans lära till bibelordet) samt om falsklärande präster som bedrar och förför människor bort från Guds ord och Gud själv. Skulle vår kyrka vara en kyrka värd namnet skulle dessa präster redan ha fått svara för sin irrlära inför biskopar och domkapitel, men i stället får dessa vilseledande präster i media "tummen upp" av sin ärkebiskop. Han som borde vara den första att fördöma deras tilltag och tukta dem för det. Om han skulle vara en rätt biskop, vill säga. Nu visar han sitt rätta ansikte och borde utan vidare gå samma väg som de präster som figurerar på videon i fråga.

Propagandan och lögnen firar nya triumfer och skördar nya offer hela tiden, tycks det. De homosexuella är alltså de första och största förlorarna här, men nu har alltså också kyrkan drabbats. Nu står av allt att döma hela äktenskapsinstitutionen på tur. Sedan följer yttrandefriheten, sedan uppenbarligen skolan och undervisningen och sedan... Ja, vad då? Vi befinner oss på ett sluttande plan just nu, och knappast någon kan säga vilka offer propagandakriget ännu kommer att få.

Fredag, ödesdag

Fredag kan bli en ödesdag för Finland när riksdagen röstar om medborgarinitiativet om "en jämställd" äktenskapslag. Debatten har gått het en längre tid, så också här på denna blogg. Det finns givetvis ännu mycket man kunde, och kanske också borde, säga och jag ska försöka lägga upp ett par texter i detta ämne under veckan. Om jag hinner.

Idag kan man inte öppna en enda tidning utan att hitta någon form av ställningstagande för en ny äktenskapslagstiftning. Argumentens kvalitet varierar mestadels från dåliga till rent urusla. Mest handlar det - liksom i själva medborgarinitiativet - om tomma slagord helt utan substans. Börjandes då från själva initiativets rubrik och ordet "jämställd". Men propagandan biter bevisligen, så initiativets tillskyndare kan väl inte annat än gratuleras till framgångarna. Så gott som hela mediafältet har gått på propagandan och dessutom fåtts att sprida den vidare. Inte illa jobbat! Återstår nu att se hur stor del av riksdagsledamöterna som har låtit lura sig också. På fredag vet vi.

Ledaren i gårdagens Iltalehti propagerar också för initiativet - med sedvanliga slagord och substanslös propaganda. "Toivottavasti Suomi ottaa ensi perjantaina askeleen kohti sivistyneitä ihmisarvoja korostavia länsimaita." ("Förhoppningsvis tar Finland nästa fredag ett steg i riktning mot de västländer som betonar civiliserade människovärden.") Säg då hellre att tidningen önskar att Finland ska ta ett steg i riktning mot de västländer som regeras av dekadans, värdenihilism och moralisk upplösning. För det är det det handlar om. Och som sagt om att låta lura sig att tro att det onaturliga har blivit naturligt.

Ett synnerligen försåtligt argument som återkommer gång på gång i debatten är att denna lag, om den antas, inte innebär att något är borta från de heterosexuella och det heterosexuella äktenskapet medan lagen skulle innebära en stor skillnad för de homosexuella. Detta ackompanjeras sedan gärna av påståendet att vi som hävdar motsatsen ska se på Sverige. Underförstått: Där har inga katastrofer skett efter att äktenskapet blev könsneutralt. Mitt motargument blir då: Se på Sverige, och se framför allt på Kanada, och vad som redan har hunnit hända där, trots att lagen inte har många år på nacken! I efterdyningarna av den nya äktenskapslagen har yttrandefriheten blivit kringskuren, skolornas undervisning har förändrats,yrkesförbud har införts (åtminstone i kyrkan) för sådana som inte bejakar nyordningen och sådana som ändå vågar vara av annan åsikt (i allmänhet och i denna fråga i synnerhet) blir marginaliserade och förvägras sina demokratiska rättigheter. Redan detta räcker, menar jag, för att visa att fredagen kommer att bli en ödesdag för Finland. Sedan har vi ännu "Min tjänare Nebukadnessar", för att dra paralleller till Daniels bok, som lurar i vassen. Men mera om detta i ett senare skede. Om jag alltså hinner.  

Välkommen abortdiskussion

Medborgarinitiativet om rätten för vårdpersonal att av samvetsskäl ha rätten att inte medverka vid aborter har igen lyft upp abortdiskussionen på bordet. Gott så! ÖT drar sitt strå till stacken genom att publicera en artikel som behandlar både medborgarinitiativets mål och aborterna i sig. Noteras kan dock (igen) att endast sådana som motsätter sig initiativet får komma till tals i själva artikeln. (På slutet finns det en liten del där ÖT har gått ut på stan och frågat folk vad de anser, och där kommer den andra sidan fram på ett hörn.)

Jag reagerar igen starkt på de argument som kommer fram i artikeln. Både Fikre Fundusa (överläkare på Malmska) och Carola Sundqvist (SFP:S kvinnoförbunds ordförande) talar om rätten till abort och kvinnans rätt till sin egen kropp samtidigt som de helt tycks glömma bort att det de facto alltid i en abortsituation är fråga om TVÅ liv. Ett som mer eller mindre har ansvar för den uppkomna situationen (observera här mycket väl att jag verkligen inte förringar mannens ansvar!) och ett liv som är helt oskyldigt. Både Fundusa och Sundqvist ser det tydligen som helt oproblematiskt att det är den helt oskyldiga parten som ska ta hela smällen när situationen ska "redas upp". Detta är nog väldigt svagt, menar jag. Både ur empatisynpunkt och vad gäller argumentationsnivå.

Sundqvist går sedan bra mycket längre och gör samma kardinalmisstag som Oisin Cantwell (som jag skrev om i den senaste texten) när hon gör abort till en mänsklig rättighet och åberopar rätten till hälsa i sitt försök att motivera varför samvetsfriheten inte skulle gå att införa i vården. Det här är på så oerhört låg nivå att jag inte ids kommentera det desto mera. (Den som vill kan ju läsa den senaste texten.)

I anslutning till artikeln finns också en faktaruta med rubriken "Få aborter i Finland". I rutan sägs att det år 2011 utfördes 10 490 aborter i Finland, vilket innebär 8,9 aborter per 1000 kvinnor i fertil ålder (år 2009). Denna siffra är låg i internationell jämförelse, men när man läser vidare ser man att det på 1000 födslar går 167 aborter. Alltså: På varje 1000 barn som föds finns det 167 barn som aldrig fick födas. Över 10 000 barn per år. Detta må vara en låg siffra internationellt, men att påstå att det utförs få aborter i Finland visar nog att den som ligger bakom rubriksättningen inte på långt nära har insett vidden av den oerhörda tragedi som vår abortpraxis innebär.  

I artikeln finns också en intervju med en kvinna som genomgått en abort i slutet av 80-talet, och jag klipper och klistrar några citat därifrån för att visa var det verkliga problemet sitter i hela denna fråga: "Fadern till barnet var en tillfällig förbindelse som hon inte hade någon kontakt med efteråt. Han fick heller aldrig veta att hon gjort abort." Vidare: "En kvinna har ingen skyldighet att föda ett oönskat barn. Det måste samhället respektera."

Citaten torde tala för sig själv.